Hebefilt perspektiv











{mars 12, 2008}   Den tragiske Humbert Humbert

SPOILERVARNING! Läs bara denna text om du redan läst eller sett boken/filmen Lolita eller ändå inte tänker göra det, för jag kommer att gå in på detaljer i berättelsen som kan förstöra läs- eller filmupplevelsen.

lolita02.jpg

Vladimir Nabokovs klassiska roman Lolita från 1955 är utan tvekan den bok som – direkt och indirekt – mest påverkat vår tids syn på hebefili och även många nutida hebefilers självsyn. Boken har filmatiserats två gånger, 1962 av Stanley Kubrick och 1997 av Adrian Lyne. Även bland många människor som varken läst boken eller sett filmen har Lolita blivit ett begrepp. Det har använts flitigt inom porren (med filmtitlar som Lolita Fuck) och inom modet (med Gothic Lolita och andra varianter).

I Nabokovs berättelse har dock Lolita väldigt lite med porr att göra (i romanen finns egentligen bara en enda sekvens som man kan kalla en samlagsskildring och den är mycket subtilt upplagd) och ungefär lika lite med mode att göra. Andra som inte har läst boken eller sett någon av filmerna tror ibland att det är fråga om en bejakande romantisk historia om kärleken mellan en vuxen man och en ung flicka. Men så är det inte heller. Det är en tragisk historia som slutar med olycka och ond bråd död för samtliga huvudpersoner.

lolita04.jpg

Varför fortsätter ändå berättelsen att fascinera? Varför uppkallas ett hebefilt nätforum efter en fras ur boken? Varför använder en sådan som jag en bild av Jeremy Irons som Humbert Humbert i 1997 års film som avatar? En förklaring är säkert att många hebefiler trots allt har lätt för att identifiera sig med Humbert Humbert, särskilt så som han är skildrad i berättelsens första hälft. Barndomskärleken till Annabel Leigh som formade honom. Och passionen för nymfetten som aldrig sedan riktigt ville lämna honom – eller som återkom i vuxen ålder.

Som många har vittnat om är hebefili endast undantagsvis exklusiv. De flesta hebefiler kan också känna attraktion till andra vuxna. Så är det även med Humbert Humbert, åtminstone fram till dess att han träffar Lolita. Det berättas i boken att han tidigare varit gift med en jämnårig kvinna.

lolita03e.jpg

När han flyttar in som inneboende hos änkan Mrs. Charlotte Haze i den sömniga New England-hålan Ramsdale och träffar hennes (i boken blott 12-åriga, i 1962 års film 14-åriga för att inte provocera överdrivet) dotter Lolita blir hon dock en närmast total besatthet för honom. Den stackars Mrs. Haze som han gifter sig med för att fortsätta kunna vara nära Lolita beskriver han i sin dagbok med avsmak som ”den feta gamla kossan”.

De vackraste ögonblicken i Humbert Humberts och Lolitas kärlekssaga är nog ändå de tidiga trevande i Ramsdale. När de sedan, efter Charlottes slumpartade död, ger sig ut på sin amerikanska odyssé förvandlas och förfulas de båda. Humbert Humbert utvecklar gradvis ett kontrollbehov av värsta sort och man förstår verkligen varför Lolita drar sig bort ifrån honom.

lolita12.jpg

Lolita blir till en förfaren manipulatris (jag såg nyligen 1997 års film tillsammans med en tonårstjej som reagerade spontant på Lolitas manipulativa personlighet: ”Jag trodde det här var en kärlekssaga”) i allians med den demoniske Clare Quilty, samtidigt som Humbert i sin gränslösa naivitet inte begriper det minsta av vad som pågår.

När relationer mellan vuxna och tonåringar beskrivs talas det ofta om att den vuxne ”utnyttjar” den unga och det är förstås så i vissa fall. Även om deras förhållande bara är sparsamt skildrat så förefaller det till exempel som att Quilty ”utnyttjar” Lolita, särskilt mot slutet av deras relation. Det omvända är dock knappast ovanligt heller. Sexuellt begåvade tonårstjejer upptäcker snabbt den makt över män som de har om de spelar sina kort väl och många kan finna stor njutning i att utöva den. Humbert Humbert var dock en vuxen välutbildad man, han gjorde sina val och han kan inte skylla på Lolitas demoni för att han slutade sitt liv i tyfus som dömd mördare i en kal livstidscell.

lolita07.jpg



Amarso says:

Jag har också sett filmen, efter mycket tvivel och tveksamhet.
Jag kände så starkt på mig att filmen skule vara så deprimerande som jag anade.
För mig framstår den hebefila kärleken, tolkningen av den, i filmen som vacker, glödande het och i det närmaste ångestladdat stark.
Tyvärr tycker jag dock att filmen fördömer så mycket, går igenom så många klyschor, och just att ta karaktären Quilty som nån slags pedofil men som på hänsynslöst vis manipulerar flickor, känns bara så fel.
Det är en unik story, javisst. Men vad vore den inte om man istället kunde tänka sig att barnkärlek kunde vara något vackert och att det faktiskt kan fungera?
Själv mådde jag illa mot slutet, eftersom Humbert i princip bara ville få vara med sin Lolita, medan hon var kallhjärtad, manipulativ och egoistisk, samtidigt som hon skulle vara så ”oskyldig” som flickor ”ska” vara. Hon var 12 i boken, i början, men här är hon 14. Det är en enorm skillnad, dessutom. Dessutom var Dominique Swain 17 när filmen spelades in, vilket syns direkt. ”Lolita” var för övrigt märkligt labil, även för att vara en tjej i puberteten.

Jag vet inte om jag kommer se om den. Den var som sagt ytterst deprimerande, och min bild av hebefili ser INTE ut som i filmen, om man inte ska bli gravallvarlig och se på hur samhället idag fördömer kärlek mellan unga tonårstjejer och medelålders män.
Filmen var som en enda lång pekpinne; ”det är fel!”.



goodgrove says:

Alltså, jag har letat länge efter den här filmen. Jag vet att jag såg den när jag var 10-11 år och var ensam hemma, men jag gick och lade mig innan den slutade, något jag ångrar, för jag har aldrig riktigt lyckats släppa den. Jag mindes nämligen inte vad den hette, och hade för mig att tjejen i filmen hette Lola, men det var också allt. Så jag lade liksom ner att hitta den för något år sedan. Jag var väl helt enkelt inte tillräckligt insatt kring det här området.

Aja, tack i alla fall. Nu måste jag ju se klart den. Tyvärr minns inte mitt minne om det var den från 62 eller den från 97 som jag såg…



Poe says:

-> goodgrove: Intressant att filmen gjorde sånt intryck på dig trots att du inte såg den till slutet. Ja, du måste helt klart leta rätt på den. 1997 års film är lätt att hitta på DVD. 1962 års är svårare. Den ingår i en Stanley Kubrick-box men jag har inte sett den till salu separat. Om du gillar att läsa är boken ett tips också. Det är skriven på fantastisk engelska, vilket är ännu mer imponerande när man tänker på att det inte var engelska utan ryska som var författarens modersmål.



FlashX says:

Underbart vacker och tragisk film om förbjuden kärlek! Fast det är ju inte politiskt korrekt att visa fungerande hebefila relationer med minderåriga flickor så vad hade man förväntat sig…(?)



[…] påverkat hebefil kultur genom att den används som en nyckeltema i första kapitlet i Nabokovs “Lolita” där Humbert Humbert möter sin barndomskärlek Annabel Leigh (obs! den typiskt nabokovska leken […]



Jag har läst böckerna, dvs tidigare översättningar, originalet och den senaste (lysande) översättningen av Aris Fioretos. Just Aris Fioretos tolkning ger plötsligt boken Lolita en annan dimension, den framstår som vacker och konstnärlig. Jag har även sett filmerna, dels den klassiska, dels den senare, som jag föredrar eftersom den verkar mer trovärdig i mina ögon. Sedan har jag skrivit min egen Lolitaberättelse om hur jag som barn fördes bort av en pedofil barnläkare för att utnyttjas sexuellt under några månader av honom. I den boken, Trasdocka (Ordfront 2006)diskuterar jag både boken Lolita och filmerna. Trasdocka finns också som ljudbok och i pocket nu.



Poe says:

> Yvonne Domeij: Själv har jag ännu inte läst den i Aris Fioretos tolkning, men det ska jag defintivt göra nu. Tack för tipset! Jag föredrar också Adrian Lynes filmvergen.sion framför Stanley Kubrick även om de har olika styrkor och svagheter. Till exempel så tycker jag att Peter Sellers gör en mer övertygande Clare Quilty än Frank Langella. Det låter som en hemsk upplevelse du var med om som barn. Jag ska köpa din bok och läsa den. Skriver kanske en recension av den här på bloggen.



[…] om att han, sedan hon till sist lyckats komma ifrån honom, skickade henne Vladimir Nabokovs roman Lolita och skrev att den handlade om henne och honom. I den röda boken får vi läsa hur den tonåriga […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

et cetera
%d bloggare gillar detta: