Hebefilt perspektiv











För ett par år sen följde jag med min dåvarande 15-åriga flickvän till ungdomsmottagningen dit hon gick för att få p-piller. Jag satt i väntrummet och läste Veckorevyn medan hon var inne och pratade med en barnmorska och fick sitt recept. Hon berättade efteråt att barnmorskan hade frågat henne om hon hade en pojkvän och hur gammal han var. När hon hade berättat att jag var mer än dubbelt så gammal som hon så hade barnmorskan frågat ”Är han snäll mot dig?”, något som min tjej – smickrande för mig – hade svarat ja på. Med detta svar nöjde hon sig.

Jag vet inte om det var just den här barnmorskan som var överdrivet nyfiken eller om det är vanligt att sådana här frågor ställs. Men jag minns att jag undrade spontant: var finns relevansen? Är det lag på att ha pojkvän för att få ha ett sexliv? Måste pojkvännen vara i en viss ålder? Måste han vara snäll? Betyder detta att en masochistiskt och promiskuöst lagd tonårstjej som föredrar äldre elaka tillfälliga förbindelser framför en snäll jämnårig pojkvän inte har rätt att få p-piller utskrivna? Har ungdomsmottagningarna något mandat att förhöra ungdomar om deras sexliv? Sedan dess har jag inte funderat närmare på saken men nu när RFSUs generalsekreterare Åsa Regnér i en debattartikel i SvD föreslår att socialstyrelsen ska ges i uppdrag att ta fram nationella riktlinjer för hur ungdomsmottagningarna ska hantera ”den nya sexualbrottslagen” så kommer funderingarna tillbaka.

Det som lite slarvigt ibland kallas den nya sexualbrottslagen syftar på den skärpning av brottsbalkens kapitel 6 som gjordes 2005. Att ha sex med någon under 15 år var även innan dess olagligt och rubricerades som sexuellt utnyttjande av minderårig. Det som nu skedde var att samma handling döptes om till våldtäkt av barn och att straffskalan skärptes. Som tidigare gäller att om åldersskillnaden är liten mellan dom som har sex så är det inte brottsligt. Även om den enda väsentliga skillnaden mot tidigare lag är att straffen skärpts väsentligt så har lagändringen enligt en enkät som RFSU har gjort på ungdomsmottagningarna tydligen skapat en hel del förvirring där. Den obehagliga nyspråkligheten att kalla vissa former av samtyckande sex för våldtäkt har säkert bidragit här.

Lagreformen motiverades naturligtvis i klassisk statspaternalistisk anda med behovet av att ”skydda” de minderåriga (vore det i så fall inte bättre att förbjuda relationer än sex är en klok fråga som ProjO ställer apropå detta). Något man helt valt att bortse från är att 15-årsgränsen börjat kännas alltmer otidsenlig i en era när könsmognaden i vår del av världen de senaste 150 åren gått ner från 15,4 år till 12,4 i snitt för flickors första mens och där ungdomar kan mer om sex än någonsin tidigare och där många av dom söker kontakter med andra ungdomar och äldre via internet. Som Blogge Bloggelito påpekat verkar det vid sidan av en massa moraliserande mumbo jumbo vara en önskan av att försvåra sexlivet för oss hebefiler som ligger bakom lagstiftningen. Att man samtidigt försvårar livet för de 14-åriga tjejer som fullt naturligt föredrar äldre framför de jämnåriga killarna som ligger efter dom några år i utvecklingen, det är uppenbarligen inget man bryr sig om.

Åsa Regnérs förslag att ungdomsmottagningarna ska ges riktlinjer för hur de ska hantera de frågor som uppstått med anledning av 2005 års lagändringar kan tyckas harmlöst och rentav sunt. Att olika ungdomsmottagningar hanterar liknande frågor på helt olika sätt och att lagen skapat förvirring bland både barnmorskor och ungdomar är goda skäl. Men vad tänker hon sig för innehåll i dessa riktlinjer? Är tanken att barnmorskorna i än högre grad ska snoka i ungdomarnas sexliv, kontrollera om de är promiskuösa eller monogama, förhöra sig om i fall pojkvännerna är i lämplig och laglig ålder? Och sedan agera som något slags angivericentral till polisen om någon råkar ha en ”för gammal” pojkvän? I så fall är förslaget ett initiativ i riktning mot en utveckling som det finns all anledning att varna för. Om de riktlinjer som Regnér tänker sig i stället handlar om att ungdomsmottagningarna ska respektera sina klienters sexuella integritet och se till att fokusera på sina uppgifter, dvs rådgivning om sex och samlevnad och hjälp med preventivmedel, då är det positivt. I sådana här frågor svävar RFSU ofta på målet och Regnérs artikel bringar inte heller denna gång någon klarhet.



{maj 6, 2008}   Miley Cyrus goes black?

I veckan kunde vi läsa att Miley Cyrus hemsida kraschat pga överbelastning sedan hon gått ut och sagt att hon ångrade de lättklädda bilderna. ”Vilka lättklädda bilder? Dom måste jag se!” var antagligen ryggmärgsreaktionen hos miljontals män (och en hel del kvinnor) världen över, däribland många som aldrig tidigare hört talas om den unga amerikanska skådespelerskan (mest känd från rollen som Hanna Montana i TV-serien med samma namn) och sångerskan. Att hon ångrade bilderna måste ju betyda att de var sevärda. Så stavades den inneboende logiken. Diskussionsforumen på nätet översvämmades av frågan: ”Var kan man hitta bilderna?” Den som ställde frågan på Flashback Forum blev dock barskt tillrättavisad. På Jan Axelssons censurhatande och frihetsälskande flagskepp Flashback är det nämligen ett regelbrott att ens efterfråga bilder på personer under 18 år, oavsett om personen i fråga är påklädd eller avklädd. Miley är 15.

Miley Cyrus

För många måste det ha blivit en gruvlig besvikelse när bilderna till sist hittades, något som var en enkel match med valfri sökmotor. ”Skandalbilderna” bestod nämligen delvis av serie konstnärliga bilder tagna av den kända fotografen Annie Leibovitz som publicerats i Vanity Fair, dels av ett par privatbilder. Bland Leibovitz foton finns ett där Miley möjligen är naken. Vitala delar täcks dock sedesamt av ett täcke. Det mest avancerade på privatbilderna som av en händelse råkat komma ut i samma veva är att Miley visar magen på en bild och låter sin gröna bh skymta på en annan.

Den någorlunda konspiratoriskt lagde anar här en PR-kupp iscensatt av familjen Cyrus och deras ekonomiska rådgivare. Genom att först släppa ”nakenbilder” och sedan ångra dessa har Miley i ett slag lyckats framstå som både sexuellt provocerande och som en fin och dygdig ”all-American Girl”. Och samtidigt avancerat från amerikansk B-kändis till något av det mest omtalade och efterfrågade på mediamarknaden. Uppmärksamheten har också inneburit ett medialt uppsving för hennes far, countrysångaren Billy Ray Cyrus, som fått tillfälle att kommentera saken som god kristen familjefar och å hela familjens vägnar beklaga att bilderna publicerats. Mannen är ett one-hit-wonder inom countryvärlden med sin Hank Williams-pastisch ”Achy breaky heart” och det kan förstås kännas frestande att rida dotterns rygg för att väcka en slumrande karriär.

Far och dotter Cyrus

Plötsligt får jag en stor respekt för Britney Spears och Emma Watson och de sätt de gjorde sina ”skandaler” på. De festade helt enkelt loss och tyckte det var onödigt att ha trosor på sig då. Eller i Emmas fall: att genomskinliga trosor var ett bra val för kvällen. Och de bangade inte för att visa oss vad som fanns under de korta kjolarna, trots att deras karriärer knappast hade något att vinna på det. Deras flashande kan till och med ses som feministiska statements i samma anda som den svenska bara-bröst-kampanjen och Nour El-Refais flashande av brösten i Humlegården. Statements som tar ställning för avmystifieringen av kvinnokroppen och kvinnors rätt till ett lika lätt och ledigt förhållande till den egna kroppen som många män har.

Miley Cyrus må vara 15 och docksöt och på så vis en blöt dröm för många girl lovers, men frågan är hur hennes beundrare ser på ett så här utstuderat geschäft. Många är nog besvikna. Samtidigt är säkert de flesta beredda att ge henne en andra chans. Det spekuleras nu i om Miley kommer att göra någon markering för att vinna sina äkta fans tillbaka och sluta upp med att ställa in sig hos den kristna högern. Ett rykte säger att hon kommer att göra inter-racial. Detta är utan tvekan bland det mest radikala en vit sydstatsflicka från en countryfamilj kan göra. Mina källor (som hittills alltid varit pålitliga) är dock fåordiga. Kan det handla om Blackzilla rent av? Eller hur kommer detta att sluta?

Miley Cyrus med ny vän



I sin bok Trasdocka (Ordfront förlag 2006, pocket 2007) berättar Yvonne Domeij en fasansfull historia om sexuella övergrepp som hon utsattes för som 15-åring 1960 i Stockholm. Förövaren var ingen mindre än en psykiatriker anlitad av Stockholms barnavårdsnämnd som hon hamnat för vård hos efter uppväxten ”i ett sönderslaget hem”. Hon berättar också gripande om ett hårt vuxenliv där hon tidvis har levt som hemlös och kopplar detta till det trauma som övergreppen skapade hos henne, även om det, att döma av en intervju i SvD, var uppsägningar hos dåvarande Televerket, där hon var anställd, förtidspension och oförmåga att betala hyran som var den omedelbara orsaken till hemlösheten.

Yvonne Domeij var 15, könsmogen och ”byxmyndig” när övergreppen inleddes men hon menar ändå att socialläkaren Sune Nicklasson (som förövaren får heta i boken, fingerat namn) är att betrakta som en pedofil med tanke på ”den kroppsliga och själsliga omognad jag uppvisade”. Samtidigt tillägger hon: ”Men det är väl egentligen oviktigt om han var pedofil eller inte. Det räcker väl att veta att han förgrep sig på barn, som var hans patienter”. Och om man för ett ögonblick begränsar perspektivet till det juridiska så är det ju just läkar-patient-relationen som gör hans agerande brottsligt i det här fallet. En sexuell relation mellan en vuxen och en 15-åring handlar sällan om pedofili (pedofili definieras inom psykiatrin som attraktion till förpubertala barn) och är inte olaglig i sig. Däremot gäller en 18-årsgräns om den yngre står i beroendeförhållande till den äldre. Lärare-elev och läkare-patient är typiska sådana förhållanden där den högre gränsen gäller.

Trasdocka består av tre längre kapitel eller ”böcker” som författaren kallar dem. Först får vi möta dagens Yvonne i ”den blå boken” (blå som i blues) där hon blickar tillbaka på sitt i många stycken tragiska liv. Sedan ger hon oss perspektivet från tonårsflickan hon en gång var i ”den röda boken”. Slutligen får vi Sunes perspektiv så som hon föreställer sig det i ”den svarta boken”. Stilgreppet är effektivt och i vart fall i de två första böckerna övertygande och omskakande. Om Sune upplevde det hela på det sätt som beskrivs i den svarta boken måste man förstås sätta en del frågetecken inför. Själv har han enligt boken i efterhand karakteriserat deras relation som ”en hemlig passionerad kärlekshistoria”.

Att två personer kan uppleva ett och samma händelseförlopp på helt olika sätt är ett välkänt fenomen. Dessutom är vi människor duktiga på att efterrationalisera och omkonstruera våra upplevelser för att få dom att passa in med senare förvärvade erfarenheter och insikter. Detta kan naturligtvis falla ut åt båda hållen i ett sånt här fall. Det kan vara så att Sune omkonstruerar sina övergrepp till en passionerad kärlekshistoria för att kunna se sig själv i spegeln om morgnarna. Det kan också vara så att Yvonne omedvetet ”förfular” en relation för att få den att passa in med det hon senare fått lära sig om övergrepp på barn. På så vis kan båda versionerna av det som hände paradoxalt nog äga sin egen validitet.

Om man får tro ”den svarta boken” så var Sune ett veritabelt monster: en manipulativ, egocentrisk, empatilös maktmänniska som konsekvent missbrukade den ställning som hans socialläkartjänst innebar till att göra våld på unga redan utsatta flickor. Yvonne Domeij har i arbetet på boken kontaktat den kvinna Sune var gift med medan övergreppen pågick, den psykolog som arbetade nära honom och som hon anförtrodde sig åt samt dåvarande ordföranden i Stockholms Stads barnavårdsnämnd. Fram tonar bilden av ett korrumperat social-Sverige där läkarna betraktades som gudar och kunde ta sig i princip vilka friheter som helst utan att någon vågade sätta ner foten. De försök till upprättelse som Yvonne har försökt få har dribblats bort genom kåranda inom det socialmedicinska etablissemanget och juridiska teknikaliteter. I denna del är boken en bitande kritisk vidräkning och det hade kanske varit bäst att stanna därvid.

Problemet med Trasdockan är att den försöker vara något som den helt enkelt har för dåligt på fötterna för att vara, nämligen en stridsskrift mot pedofili. I och med att det inte finns mycket som tyder på att läkaren var pedofil överhuvudtaget så missar skottsalvorna målet grovt här. Men Yvonne Domeij verkar ha bestämt sig för att han var pedofil och har gjort ”kriget mot pedofilin” till en livsuppgift. Idag driver hon en blogg med det fyndiga namnet Tjejaheddin förklarar krig mot Pedofilien. Här skriver hon flitigt och engagerat om bisarra sexförbrytare som Joseph Fritzl och Anders Eklund och förmedlar intrycket att dessa skulle vara pedofiler, vilket det knappast heller finns några belägg för. Hur det än är med den saken så handlar det om exceptionella extrembrottslingar av ett slag som knappt förekommer. Men ”överlevarrörelsen” verkar älska dessa galningar med samma skräckblandade förtjusning som kvällspressen för den fascinerande berättelse om pedofilen-som-monster som den bekräftar i deras ögon.

Doktor Sune verkar onekligen ha varit en vämjelig man. Troligen var han inte pedofil. Möjligen var han hebefil. Yvonne berättar i boken om att han, sedan hon till sist lyckats komma ifrån honom, skickade henne Vladimir Nabokovs roman Lolita och skrev att den handlade om henne och honom. I den röda boken får vi läsa hur den tonåriga Yvonne kände avsmak inför boken men ändå läste den innan hon närmast ceremoniellt slängde den på Lövsta soptipp, hon som alltid annars vårdade böcker ömt. I Trasdocka finns en del funderingar kring Lolita som är intressanta att läsa eftersom denna numera klassiska berättelse mig veterligen aldrig har skildrats ur den unga flickans perspektiv. Men den vuxna Yvonne (i den blå boken alltså) kan i någon mån identifiera den unga Yvonne med Lolita och uttrycker något av den vrede mot Humbert Humbert som flickan som dog så ung aldrig fick tillfälle att göra. Hon kommenterar också de båda filmversionerna som finns gjorda och menar att Adrian Lynes version från 1997 är bättre än Stanley Kubricks från 1962, något som jag kan hålla med om.

Yvonne Domeijs läsning av Vladimir Nabokov känns dock så till den grad färgad av hennes personliga trauma att den blir rent orättvis mot ”Vlad”, som hon kallar honom för att göra associationen till Vlad Tepez, mer känd som Greve Dracula. Trots att hon läst boken verkar hon lida av den vanliga missuppfattningen bland folk som inte gjort det att den skulle innehålla sexskildringar, något den ju faktiskt inte gör (Domeijs egen ”Den svarta boken” framstår som pornografi på avancerad herrtidningsnivå vid en jämförelse). Att Nabokov allmänt anses som en av 1900-talets främsta stilister på det engelska språket (trots att det inte var hans modersmål) är inte heller något som imponerar på Domeij. Ur hennes perspektiv handlar det bara om ”blomsterspråk” som är ”transportsträckor” innan ”vi drar över lillan en gång till”. Eftersom skildringarna av hur lillan blir påsatt lyser med sin frånvaro i romanen med undantag för en kort passus där det subtilt antyds att detta sker så är väl hela romanen en enda transportsträcka då? Yvonne Domeijs spekulationer om i fall Lolita skulle ha någon självbiografisk bakgrund hos salige Nabokov känns dessutom futtiga med tanke på att detta är något som litteraturvetare har tittat noga på och inte funnit några som helst tecken på. Domeij tillför inte något annat i saken än antydningar och småaktig ryktesspridning.

Trots att jag här varit kritisk till Trasdocka på flera punkter så är det en bok jag rekommenderar alla att läsa. Skildringen av hur en flicka från ett trasigt hem blev misshandlad av en maktmänniska som hade till välavlönad uppgift att hjälpa sådana som just henne gör mig arg. Att sedan alla i någon mån ansvariga (läkaren själv, psykologen, socialstyrelsen, Stockholms Stad) smiter undan och vägrar ge henne den upprättelse hon förtjänar är skamligt. Samtidigt är boken inte bara en ledsam historia. Yvonne Domeij har trots alla sorger och bedrövelser visat en imponerande tåga (tack vare de sju féerna som hon berättar om i början av boken får man förmoda) och tagit sig igenom saker som skulle få många andra att helt tappa livsgnistan. Enligt SvD har hon sedan 2003 ett gott hem i västra Stockholm där hon kan sitta och skriva och där barnbarnen kan hälsa på och leka och spela PlayStation. Kanske finns det en gud trots allt? Eller åtminstone goda kinesiska féer?



Omröstningen om tidernas tuffaste tonårstjej här på bloggen är nu avslutad och vinnaren är nyligen 18 år fyllda Emma Watson. Congratulations! På silverplats hamnar Britney Spears medan bronset går till Jeanne d’Arc. Emma firade segern i omröstningen (eller om det nu var 18-årsdagen) genom att festa loss ordentligt och passa på att ”göra en Britney”, dvs låta paparazzifotograferna och därmed hela världen få insyn under den korta klänningen när hon kliver ur en bil. Att just hon och Britney toppar listan är knappast en slump. Jeanne d’Arc var för dålig på detta slags aggressiva marknadsföring. Oljemålningar på henne med upskirtmotiv verkar saknas helt. Och vad är väl att rädda Frankrike jämfört med att visa fittan?

Nu har ju både Emma Watson och Britney Spears gjort så mycket mer än att visa fittorna och båda har säkert mycket kvar att komma med, så de är helt klart värdiga i toppen. En sak som kan tyckas göra Emma snäppet tuffare än Britney är att hon vågar visa en orakad fitta (Britneys var slätrakad). Detta går emot den trend med slätrakat som länge rått bland unga tjejer. Skapar Emma kanske en ny – och enligt många experter på området luftigare och hälsosammare – trend genom att visa upp sin ”buske” i halvt genomskinliga Elle Macpherson Ribbon Panties?



{april 14, 2008}   Make Love not War!

Kjell-Åke Bjurkvist växer alltmer fram som en av mina favoritbloggare. Man vet aldrig riktigt vad man kan vänta sig när man tittar in hos honom. Det är en sällsam blandning av djup och äkta tragik (de övergrepp han har blivit utsatt för som barn och som fortfarande 40 år senare präglar honom är något synnerligen allvarligt och gripande), underfundiga eller obegripliga spetsfundigheter, svårtytt bildspråk (är det t.ex. ännu någon som förstått vad ”Jakten fortsätter” betyder?). Hans blogg liksom hans gästspel i andras bjuder ständigt på nya tankenötter och överraskningar.

Ett av Kjell-Åkes senaste inlägg handlar om 1960-talets sexuella revolution och dess konsekvenser. Inlägget, som är kortfattat och i vanlig ordning en smula gåtfullt, inleds med ett par citat ur en debattartikel av Charlotta Levay publicerad i Expressen nyligen. Det framgår mellan raderna (tror jag) att Kjell-Åke sympatiserar med Levays negativa syn på den sexuella revolutionen. Därefter riktas udden mot bloggen Svensk sexualpolitik idag (SSI) och mot denna blogg. ”Vad säger ni på sexualpolitik.se om konsvekvenser av ert budskap?” är frågan som riktas till Hanna & Helena på SSI. Själv får jag frågan ”Vad menar denna individ?”

Ja du, Kjell-Åke. Denna individ är för ung för att ha njutit av den kaliforniska ”Summer of Love” 1967, för att ha kastat gatstenar mot polisen i Paris 1968 och för att ha spelat någon som helst roll i hur kvinnors ställning i samhället tog radikala steg framåt under denna era samtidigt som en friare syn på sex och en generösare hållning till förföljda sexuella minoriteter präglade samhällsklimatet. I stort sett ser jag, precis som du trodde, 1960- och 70-talets sexuella revolution som positiv och frigörande och har svårt för det här idylliserandet av tiden före den som Charlotte Levay och andra neo-konservativa och religiöst orienterade debattörer gärna hemfaller åt.

Spontant förvånar det mig också att just du med din tragiska barndomsbakgrund drömmer dig tillbaka till denna tid, 1950-talet: den ”perfekta” kärnfamiljens tid. Pappan som varje morgon i rock och hatt tog spårvagnen till arbetet; mamman var hemmafru, vinkade farväl till maken med dammvippan i andra handen för att sen ta hand om barnen och hemmet innan det var dags att välkomna maken hem efter jobbet med en rykande färsk middag. Detta var den välputsade fasaden. Bakom den florerade barnmisshandel, kvinnomisshandel och sexuella övergrepp. Man det var förstås inget man talade om. Repressionen mot sexuella och politiska avvikare liksom mot det fria ordet var hård i Haijby- och Kejneaffärernas Sverige och i senator Joseph McCarthys USA. Birgitta Stenberg har skildrat den kusliga atmosfären under dessa år i romanen Apelsinmannen som det senare blev en TV-serie av.

Charlotta Levay, som bland annat är krönikör i Kristdemokraternas tidskrift och vice ordförande i det kristet-humanistiska idéinstitutet Civitas, menar att den sexuella revolutionen gjorde mer skada än nytta. I dess följd har vi fått sex utan kärlek (hu så hemskt!), kraftig ökning av könssjukdomarna och skenande aborttal. Vad gäller aborttalen så verkar Levay helt enkelt ha fått statistiken om bakfoten. Någon dramatisk ökning har inte skett i västvärlden enligt de siffror som Kristina Lindqvist har plockat fram i sin replik på Levays aritikel. Ökande könssjukdomar är onekligen ett problem och här finns fortfarande ett stort pedagogiskt problem när det gäller att nå ut med information om säker sex. Sen har vi då det som kanske ändå upprör Levay mest av allt. I spåren av den sexuella revolutionen har många människor valt att leva på andra sätt än i monogama heterosexuella parförhållanden.

Charlotta Levay hänvisar med fasa till en undersökning som visar att människor i övre tonåren och kring 20 nuförtiden ofta har haft fler sexpartners än vad de flesta människor hade under ett helt liv för 40 år sen. Hennes slutsats av detta är att arvet från den sexuella revolutionen inneburit att ”vi tycks behandla varandra som utbytbara ting, som saker som man använder för sexuell njutning och sedan byter ut så snabbt som möjligt”. Verkligheten är snarare den att ungdomar idag, mycket tack vare den sexuella revolutionen, idag kan välja friare än tidigare generations ungdomar hur dom vill leva sina liv. Det är ingen som ser ner på den som vill vara ihop med sin pojkvän/flickvän och bara med den. Men andra, som hellre provar på flera partners, experimenterar, ja rent ut sagt knullar runt, kan också göra det idag utan att skam- och skuldbeläggas, åtminstone inte i samma utsträckning som under de tider som Levay drömmer sig tillbaka till.

Konservativa och socialister framställs ofta som motpoler på den politiska skalan. Men något de har gemensamt är att de tror att de vet bättre än individerna hur dessa ska leva sina liv. Det kan gälla ekonomisk politik, det kan gälla familjepolitik och det gäller också sexualpolitik. Som liberal tror man hellre på individens frihet och förmåga att ta ansvar för sitt liv och på mångfald och tolerans. Den sexuella revolutionen stod för detta: Peace, love and understanding! Den frigjorde långtifrån alla och det finns mycket kvar att kämpa för. De sexuella minoriteterna var grupper som kom bort och blev undanskuffade trots en ökad förståelse under 60-70-talen. Kampen går vidare för dessa och för allas rätt till en sexualitet på sina villkor. Peace out, Kjell-Åke!



Aftonbladet rapporterar att den idag häktade 42-årige lastbilschauffören som misstänks för 10-åriga Englas försvinnande var känd för att ragga småtjejer på communities som Kamrat och Lunarstorm. Enligt tidningens uppgiftslämnare ska mannen ha använt sig av en rad olika falska identiteter. Bl.a. ska han ha presenterat sig som en 12-årig kille som gillar lastbilar. Engla skall enligt Aftonbladets uppgiftslämnare ha haft ett konto på ett av de communities där 42-åringen rörde sig. Om 42-åringen överhuvudtaget har något att göra med Englas försvinnande vet vi inte i dagsläget. Han har naturligtvis som alla andra misstänkta rätten att betraktas som oskyldig så länge som han inte fällts för brott. Inte heller vet vi något om i fall det förekommit några kontakter via internet mellan 42-åringen och Engla, även det naturligtvis är en tanke som Aftonbladetartikeln väcker.

Denna bild av lömskt trixande med falska identiteter i jakten på småtjejer är något som förstås för tankarna till den s.k. Alexandramannen eller Atheer Al Suhairy som han heter. Katia Wagner publicerade nyligen en bok om honom som kommenterades tänkvärt av Widar Nord. Al Suhairy dömdes på goda grunder för flera allvarliga brott, även om straffet (10 års fängelse + livstids utvisning) som Nord påpekar är påfallande strängt med svenska mått mätt. Mördare kommer ofta undan med betydligt kortare straff. Den skada som åsamkats brottsoffren verkar dessutom i många fall till väsentlig del bero på okänsliga utredares och psykologers efterföljande ”krisbearbetningsinsatser”. I fallet Engla tyder dessvärre det mesta på att inte ens den bästa tänkbara psykologhjälp skulle kunna vara till glädje för brottsoffret. Flickan är och lär förbli borta vilket förstås är en djup tragedi för hennes nära och kära.

I efterdyningarna av Alexandramannens härjningar intensifierades debatten om de speciella faror som kan lura på internet för barn och unga. Experter på IT-säkerhet och barn- och ungdomskommunikation har fått svara på frågor i tidningarna om detta. Många råd har varit kloka, t.ex. i allt väsentligt Johnny Lindqvists. En del råd har varit direkt kränkande för den unge, t.ex. flera av Per Hellqvists råd som går ut på att föräldrar bör spionera – själva eller med hjälpa av andra släktningar som bulvaner! – på sina barns och ungdomars förhavanden på nätet på olika sätt. Sexualpolitiska populister i kretsarna kring Thomas Bodström har tyvärr inte heller missat chansen att flytta fram sina positioner, vilket lett till bland annat det hårt kritiserade förslaget till anti-grooming-lag. En av de få remissinstanser som var positiva till lagförslaget var ECPAT (vars ordförande Thomas Bodström där agerar som remissinstans till ett utredningsförslag som han själv som justitieminister tog initiativ till – den mannens olika stolar upphör inte att förbluffa) som dock tyckte det var olyckligt att lagförslaget bara ville förbjuda ”grooming” av barn under 15 och inte även av ungdomar 15-17.

Om den tanke som Aftonbladets artikel väcker, att internetkontakter skulle ha något att göra med Englas tragiska försvinnande, skulle visa sig vara riktig så är ju detta naturligtvis något som får hela antisexlobbyn att gnugga händerna. Vi har förmodligen att se fram emot ett skamlöst utnyttjande av den stackars flickans öde för politiska krav på hårdare anti-groominglag och liknade tokerier, minskad rättssäkerhet och ökade statsanslag till statsfinansierade lobbyister och entreprenörer som ECPAT och Netscan. Med tanke på den oförmåga eller snarare den programmatiska ovilja att göra skillnad mellan 2-åringar, 10-åringar och 17-åringar som präglar dessa lobbygrupper kommer säkert situationen att utnyttjas också för att försöka försvåra kontakter mellan vuxna och tonåringar som uppnått åldern för sexuellt självbestämmande (15).

Tyvärr kommer det alltid att finnas kriminella rötägg som inte drar sig för att begå sexuella övergrepp. Även enstaka mördare kommer alltid att finnas. Dessa kan finnas på stigen genom skogsdungen på väg hem från skolan; dessa kan lura på internet. Statistiskt sett finns dom dock med överväldigande sannolikhet inom det ”trygga” hemmets fyra väggar. Internet är för många ungdomar, inte minst dom som lever under dåliga hemförhållanden, en fantastisk säkerhetsventil. Här kan dom (om föräldrarna nu inte varit elaka nog att följa råd som ”placera datorn på en väl synlig plats i vardagsrummet”) spela, chatta, skriva av sig, diskutera och även experimentera med sin sexualitet. De flesta gör det helst med jämnåriga. En del gör det hellre med äldre. Kontakterna är närmast per defintion frivilliga och till ömsesidig glädje för så fort dom inte är det så finns ju ”block”-funktionen på MSN, en funktion som snabbt blir en av den flitigt uppvaktade tonårstjejens bästa vänner. Den sexualfientliga lobbyn med Bodström i spetsen kommer – tro mig! – inte att missa chansen att försöka utnyttja ett barns tragiska försvinnande för att främja sin agenda och bl.a. försöka stoppa de tusentals positiva kontakter mellan ungdomar och vuxna som sker dagligen på nätet. Låt dom inte komma undan med det!



{april 6, 2008}   Pandorna gråter

Minns du pandorna? Nej, alltså inte de fridlysta söta nallarna som klättrar i träd och käkar bambu i Kinas vildmarker och som ibland behöver bli räddade från lömska tjuvjägare av modiga amerikanska barn. Jag syftar på den subkultur som var het bland tonårstjejer i framförallt Stockholm och framförallt på Södermalm åren kring millennieskiftet. Med sina diadem, schackrutiga kjolar, bredrandiga strumpbyxor, popluggar, glitterstjärnor och generösa mängder kajal satte de sin prägel på utelivet kring Medis på den tiden. Men medan de kinesiska gosedjursliknande varelserna trots allt verkar klara sig ganska bra numera så är söderpandorna tyvärr mer eller mindre utrotade.

I fjol lanserades Pandaland, ett nostalgiskt 2D-dataspel där pandorna och deras epok ömsint parodierades. Där har Amanda Pandas kompisar blivit bortrövade av Stureplansbrats. För att rädda dom måste hon klara ett par banor som utgörs av fyra av pandornas favorittillhåll på Söder: Nytorget, Café String, Carmen och Björns trädgård. Amanda Panda kan få extrapoäng genom att plocka upp plastölglas, cigaretter och semlor i spelet som är modellerat efter 90-talsversionerna av Super Mario-spelen. En gratis onlineversion av Pandaland är utlovad och man kan hålla utkik efter den på en MySpace-sida som tillägnats spelet.

Pandorna var indiepopkids. För dom hette det svenska bandet framför andra – möjligen vid sidan av Kent – Broder Daniel, Göteborgskombon som varit en veritabel plantskola där Håkan Hellström, Theodor ”The Plan” Jensen, och Lars ”Hästpojken” Malmros har börjat sina banor. Broder Daniels oomstridda frontgestalt var Henrik Berggren som med sin kompromisslösa musik, sina dystopiska texter och sin intensiva scennärvaro säkert är det närmaste en svensk Robert ”The Cure” Smith som vi haft. Broder Daniel kunde sätta pandahjärtan i brand, som man kan man se till exempel här i live videon av Shoreline, en av bandets senare låtar och en av deras starkaste:

I veckan har det rådit sorg bland de få pandor som finns kvar och bland betydligt fler ex-pandor. Broder Daniels gitarrist, Anders Göthberg, tog nämligen sitt liv genom att hoppa från Västerbron i Stockholm förra helgen. Nyheten kom tidigt ut på nätet, bland annat i denna tråd på Flashback, men tidningarna har varit restriktiva med att skriva om det pga ”smittorisken”. Och i detta fall är det nog klokt. Broder Daniel var ett i högsta grad emotionellt band och bland deras fans finns/fanns säkert många som skulle kunna inspireras av detta. Vi får hoppas att det inte blir så. Henrik Berggren uttrycker sin oro i den intervju som Expressen igår publicerade:

Vi vill absolut inte romantisera detta. Vi har haft erfarenhet med labila fans, som haft såna tankar. Glöm inte att ens liv är viktigt inte bara för en själv utan även för dem omkring en.

Vila i frid Anders!



{april 3, 2008}   Kjell-Åke-syndromet

Det finns en bloggare som heter Kjell-Åke Bjurkvist. Han tittade in häromdagen och skrev en bloggkommentar till inlägget Thomas Bodströms tre stolar. Jag förstod ärligt talat inte vad han menade och bad honom förtydliga. Men det har han hittills inte gjort. Amarso varnade i en kommentar för att Kjell-Åke bara är ute efter bråk och att han borde censureras. Än så länge har dock Kjell-Åke inte ställt till nåt bråk på min blogg och han är välkommen att fortsätta skriva här. Men jag blev nyfiken på vad det hela handlade om och har nu läst Kjell-Åkes egen blogg och en del kommentarer som han skrivit på andra bloggar.

Vad jag förstår när jag läser Kjell-Åke Bjurkvists blogg så har han som barn utsatts för sexuella övergrepp. Detta är något som fortfarande idag (cirka 40 år senare förmodar jag; Bjurkvist är idag 49) är ett stort trauma för honom. Han berättar på ett hjärtskärande sätt om sina mardrömmar och sina ångestsymptom. Det är naturligtvis hemskt och som normalt funtad medmänniska kan man inte reagera med annat än empati för Kjell-Åke och med ilska mot förövaren. Detta är en sak.

En annan sak är delar av Kjell-Åkes sätt att bearbeta dessa trauman. På bloggen Svensk sexualpolitik idag (SSI) har han på sistone levt rövare med spydiga kommentarer, spamartade inlägg och till och med förtäckta hot. Detta är naturligtvis oacceptabelt. SSI är enligt den egna presentationen en blogg som vill vara ”en fackla för den kommande sexualpolitiken där alla sexuella variationers rättigheter att behandlas anständigt och rättvist samt bedömas som grupp efter vad man verkligen vet och inte fördomar. En sexualpolitik där enskildas snedsteg inte skall fungera som bedömningen för hela gruppen.” Detta är en hållning som jag och de flesta liberalt sinnade människor stöder och den har inget som helst med tolerans för övergrepp att göra.

Det tråkiga men tyvärr mycket vanliga tankefelet som Kjell-Åke Bjurkvist verkar göra här är att blanda ihop begreppen läggning och förövare. Det är faktiskt fullt möjligt – och dessutom vill jag mena den etiskt och medmänskligt riktiga hållningen – att på en och samma gång respektera pedofili som sexuell läggning OCH ta avstånd från övergepp på barn. Själv har jag inga personliga erfarenheter av pedofili. Jag känner inga pedofiler och inte heller någon med erfarenhet av samvaro med pedofiler, men när jag läser en blogg som Alex Limonovics kan jag inte få annat än en djup respekt för det sätt som en pedofil kan leva ansvarsfullt med sin läggning och reflektera över den. Denna blogg borde du läsa och begrunda, Kjell-Åke!

Det som Kjell-Åke Bjurkvist och likasinnade tyvärr alltför ofta gör i stället gör är att de bidrar till att underblåsa den massmedialt populariserade bilden av pedofilen som ett ondskefullt monster, vår tids stora skräck som ska bekämpas med alla medel och förgöras. De är med om att jaga upp en mobb- och lynchstämning av värsta slag som inte påminner så lite om hur hatmobbar i tidigare historiska skeden byggts upp gentemot homosexuella, judar, svarta m.fl. Det är sorgligt att se, för här handlar det om två grupper av människor (människor som blivit utsatta för övergrepp och den mest föraktade av alla sexuella minoriteter) som båda har det svårt och som borde rikta sin ilska åt annat håll. Mot förövare av övergrepp mot barn. Mot ett samhälle som nekar dem respekt och värdighet.

Pedofilhatet som Kjell-Åke spär på har en del likheter med den tilltagande islamofobin och främlingsfientligheten. Där liksom här handlar det om logiska felslut. Som t.ex.: det finns muslimska terrorister = alla muslimer är terrorister. Eller: vissa invandrare begår brott = invandrare är ett rövarpack som borde slängas ut ur landet. Det handlar också om traumatiserade gruppers tråkiga benägenhet att låta sin ilska och frustration gå ut över andra åsidosatta grupper. De tilltagande motsättningarna mellan hispanics och svarta i USA är ett exempel, där man tyvärr arbetar minst lika hårt på att förminska den andra gruppens position som för att kämpa gemensamt mot våld och orättvisor.

Finns det några möjligheter till en meningsfull dialog mellan Kjell-Åke och hans vänner och oss sexliberaler? Man blir onekligen modfälld när man ser hur Kjell-Åke agerar på SSI och det han skriver på sin egen blogg ”Håll er på er egen blogg, så gör jag det med!” ger ju vid handen att han överhuvudtaget inte är intresserad av ett konstruktivt samtal. Dock finns det ju andra debattörer som verkar mer redo för det. Jag har tidigare inte följt Alex Limonovics blogg men nu läste jag den ordentligt för första gången och jag måste säga att jag blir glad över att se den goda ton som Alex lyckas hålla där och hur debattörer som Ninni starkt bidrar till detta. Även samtal med en uttalad ”motståndare” som Marina har där fungerat bra. Big creds, Alex! Och Kjell-Åke, all medkänsla till dig för det svåra du har genomlevt. Hoppas att du ändå orkar och vill delta i diskussioner på ett bättre sätt än du gjorde senast på SSI.



Detta har inte så värst mycket med hebefili att göra, men jag måste bara tipsa om en av mina absoluta favoritbloggar: Skinhead Barbiedoll. Bakom den står en lika galen som genial Upplandstjej i 20-årsåldern. När hon inte skriver på sin bok (som har alla chanser att bli sensationellt bra), författar sorgliga betraktelser i det mindre formatet, beklagar sig över att hennes läkare skriver ut benzo och inte ecstasy eller festar med sina vänner så händer det att hon medverkar i porrfilm. Hennes berättelser från dessa inspelningar (Vellingesmärtor och Glidmedelshora) ger inte precis en glamorös eller uppkåtande bild av denna bransch.

Det som framförallt gör Skinhead Barbiedoll värd att upmmärksamma är hennes fantastiska språk. Då och då dyker det upp någon skribent som hittar ett helt unikt uttryck och här har vi en sådan. Hennes texter är poetiska, tuffa, träffsäkra, tragiska, komiska och liknar inga andra. Läs och njut! Skinhead Barbiedoll postar också ibland sevärda klipp på YouTube under namnet cpmongoretard. Och för att ändå anknyta till denna bloggs tema hebefili, kolla in detta sköna klipp där hon leker Britney:



Charlotte, 27, är orimofil. I år ska hon gifta sig med sin älskade, en 24 år äldre man. Ända sedan hon började tänka på sex och kärlek har hon attraherats av betydligt äldre män, i hennes föräldrars ålder och äldre. Hon har tvingats kämpa för sin rätt till sin egen sexualitet och identitet. Stora delar av omgivningen har försökt att få henne att ”inse” att hennes läggning är ”störd” och felaktig. Skamligt nog inkluderar omgivningen här en psykolog som hon hänvisades till som tonårstjej. Charlotte har dock tagit sig igenom det hela och i år stundar hennes bröllop. Hon har vänligt nog svarat på några frågor om sin väg hit.

img_1038_50.jpg

Hej Charlotte! Vill du börja med att berätta lite om dig själv?

Hejsan, Poe!

Jo, det är klart jag kan. Är i några få ord en glad och äventyrslysten tjej på 27 år som tar dagen som den kommer och hellre ser lösningar än problem. Har gått en massa utbildningar, allt från urmakare till logistiker. Utan att riktigt hittat vad det var jag ville göra med mitt liv. Började skriva poesi och andra texter och det kändes rätt, så det är det jag håller på med just nu.

Du har berättat att du sen du var mycket ung har attraherats av betydligt äldre män. Kommer du ihåg hur det började?

Jag kan inte säga att det började, jag har alltid haft det i mig. Jämnåriga killar har aldrig varit intressanta. Men om jag måste säga på ett ungefär så är det någonstans mellan 8 och 10. Ungefär när jag började komma på vad sex och attraktion var för något.

När du var 13 inledde du en relation med en 43-årig man. Kan du berätta mer om denna? Hur träffades ni? Vad var det som drog er till varandra? Hur fungerade relationen? Fick omgivningen veta något? Vad fick ni för reaktioner? Varför tog det slut?

Oj, det var många frågor på en gång, jag ska försöka räta ut dem. För att förstå hur man som 13åring över huvudtaget kunde komma i kontakt med en så mycket äldre man får jag nog dra det hela från början. Jag var extremt medveten om att jag ville bli av med min oskuld, lyckades efter många försök och många år med det när jag var 12.

Ungefär samtidigt så ”uppfanns” internet. I alla fall så att man kunde sitta på biblioteket och chatta. Eftersom man var anonym så kunde jag helt plötsligt vara 17 år och inte 13, då var det ”okej” för någon som var äldre att chatta med mig. För att riktigt förstå varför jag kände behovet av att träffa någon så hör det tillsammans med att jag är undergiven i sexuella sammanhang. Det är också något jag vetat så länge jag kan minnas. Men det är inget man direkt säger till någon man träffat och känner en dragningskraft till. Internet löste den frågan också. Man behövde inte ”skämmas” för vad man tände på.

För att då svara på dina frågor. Jag var 13 år och fått kontakt med en man, vi kallar honom A och vi hade pratat telefon och mailat en massa. Han hade fått reda på att jag var undergiven men att jag aldrig hade provat detta i verkligheten. Vi bestämde oss för att ses på ett kafé i centrum och träffades där, hade aldrig i hela mitt liv varit så nervös. Allt gick super bra, vi ”klickade”, satt och pratade om precis allting, jag erkände att jag inte var 17 utan bara 13, men det hade han räknat ut redan innan.

Vi träffades så ofta vi kunde, i hemlighet för mina föräldrar, dessutom bodde han 50 mil ifrån, så det blev kanske en gång i månaden. Eftersom vi från början bara hade sex som gemensam nämnare så hittade vi massor av likheter även inom annat. Jag kan inte säga att vi kände av den stora åldersskillnaden mer än att vi såg ut som far och dotter. Jag har alltid varit allmänbildad och kunnig om det mesta, lite ”lillgammal”. Så det var inte något problem för oss, mina vänner tyckte att det antingen var ”sjukt äckligt” eller ”fett coolt”, men så hade jag inte så många nära vänner heller. A hade en vän som visste om mig och som vi träffade över en bit mat eller så, men han tyckte inte att det var så konstigt. Eller så sa han inte nått. Någon annan vän till A vet jag inte om. Vi umgicks bara med varandra.

Efter ett år så pga en massa olika saker så läste mina föräldrar min dagbok. Ställde mig mot väggen och jag erkände. De var rasande, ringde upp A och hotade med att anmäla honom trots mina protester. Jag fick utegångsförbud och en massa annat och vi förlorade kontakten. Det dröjde nästan ett halvår innan vi såg igen men det kändes bara bättre än innan så vi fortsatte där vi slutat. Jag hade blivit äldre, kunde resa upp till honom i o m att jag var aktiv inom politiken och vi sågs oftare.

Som många inte tror så hade vi faktiskt en relation, pratade, skrattade och diskuterade. Ett slags distansförhållande som för oss fungerade utmärkt. Vi var tillsammans i över tre år på detta viset tills jag en dag fick reda på att jag var gravid. Gjorde en abort och klarade helt enkelt inte av att träffa honom. Slutade ha sex på nästan ett år och träffade inte någon. Så det gick som det gick. Idag vet jag inte hur det är med A, hade gärna fått kontakt med honom igen, bara för att få reda på hur han såg på hela situationen.

När det talas om relationer mellan unga tjejer och mogna män så säger många att det kan inte handla om något annat än sex för att det skulle vara omöjligt att ha utbyte med varann också på andra plan. Vad säger du om detta?

Visst kan det vara så, det är ju den sexuella drivkraften som är stark, men det går inte att bygga en relation bara på sex, det håller inte. Har hört någonstans att om sexet fungerar i en relation är det 20 % av relationen, om det inte fungerar är det 80 %. Man träffas kanske för att det sexuella är underbart, men det går inte( det finns alltid undantag) att ha en längre relation. Hur mycket man inte vill tro det så har alla generationer något som finns i nästa. Vill man hitta gemensamma saker så gör man det. Man kan inte ha sex jämt.

Bara att lära sig nya saker, se saker på ett annorlunda sätt, det ger mig i alla fall enormt mycket. Något man inte får när man bara umgås med sina jämnåriga. Att sitta och få information av någon som har varit med om det innan är enormt. Eller för den delen, dela med sig om hur min generation ser på saker och ting. Men jag tror nog det krävs en enorm vilja för att orka, det är inte så lätt som det låter. Vi är invaggade med att det ska vara på ett visst sätt, sen när det inte stämmer så måste man ta det till sig.

Har du flera relationer eller träffar med betydligt äldre män? Hur har dessa fungerat?

Jag har haft ett antal, oftast har det fungerat utmärkt. Största orsaken till att det inte fungerar är för att hans vänner inte förstår, eller att han inte klarar av trycket utifrån. Jag tror att min generation tar det lite lättare. De gamla ramarna för hur en relation ska se ut luckras upp och ung/gammal, kille/tjej, det är inte så viktigt, det viktigaste är vem du är själv.

Jag känner mig alltid med bekväm med människor som är mycket äldre än mig, så för mig så är det naturligt. Men de som jag varit tillsammans med har det ofta varit första gången de är med en så pass yngre tjej. Det är mycket jobb, många åsikter och mycket som måste göras för att man ska få det att fungera. Men för min del så är det värt det.

Har du haft relationer med jämnåriga också? Hur har dessa fungerat?

Jag har haft två st seriösa, det var mest när jag ville vara ”normal” som jag hade dem. Dels för att mina föräldrar var hemskt oroliga och för att ”man bara skulle ha det så”. Inte de bästa sakerna att bygga fungerande relationer på. Så självklart gick det som det gick. Jag såg dem som mina vänner och de såg mig som sin flickvän, dömt att misslyckas. Vi har dock skiljts som vänner och håller en viss kontakt idag, svårt bara att förklara att det är inte honom det är fel på det är hans ålder.

Vad tror du det är rent allmänt som gör att du attraheras av betydligt äldre män?

Stora faktorer är makt, kunskap, något som killar i min ålder sällan har. Den uppskattning som visas mig och att äldre män vågar säga vad de tycker och ger komplimanger. Sen att grått hår och smala vader är stora ”turn-ons” gör sitt till… Kan inte peka på något annat som är allmänt, men det är mycket makt, sen om det är för att jag är undergiven det vet jag inte.

Hur har omgivningen (föräldrar, vänner m.fl.) reagerat på din läggning?

Som jag svarade så var mina föräldrar oroliga, bekymrade och mest för att jag skulle råka illa ut. Men också för att jag inte skulle få ett fungerade förhållande och bli lycklig. Idag så ser de dock att jag har det underbart och det är så här jag vill ha det. Innan så trodde de nog att jag i någon tonårskris…

Min bästa vän kan inte förstå, men hon accepterar. Hon tyckte mest att det var lite konstigt och väldigt annorlunda men idag så ser också hon att jag mår bra och är lycklig. Resten av mänskligheten bryr jag mig inte så mycket om. Mer än att vi båda måste förklara att det inte är min pappa jag är ute och går med utan mannen jag ska gifta mig med. Hans döttrar som är 20 och 32 tycket att det var konstigt men nu när vi lärt känna varandra så ser de inte heller något problem. Den yngsta tycker att det är lite pinsamt, men hon och jag kommer bra överens och vi har kul ihop.

Du har berättat att du varit i kontakt med psyiatriker/psykologer för att prata om din läggning. Hur har du blivit bemött där? Har de betraktat dig som ”störd” och försökt ”bota” dig och/eller har du fått ett mer bejakande bemötande?

På BUP (Barn och Ungdoms Psyk) så skulle de bota mig, jag hade en felaktig syn på kärlek och sex. Då var jag 14 år och mina stackars föräldrar hade just fått reda på att jag var tillsammans med en man i min pappas ålder och att han dessutom piskade min rumpa. Inte det lättaste. Psykologen tycket nog att jag var hel knäpp, ville sätta mig på medicin och frågade hela tiden om min pappa hade tagit på mig. Vilket hon inte kunde förstå att han INTE hade gjort. Tjatade som bara den att jag måste ha blivit tvingad till allt och att jag var utnyttjad. Jag blev bara förbannad och slutade gå dit.

Fick en depp-period efter min andra abort och sökte upp en hjärnskrynklare till. Denna var mycket bättre och hjälpte bara mina problem utan att kalla mig sjuk eller knäpp. Han var också den första som förstod att jag inte hade någon sjukdom utan bara var lessen. Halleluja!

Du nämnde att du också kan tända på betydligt yngre tjejer? Vill du berätta mer om detta? Vad är det som attraherar dig hos dessa? Är det något du har levt ut eller drömmer om att leva ut?

Ja det gör jag, hade svårt att förstå varför jag inte tände på vuxna kvinnor/tjejer men kunde gå igång på två sekunder om hon hade små utvecklade bröst och var helt len. Jag kallar mig bi men inte med vuxna, tonåringar och helst då den undre delen av tonåren, innan puberteten har slagit helt igenom är underbar. Hade en sexuell relation med en tjej som var fem år yngre än mig, jag var 15 år och hon skulle fylla 11. Det var underbart och vi båda njöt men idag så tror jag inte att det går. För många gränser och för mycket som kan gå fel är väl den största orsaken till det. Men drömma och fantisera gör jag och min man förstår mig fullt ut. Så på ett sätt lever jag ut det genom att leka att det är jag som är den unga flickan, det ger en viss tillfredsställelse. Men jag håller mig helst inom lagens gränser (om det nu inte gäller bilkörning, gasen fastnar så lätt i botten).

Har du några tips till unga tjejer som känner som du gjorde när du var ung tonåring?

Våga, var försiktig och lita på att det alltid finns någon som du kommer att hitta. Ge aldrig upp!

Tack för att du ville ställa upp på intervjun. Och lycka till inför bröllopet!

Tack själv för en trevlig blogg! Tack så mycket, till jul är jag fru!




et cetera