För ett par år sen följde jag med min dåvarande 15-åriga flickvän till ungdomsmottagningen dit hon gick för att få p-piller. Jag satt i väntrummet och läste Veckorevyn medan hon var inne och pratade med en barnmorska och fick sitt recept. Hon berättade efteråt att barnmorskan hade frågat henne om hon hade en pojkvän och hur gammal han var. När hon hade berättat att jag var mer än dubbelt så gammal som hon så hade barnmorskan frågat ”Är han snäll mot dig?”, något som min tjej – smickrande för mig – hade svarat ja på. Med detta svar nöjde hon sig.
Jag vet inte om det var just den här barnmorskan som var överdrivet nyfiken eller om det är vanligt att sådana här frågor ställs. Men jag minns att jag undrade spontant: var finns relevansen? Är det lag på att ha pojkvän för att få ha ett sexliv? Måste pojkvännen vara i en viss ålder? Måste han vara snäll? Betyder detta att en masochistiskt och promiskuöst lagd tonårstjej som föredrar äldre elaka tillfälliga förbindelser framför en snäll jämnårig pojkvän inte har rätt att få p-piller utskrivna? Har ungdomsmottagningarna något mandat att förhöra ungdomar om deras sexliv? Sedan dess har jag inte funderat närmare på saken men nu när RFSUs generalsekreterare Åsa Regnér i en debattartikel i SvD föreslår att socialstyrelsen ska ges i uppdrag att ta fram nationella riktlinjer för hur ungdomsmottagningarna ska hantera ”den nya sexualbrottslagen” så kommer funderingarna tillbaka.
Det som lite slarvigt ibland kallas den nya sexualbrottslagen syftar på den skärpning av brottsbalkens kapitel 6 som gjordes 2005. Att ha sex med någon under 15 år var även innan dess olagligt och rubricerades som sexuellt utnyttjande av minderårig. Det som nu skedde var att samma handling döptes om till våldtäkt av barn och att straffskalan skärptes. Som tidigare gäller att om åldersskillnaden är liten mellan dom som har sex så är det inte brottsligt. Även om den enda väsentliga skillnaden mot tidigare lag är att straffen skärpts väsentligt så har lagändringen enligt en enkät som RFSU har gjort på ungdomsmottagningarna tydligen skapat en hel del förvirring där. Den obehagliga nyspråkligheten att kalla vissa former av samtyckande sex för våldtäkt har säkert bidragit här.
Lagreformen motiverades naturligtvis i klassisk statspaternalistisk anda med behovet av att ”skydda” de minderåriga (vore det i så fall inte bättre att förbjuda relationer än sex är en klok fråga som ProjO ställer apropå detta). Något man helt valt att bortse från är att 15-årsgränsen börjat kännas alltmer otidsenlig i en era när könsmognaden i vår del av världen de senaste 150 åren gått ner från 15,4 år till 12,4 i snitt för flickors första mens och där ungdomar kan mer om sex än någonsin tidigare och där många av dom söker kontakter med andra ungdomar och äldre via internet. Som Blogge Bloggelito påpekat verkar det vid sidan av en massa moraliserande mumbo jumbo vara en önskan av att försvåra sexlivet för oss hebefiler som ligger bakom lagstiftningen. Att man samtidigt försvårar livet för de 14-åriga tjejer som fullt naturligt föredrar äldre framför de jämnåriga killarna som ligger efter dom några år i utvecklingen, det är uppenbarligen inget man bryr sig om.
Åsa Regnérs förslag att ungdomsmottagningarna ska ges riktlinjer för hur de ska hantera de frågor som uppstått med anledning av 2005 års lagändringar kan tyckas harmlöst och rentav sunt. Att olika ungdomsmottagningar hanterar liknande frågor på helt olika sätt och att lagen skapat förvirring bland både barnmorskor och ungdomar är goda skäl. Men vad tänker hon sig för innehåll i dessa riktlinjer? Är tanken att barnmorskorna i än högre grad ska snoka i ungdomarnas sexliv, kontrollera om de är promiskuösa eller monogama, förhöra sig om i fall pojkvännerna är i lämplig och laglig ålder? Och sedan agera som något slags angivericentral till polisen om någon råkar ha en ”för gammal” pojkvän? I så fall är förslaget ett initiativ i riktning mot en utveckling som det finns all anledning att varna för. Om de riktlinjer som Regnér tänker sig i stället handlar om att ungdomsmottagningarna ska respektera sina klienters sexuella integritet och se till att fokusera på sina uppgifter, dvs rådgivning om sex och samlevnad och hjälp med preventivmedel, då är det positivt. I sådana här frågor svävar RFSU ofta på målet och Regnérs artikel bringar inte heller denna gång någon klarhet.
