För ett par år sen följde jag med min dåvarande 15-åriga flickvän till ungdomsmottagningen dit hon gick för att få p-piller. Jag satt i väntrummet och läste Veckorevyn medan hon var inne och pratade med en barnmorska och fick sitt recept. Hon berättade efteråt att barnmorskan hade frågat henne om hon hade en pojkvän och hur gammal han var. När hon hade berättat att jag var mer än dubbelt så gammal som hon så hade barnmorskan frågat ”Är han snäll mot dig?”, något som min tjej – smickrande för mig – hade svarat ja på. Med detta svar nöjde hon sig.

Jag vet inte om det var just den här barnmorskan som var överdrivet nyfiken eller om det är vanligt att sådana här frågor ställs. Men jag minns att jag undrade spontant: var finns relevansen? Är det lag på att ha pojkvän för att få ha ett sexliv? Måste pojkvännen vara i en viss ålder? Måste han vara snäll? Betyder detta att en masochistiskt och promiskuöst lagd tonårstjej som föredrar äldre elaka tillfälliga förbindelser framför en snäll jämnårig pojkvän inte har rätt att få p-piller utskrivna? Har ungdomsmottagningarna något mandat att förhöra ungdomar om deras sexliv? Sedan dess har jag inte funderat närmare på saken men nu när RFSUs generalsekreterare Åsa Regnér i en debattartikel i SvD föreslår att socialstyrelsen ska ges i uppdrag att ta fram nationella riktlinjer för hur ungdomsmottagningarna ska hantera ”den nya sexualbrottslagen” så kommer funderingarna tillbaka.

Det som lite slarvigt ibland kallas den nya sexualbrottslagen syftar på den skärpning av brottsbalkens kapitel 6 som gjordes 2005. Att ha sex med någon under 15 år var även innan dess olagligt och rubricerades som sexuellt utnyttjande av minderårig. Det som nu skedde var att samma handling döptes om till våldtäkt av barn och att straffskalan skärptes. Som tidigare gäller att om åldersskillnaden är liten mellan dom som har sex så är det inte brottsligt. Även om den enda väsentliga skillnaden mot tidigare lag är att straffen skärpts väsentligt så har lagändringen enligt en enkät som RFSU har gjort på ungdomsmottagningarna tydligen skapat en hel del förvirring där. Den obehagliga nyspråkligheten att kalla vissa former av samtyckande sex för våldtäkt har säkert bidragit här.

Lagreformen motiverades naturligtvis i klassisk statspaternalistisk anda med behovet av att ”skydda” de minderåriga (vore det i så fall inte bättre att förbjuda relationer än sex är en klok fråga som ProjO ställer apropå detta). Något man helt valt att bortse från är att 15-årsgränsen börjat kännas alltmer otidsenlig i en era när könsmognaden i vår del av världen de senaste 150 åren gått ner från 15,4 år till 12,4 i snitt för flickors första mens och där ungdomar kan mer om sex än någonsin tidigare och där många av dom söker kontakter med andra ungdomar och äldre via internet. Som Blogge Bloggelito påpekat verkar det vid sidan av en massa moraliserande mumbo jumbo vara en önskan av att försvåra sexlivet för oss hebefiler som ligger bakom lagstiftningen. Att man samtidigt försvårar livet för de 14-åriga tjejer som fullt naturligt föredrar äldre framför de jämnåriga killarna som ligger efter dom några år i utvecklingen, det är uppenbarligen inget man bryr sig om.

Åsa Regnérs förslag att ungdomsmottagningarna ska ges riktlinjer för hur de ska hantera de frågor som uppstått med anledning av 2005 års lagändringar kan tyckas harmlöst och rentav sunt. Att olika ungdomsmottagningar hanterar liknande frågor på helt olika sätt och att lagen skapat förvirring bland både barnmorskor och ungdomar är goda skäl. Men vad tänker hon sig för innehåll i dessa riktlinjer? Är tanken att barnmorskorna i än högre grad ska snoka i ungdomarnas sexliv, kontrollera om de är promiskuösa eller monogama, förhöra sig om i fall pojkvännerna är i lämplig och laglig ålder? Och sedan agera som något slags angivericentral till polisen om någon råkar ha en ”för gammal” pojkvän? I så fall är förslaget ett initiativ i riktning mot en utveckling som det finns all anledning att varna för. Om de riktlinjer som Regnér tänker sig i stället handlar om att ungdomsmottagningarna ska respektera sina klienters sexuella integritet och se till att fokusera på sina uppgifter, dvs rådgivning om sex och samlevnad och hjälp med preventivmedel, då är det positivt. I sådana här frågor svävar RFSU ofta på målet och Regnérs artikel bringar inte heller denna gång någon klarhet.

I sin bok Trasdocka (Ordfront förlag 2006, pocket 2007) berättar Yvonne Domeij en fasansfull historia om sexuella övergrepp som hon utsattes för som 15-åring 1960 i Stockholm. Förövaren var ingen mindre än en psykiatriker anlitad av Stockholms barnavårdsnämnd som hon hamnat för vård hos efter uppväxten ”i ett sönderslaget hem”. Hon berättar också gripande om ett hårt vuxenliv där hon tidvis har levt som hemlös och kopplar detta till det trauma som övergreppen skapade hos henne, även om det, att döma av en intervju i SvD, var uppsägningar hos dåvarande Televerket, där hon var anställd, förtidspension och oförmåga att betala hyran som var den omedelbara orsaken till hemlösheten.

Yvonne Domeij var 15, könsmogen och ”byxmyndig” när övergreppen inleddes men hon menar ändå att socialläkaren Sune Nicklasson (som förövaren får heta i boken, fingerat namn) är att betrakta som en pedofil med tanke på ”den kroppsliga och själsliga omognad jag uppvisade”. Samtidigt tillägger hon: ”Men det är väl egentligen oviktigt om han var pedofil eller inte. Det räcker väl att veta att han förgrep sig på barn, som var hans patienter”. Och om man för ett ögonblick begränsar perspektivet till det juridiska så är det ju just läkar-patient-relationen som gör hans agerande brottsligt i det här fallet. En sexuell relation mellan en vuxen och en 15-åring handlar sällan om pedofili (pedofili definieras inom psykiatrin som attraktion till förpubertala barn) och är inte olaglig i sig. Däremot gäller en 18-årsgräns om den yngre står i beroendeförhållande till den äldre. Lärare-elev och läkare-patient är typiska sådana förhållanden där den högre gränsen gäller.

Trasdocka består av tre längre kapitel eller ”böcker” som författaren kallar dem. Först får vi möta dagens Yvonne i ”den blå boken” (blå som i blues) där hon blickar tillbaka på sitt i många stycken tragiska liv. Sedan ger hon oss perspektivet från tonårsflickan hon en gång var i ”den röda boken”. Slutligen får vi Sunes perspektiv så som hon föreställer sig det i ”den svarta boken”. Stilgreppet är effektivt och i vart fall i de två första böckerna övertygande och omskakande. Om Sune upplevde det hela på det sätt som beskrivs i den svarta boken måste man förstås sätta en del frågetecken inför. Själv har han enligt boken i efterhand karakteriserat deras relation som ”en hemlig passionerad kärlekshistoria”.

Att två personer kan uppleva ett och samma händelseförlopp på helt olika sätt är ett välkänt fenomen. Dessutom är vi människor duktiga på att efterrationalisera och omkonstruera våra upplevelser för att få dom att passa in med senare förvärvade erfarenheter och insikter. Detta kan naturligtvis falla ut åt båda hållen i ett sånt här fall. Det kan vara så att Sune omkonstruerar sina övergrepp till en passionerad kärlekshistoria för att kunna se sig själv i spegeln om morgnarna. Det kan också vara så att Yvonne omedvetet ”förfular” en relation för att få den att passa in med det hon senare fått lära sig om övergrepp på barn. På så vis kan båda versionerna av det som hände paradoxalt nog äga sin egen validitet.

Om man får tro ”den svarta boken” så var Sune ett veritabelt monster: en manipulativ, egocentrisk, empatilös maktmänniska som konsekvent missbrukade den ställning som hans socialläkartjänst innebar till att göra våld på unga redan utsatta flickor. Yvonne Domeij har i arbetet på boken kontaktat den kvinna Sune var gift med medan övergreppen pågick, den psykolog som arbetade nära honom och som hon anförtrodde sig åt samt dåvarande ordföranden i Stockholms Stads barnavårdsnämnd. Fram tonar bilden av ett korrumperat social-Sverige där läkarna betraktades som gudar och kunde ta sig i princip vilka friheter som helst utan att någon vågade sätta ner foten. De försök till upprättelse som Yvonne har försökt få har dribblats bort genom kåranda inom det socialmedicinska etablissemanget och juridiska teknikaliteter. I denna del är boken en bitande kritisk vidräkning och det hade kanske varit bäst att stanna därvid.

Problemet med Trasdockan är att den försöker vara något som den helt enkelt har för dåligt på fötterna för att vara, nämligen en stridsskrift mot pedofili. I och med att det inte finns mycket som tyder på att läkaren var pedofil överhuvudtaget så missar skottsalvorna målet grovt här. Men Yvonne Domeij verkar ha bestämt sig för att han var pedofil och har gjort ”kriget mot pedofilin” till en livsuppgift. Idag driver hon en blogg med det fyndiga namnet Tjejaheddin förklarar krig mot Pedofilien. Här skriver hon flitigt och engagerat om bisarra sexförbrytare som Joseph Fritzl och Anders Eklund och förmedlar intrycket att dessa skulle vara pedofiler, vilket det knappast heller finns några belägg för. Hur det än är med den saken så handlar det om exceptionella extrembrottslingar av ett slag som knappt förekommer. Men ”överlevarrörelsen” verkar älska dessa galningar med samma skräckblandade förtjusning som kvällspressen för den fascinerande berättelse om pedofilen-som-monster som den bekräftar i deras ögon.

Doktor Sune verkar onekligen ha varit en vämjelig man. Troligen var han inte pedofil. Möjligen var han hebefil. Yvonne berättar i boken om att han, sedan hon till sist lyckats komma ifrån honom, skickade henne Vladimir Nabokovs roman Lolita och skrev att den handlade om henne och honom. I den röda boken får vi läsa hur den tonåriga Yvonne kände avsmak inför boken men ändå läste den innan hon närmast ceremoniellt slängde den på Lövsta soptipp, hon som alltid annars vårdade böcker ömt. I Trasdocka finns en del funderingar kring Lolita som är intressanta att läsa eftersom denna numera klassiska berättelse mig veterligen aldrig har skildrats ur den unga flickans perspektiv. Men den vuxna Yvonne (i den blå boken alltså) kan i någon mån identifiera den unga Yvonne med Lolita och uttrycker något av den vrede mot Humbert Humbert som flickan som dog så ung aldrig fick tillfälle att göra. Hon kommenterar också de båda filmversionerna som finns gjorda och menar att Adrian Lynes version från 1997 är bättre än Stanley Kubricks från 1962, något som jag kan hålla med om.

Yvonne Domeijs läsning av Vladimir Nabokov känns dock så till den grad färgad av hennes personliga trauma att den blir rent orättvis mot ”Vlad”, som hon kallar honom för att göra associationen till Vlad Tepez, mer känd som Greve Dracula. Trots att hon läst boken verkar hon lida av den vanliga missuppfattningen bland folk som inte gjort det att den skulle innehålla sexskildringar, något den ju faktiskt inte gör (Domeijs egen ”Den svarta boken” framstår som pornografi på avancerad herrtidningsnivå vid en jämförelse). Att Nabokov allmänt anses som en av 1900-talets främsta stilister på det engelska språket (trots att det inte var hans modersmål) är inte heller något som imponerar på Domeij. Ur hennes perspektiv handlar det bara om ”blomsterspråk” som är ”transportsträckor” innan ”vi drar över lillan en gång till”. Eftersom skildringarna av hur lillan blir påsatt lyser med sin frånvaro i romanen med undantag för en kort passus där det subtilt antyds att detta sker så är väl hela romanen en enda transportsträcka då? Yvonne Domeijs spekulationer om i fall Lolita skulle ha någon självbiografisk bakgrund hos salige Nabokov känns dessutom futtiga med tanke på att detta är något som litteraturvetare har tittat noga på och inte funnit några som helst tecken på. Domeij tillför inte något annat i saken än antydningar och småaktig ryktesspridning.

Trots att jag här varit kritisk till Trasdocka på flera punkter så är det en bok jag rekommenderar alla att läsa. Skildringen av hur en flicka från ett trasigt hem blev misshandlad av en maktmänniska som hade till välavlönad uppgift att hjälpa sådana som just henne gör mig arg. Att sedan alla i någon mån ansvariga (läkaren själv, psykologen, socialstyrelsen, Stockholms Stad) smiter undan och vägrar ge henne den upprättelse hon förtjänar är skamligt. Samtidigt är boken inte bara en ledsam historia. Yvonne Domeij har trots alla sorger och bedrövelser visat en imponerande tåga (tack vare de sju féerna som hon berättar om i början av boken får man förmoda) och tagit sig igenom saker som skulle få många andra att helt tappa livsgnistan. Enligt SvD har hon sedan 2003 ett gott hem i västra Stockholm där hon kan sitta och skriva och där barnbarnen kan hälsa på och leka och spela PlayStation. Kanske finns det en gud trots allt? Eller åtminstone goda kinesiska féer?

Kjell-Åke Bjurkvist växer alltmer fram som en av mina favoritbloggare. Man vet aldrig riktigt vad man kan vänta sig när man tittar in hos honom. Det är en sällsam blandning av djup och äkta tragik (de övergrepp han har blivit utsatt för som barn och som fortfarande 40 år senare präglar honom är något synnerligen allvarligt och gripande), underfundiga eller obegripliga spetsfundigheter, svårtytt bildspråk (är det t.ex. ännu någon som förstått vad ”Jakten fortsätter” betyder?). Hans blogg liksom hans gästspel i andras bjuder ständigt på nya tankenötter och överraskningar.

Ett av Kjell-Åkes senaste inlägg handlar om 1960-talets sexuella revolution och dess konsekvenser. Inlägget, som är kortfattat och i vanlig ordning en smula gåtfullt, inleds med ett par citat ur en debattartikel av Charlotta Levay publicerad i Expressen nyligen. Det framgår mellan raderna (tror jag) att Kjell-Åke sympatiserar med Levays negativa syn på den sexuella revolutionen. Därefter riktas udden mot bloggen Svensk sexualpolitik idag (SSI) och mot denna blogg. ”Vad säger ni på sexualpolitik.se om konsvekvenser av ert budskap?” är frågan som riktas till Hanna & Helena på SSI. Själv får jag frågan ”Vad menar denna individ?”

Ja du, Kjell-Åke. Denna individ är för ung för att ha njutit av den kaliforniska ”Summer of Love” 1967, för att ha kastat gatstenar mot polisen i Paris 1968 och för att ha spelat någon som helst roll i hur kvinnors ställning i samhället tog radikala steg framåt under denna era samtidigt som en friare syn på sex och en generösare hållning till förföljda sexuella minoriteter präglade samhällsklimatet. I stort sett ser jag, precis som du trodde, 1960- och 70-talets sexuella revolution som positiv och frigörande och har svårt för det här idylliserandet av tiden före den som Charlotte Levay och andra neo-konservativa och religiöst orienterade debattörer gärna hemfaller åt.

Spontant förvånar det mig också att just du med din tragiska barndomsbakgrund drömmer dig tillbaka till denna tid, 1950-talet: den ”perfekta” kärnfamiljens tid. Pappan som varje morgon i rock och hatt tog spårvagnen till arbetet; mamman var hemmafru, vinkade farväl till maken med dammvippan i andra handen för att sen ta hand om barnen och hemmet innan det var dags att välkomna maken hem efter jobbet med en rykande färsk middag. Detta var den välputsade fasaden. Bakom den florerade barnmisshandel, kvinnomisshandel och sexuella övergrepp. Man det var förstås inget man talade om. Repressionen mot sexuella och politiska avvikare liksom mot det fria ordet var hård i Haijby- och Kejneaffärernas Sverige och i senator Joseph McCarthys USA. Birgitta Stenberg har skildrat den kusliga atmosfären under dessa år i romanen Apelsinmannen som det senare blev en TV-serie av.

Charlotta Levay, som bland annat är krönikör i Kristdemokraternas tidskrift och vice ordförande i det kristet-humanistiska idéinstitutet Civitas, menar att den sexuella revolutionen gjorde mer skada än nytta. I dess följd har vi fått sex utan kärlek (hu så hemskt!), kraftig ökning av könssjukdomarna och skenande aborttal. Vad gäller aborttalen så verkar Levay helt enkelt ha fått statistiken om bakfoten. Någon dramatisk ökning har inte skett i västvärlden enligt de siffror som Kristina Lindqvist har plockat fram i sin replik på Levays aritikel. Ökande könssjukdomar är onekligen ett problem och här finns fortfarande ett stort pedagogiskt problem när det gäller att nå ut med information om säker sex. Sen har vi då det som kanske ändå upprör Levay mest av allt. I spåren av den sexuella revolutionen har många människor valt att leva på andra sätt än i monogama heterosexuella parförhållanden.

Charlotta Levay hänvisar med fasa till en undersökning som visar att människor i övre tonåren och kring 20 nuförtiden ofta har haft fler sexpartners än vad de flesta människor hade under ett helt liv för 40 år sen. Hennes slutsats av detta är att arvet från den sexuella revolutionen inneburit att ”vi tycks behandla varandra som utbytbara ting, som saker som man använder för sexuell njutning och sedan byter ut så snabbt som möjligt”. Verkligheten är snarare den att ungdomar idag, mycket tack vare den sexuella revolutionen, idag kan välja friare än tidigare generations ungdomar hur dom vill leva sina liv. Det är ingen som ser ner på den som vill vara ihop med sin pojkvän/flickvän och bara med den. Men andra, som hellre provar på flera partners, experimenterar, ja rent ut sagt knullar runt, kan också göra det idag utan att skam- och skuldbeläggas, åtminstone inte i samma utsträckning som under de tider som Levay drömmer sig tillbaka till.

Konservativa och socialister framställs ofta som motpoler på den politiska skalan. Men något de har gemensamt är att de tror att de vet bättre än individerna hur dessa ska leva sina liv. Det kan gälla ekonomisk politik, det kan gälla familjepolitik och det gäller också sexualpolitik. Som liberal tror man hellre på individens frihet och förmåga att ta ansvar för sitt liv och på mångfald och tolerans. Den sexuella revolutionen stod för detta: Peace, love and understanding! Den frigjorde långtifrån alla och det finns mycket kvar att kämpa för. De sexuella minoriteterna var grupper som kom bort och blev undanskuffade trots en ökad förståelse under 60-70-talen. Kampen går vidare för dessa och för allas rätt till en sexualitet på sina villkor. Peace out, Kjell-Åke!

Aftonbladet rapporterar att den idag häktade 42-årige lastbilschauffören som misstänks för 10-åriga Englas försvinnande var känd för att ragga småtjejer på communities som Kamrat och Lunarstorm. Enligt tidningens uppgiftslämnare ska mannen ha använt sig av en rad olika falska identiteter. Bl.a. ska han ha presenterat sig som en 12-årig kille som gillar lastbilar. Engla skall enligt Aftonbladets uppgiftslämnare ha haft ett konto på ett av de communities där 42-åringen rörde sig. Om 42-åringen överhuvudtaget har något att göra med Englas försvinnande vet vi inte i dagsläget. Han har naturligtvis som alla andra misstänkta rätten att betraktas som oskyldig så länge som han inte fällts för brott. Inte heller vet vi något om i fall det förekommit några kontakter via internet mellan 42-åringen och Engla, även det naturligtvis är en tanke som Aftonbladetartikeln väcker.

Denna bild av lömskt trixande med falska identiteter i jakten på småtjejer är något som förstås för tankarna till den s.k. Alexandramannen eller Atheer Al Suhairy som han heter. Katia Wagner publicerade nyligen en bok om honom som kommenterades tänkvärt av Widar Nord. Al Suhairy dömdes på goda grunder för flera allvarliga brott, även om straffet (10 års fängelse + livstids utvisning) som Nord påpekar är påfallande strängt med svenska mått mätt. Mördare kommer ofta undan med betydligt kortare straff. Den skada som åsamkats brottsoffren verkar dessutom i många fall till väsentlig del bero på okänsliga utredares och psykologers efterföljande ”krisbearbetningsinsatser”. I fallet Engla tyder dessvärre det mesta på att inte ens den bästa tänkbara psykologhjälp skulle kunna vara till glädje för brottsoffret. Flickan är och lär förbli borta vilket förstås är en djup tragedi för hennes nära och kära.

I efterdyningarna av Alexandramannens härjningar intensifierades debatten om de speciella faror som kan lura på internet för barn och unga. Experter på IT-säkerhet och barn- och ungdomskommunikation har fått svara på frågor i tidningarna om detta. Många råd har varit kloka, t.ex. i allt väsentligt Johnny Lindqvists. En del råd har varit direkt kränkande för den unge, t.ex. flera av Per Hellqvists råd som går ut på att föräldrar bör spionera – själva eller med hjälpa av andra släktningar som bulvaner! – på sina barns och ungdomars förhavanden på nätet på olika sätt. Sexualpolitiska populister i kretsarna kring Thomas Bodström har tyvärr inte heller missat chansen att flytta fram sina positioner, vilket lett till bland annat det hårt kritiserade förslaget till anti-grooming-lag. En av de få remissinstanser som var positiva till lagförslaget var ECPAT (vars ordförande Thomas Bodström där agerar som remissinstans till ett utredningsförslag som han själv som justitieminister tog initiativ till – den mannens olika stolar upphör inte att förbluffa) som dock tyckte det var olyckligt att lagförslaget bara ville förbjuda ”grooming” av barn under 15 och inte även av ungdomar 15-17.

Om den tanke som Aftonbladets artikel väcker, att internetkontakter skulle ha något att göra med Englas tragiska försvinnande, skulle visa sig vara riktig så är ju detta naturligtvis något som får hela antisexlobbyn att gnugga händerna. Vi har förmodligen att se fram emot ett skamlöst utnyttjande av den stackars flickans öde för politiska krav på hårdare anti-groominglag och liknade tokerier, minskad rättssäkerhet och ökade statsanslag till statsfinansierade lobbyister och entreprenörer som ECPAT och Netscan. Med tanke på den oförmåga eller snarare den programmatiska ovilja att göra skillnad mellan 2-åringar, 10-åringar och 17-åringar som präglar dessa lobbygrupper kommer säkert situationen att utnyttjas också för att försöka försvåra kontakter mellan vuxna och tonåringar som uppnått åldern för sexuellt självbestämmande (15).

Tyvärr kommer det alltid att finnas kriminella rötägg som inte drar sig för att begå sexuella övergrepp. Även enstaka mördare kommer alltid att finnas. Dessa kan finnas på stigen genom skogsdungen på väg hem från skolan; dessa kan lura på internet. Statistiskt sett finns dom dock med överväldigande sannolikhet inom det ”trygga” hemmets fyra väggar. Internet är för många ungdomar, inte minst dom som lever under dåliga hemförhållanden, en fantastisk säkerhetsventil. Här kan dom (om föräldrarna nu inte varit elaka nog att följa råd som ”placera datorn på en väl synlig plats i vardagsrummet”) spela, chatta, skriva av sig, diskutera och även experimentera med sin sexualitet. De flesta gör det helst med jämnåriga. En del gör det hellre med äldre. Kontakterna är närmast per defintion frivilliga och till ömsesidig glädje för så fort dom inte är det så finns ju ”block”-funktionen på MSN, en funktion som snabbt blir en av den flitigt uppvaktade tonårstjejens bästa vänner. Den sexualfientliga lobbyn med Bodström i spetsen kommer – tro mig! – inte att missa chansen att försöka utnyttja ett barns tragiska försvinnande för att främja sin agenda och bl.a. försöka stoppa de tusentals positiva kontakter mellan ungdomar och vuxna som sker dagligen på nätet. Låt dom inte komma undan med det!

]]> http://hebefili.wordpress.com/2008/04/11/englamannen-alexandramannen-och-antisexlobbyn/feed/ 13 Poe http://hebefili.wordpress.com/2008/04/03/kjell-ake-syndromet/ http://hebefili.wordpress.com/2008/04/03/kjell-ake-syndromet/#comments Thu, 03 Apr 2008 13:31:02 +0000 Poe http://hebefili.wordpress.com/?p=108 ]]>

Det finns en bloggare som heter Kjell-Åke Bjurkvist. Han tittade in häromdagen och skrev en bloggkommentar till inlägget Thomas Bodströms tre stolar. Jag förstod ärligt talat inte vad han menade och bad honom förtydliga. Men det har han hittills inte gjort. Amarso varnade i en kommentar för att Kjell-Åke bara är ute efter bråk och att han borde censureras. Än så länge har dock Kjell-Åke inte ställt till nåt bråk på min blogg och han är välkommen att fortsätta skriva här. Men jag blev nyfiken på vad det hela handlade om och har nu läst Kjell-Åkes egen blogg och en del kommentarer som han skrivit på andra bloggar.

Vad jag förstår när jag läser Kjell-Åke Bjurkvists blogg så har han som barn utsatts för sexuella övergrepp. Detta är något som fortfarande idag (cirka 40 år senare förmodar jag; Bjurkvist är idag 49) är ett stort trauma för honom. Han berättar på ett hjärtskärande sätt om sina mardrömmar och sina ångestsymptom. Det är naturligtvis hemskt och som normalt funtad medmänniska kan man inte reagera med annat än empati för Kjell-Åke och med ilska mot förövaren. Detta är en sak.

En annan sak är delar av Kjell-Åkes sätt att bearbeta dessa trauman. På bloggen Svensk sexualpolitik idag (SSI) har han på sistone levt rövare med spydiga kommentarer, spamartade inlägg och till och med förtäckta hot. Detta är naturligtvis oacceptabelt. SSI är enligt den egna presentationen en blogg som vill vara ”en fackla för den kommande sexualpolitiken där alla sexuella variationers rättigheter att behandlas anständigt och rättvist samt bedömas som grupp efter vad man verkligen vet och inte fördomar. En sexualpolitik där enskildas snedsteg inte skall fungera som bedömningen för hela gruppen.” Detta är en hållning som jag och de flesta liberalt sinnade människor stöder och den har inget som helst med tolerans för övergrepp att göra.

Det tråkiga men tyvärr mycket vanliga tankefelet som Kjell-Åke Bjurkvist verkar göra här är att blanda ihop begreppen läggning och förövare. Det är faktiskt fullt möjligt – och dessutom vill jag mena den etiskt och medmänskligt riktiga hållningen – att på en och samma gång respektera pedofili som sexuell läggning OCH ta avstånd från övergepp på barn. Själv har jag inga personliga erfarenheter av pedofili. Jag känner inga pedofiler och inte heller någon med erfarenhet av samvaro med pedofiler, men när jag läser en blogg som Alex Limonovics kan jag inte få annat än en djup respekt för det sätt som en pedofil kan leva ansvarsfullt med sin läggning och reflektera över den. Denna blogg borde du läsa och begrunda, Kjell-Åke!

Det som Kjell-Åke Bjurkvist och likasinnade tyvärr alltför ofta gör i stället gör är att de bidrar till att underblåsa den massmedialt populariserade bilden av pedofilen som ett ondskefullt monster, vår tids stora skräck som ska bekämpas med alla medel och förgöras. De är med om att jaga upp en mobb- och lynchstämning av värsta slag som inte påminner så lite om hur hatmobbar i tidigare historiska skeden byggts upp gentemot homosexuella, judar, svarta m.fl. Det är sorgligt att se, för här handlar det om två grupper av människor (människor som blivit utsatta för övergrepp och den mest föraktade av alla sexuella minoriteter) som båda har det svårt och som borde rikta sin ilska åt annat håll. Mot förövare av övergrepp mot barn. Mot ett samhälle som nekar dem respekt och värdighet.

Pedofilhatet som Kjell-Åke spär på har en del likheter med den tilltagande islamofobin och främlingsfientligheten. Där liksom här handlar det om logiska felslut. Som t.ex.: det finns muslimska terrorister = alla muslimer är terrorister. Eller: vissa invandrare begår brott = invandrare är ett rövarpack som borde slängas ut ur landet. Det handlar också om traumatiserade gruppers tråkiga benägenhet att låta sin ilska och frustration gå ut över andra åsidosatta grupper. De tilltagande motsättningarna mellan hispanics och svarta i USA är ett exempel, där man tyvärr arbetar minst lika hårt på att förminska den andra gruppens position som för att kämpa gemensamt mot våld och orättvisor.

Finns det några möjligheter till en meningsfull dialog mellan Kjell-Åke och hans vänner och oss sexliberaler? Man blir onekligen modfälld när man ser hur Kjell-Åke agerar på SSI och det han skriver på sin egen blogg ”Håll er på er egen blogg, så gör jag det med!” ger ju vid handen att han överhuvudtaget inte är intresserad av ett konstruktivt samtal. Dock finns det ju andra debattörer som verkar mer redo för det. Jag har tidigare inte följt Alex Limonovics blogg men nu läste jag den ordentligt för första gången och jag måste säga att jag blir glad över att se den goda ton som Alex lyckas hålla där och hur debattörer som Ninni starkt bidrar till detta. Även samtal med en uttalad ”motståndare” som Marina har där fungerat bra. Big creds, Alex! Och Kjell-Åke, all medkänsla till dig för det svåra du har genomlevt. Hoppas att du ändå orkar och vill delta i diskussioner på ett bättre sätt än du gjorde senast på SSI.

Äntligen vågar en större tidning ta bladet ifrån munnen kring något länge stuckit i ögonen på liberalt sinnade människor, inte minst i bloggvärlden: lobbyorganisationen ECPAT och dess roll i att undergräva rättsstatliga grundprinciper med hjälp av populistiska utspel och siffertrixande av ett slag som man inte behöver ha gått en grundkurs i statistisk metod för att bli mörkrädd av. Det är Expressens Johannes Forssberg som i en ledare den 27 mars pekar på de brutala brott med vår rättstradition som ECPAT och dess ordförande Thomas Bodström arbetar för. Forssberg kräver en betydligt hårdare granskning av ECPAT. För oss i bloggvärlden är det knappast några nyheter som Forsberg kommer med. Och den hårda granskning av ECPAT och Bodström som Forssberg efterlyser pågår för fullt i bloggosfären. Oscar Swartz har skrivit två rapporter om farorna med Bodströms agenda och dessutom bloggat länge om det. Även bloggar som Svenskt sexualpolitik idag, Projo, Blogge Bloggelito och Tantrablog har skrivit flitigt om problemet.

Nyheten – som förstås är oerhört välkommen – är i stället att även den traditionella pressen till sist nu börjar öppna ögonen. Frånsett en och annan frifräsare som Jan Guillou har det varit märkligt tyst. Kanske var det när den modiga Isobel Hadley-Kamptz (med en fot i bloggvärlden och en fot i traditionella media) vågade anmäla en egen mer nyanserad uppfattning i den sexualpolitiska debatten som en fördämning brast. ECPATs ledarduo, Thomas Bodström och Helena Karlén, skrev idag en replik på Johannes Forssbergs ledare och Forssberg svarade på denna. Debatten tog knappast några större steg framåt genom detta replikskifte men Forssbergs avslutande ord pekar på ett allvarligt konstitutionellt problem med Thomas Bodströms båda roller i denna historia:

”Att Bodström och ECPAT funnit varandra är inte särskilt märkligt. De delar en gemensam vurm för dramatiska utspel och ett gemensamt ointresse för rättssäkerhet. Icke desto mindre är det bisarrt att ordföranden för en lobbyorganisation också är ordförande i riksdagens justitieutskott.”

Här är Forssberg inne på något som en grävande och kritisk politisk journalistik värd namnet här i landet (om det fanns någon) borde ha tittat närmare på för länge sen. Som Forssberg påpekar så gick Bodström redan under sin tid som justitieminister ECPATs ärenden och initierade lagförslag om två av organisationens hjärtefrågor: den s.k. anti-groominglagen och ett förslag till utvidgning av barnporrbegreppet. Båda förslagen har kritiserats hårt för att leda till absurda konsekvenser och bryta med traditionell rättssäkerhetstradition. Journalistiska uppgifter värda namnet vore här t.ex. att närgranska hur Bodström som statsråd varit med om att besluta om anslag till den organisation som han var så nära knuten till redan som justitieminister och vars ordförande han numera är, hur han idag abetar parallellt som justitieutskottets ordförande och som ECPATs ordförande med lobbygruppens agenda.

Som om inte detta var nog sitter Thomas Bodström dessutom på en tredje stol. I egenskap av advokat åtog han sig nyligen uppdraget som målsägandebiträde i den s.k. Tito Beltran-rättegången som initierats på ett minst sagt udda sätt av ECPATs styrelseledamot Monica Dahlström-Lannes. Här finns sannolikt en halv kennel begravd för den journalist som vill och vågar gräva. Ett rimligt demokratiskt-konstitutionellt krav är att Thomas Bodström nu tar och väljer mellan sina roller. Vill han på ett ansvarsfullt sätt verka inom ramen för det riksdagsmandat han är anförtrodd av Stockholms socialdemokrater? Eller vill han hellre vara lobbyist och fortsätta att tjäna en organisations särskilda och allt hårdare kritiserade sexualpolitiska agenda?

Thomas Bodströms agerande tyder starkt på att det är det senare han vurmar varmast för och att han mest betraktar sitt riksdagsmandat som en plattform för detta. Det är naturligtvis oacceptabelt. Bodström bör frivilligt lämna sin riksdagsplats. Om han inte gör det så tar diskussionen förhoppningsvis fart bland rättsstatsorienterade socialdemokrater (finns det några sådana längre?) om att avlägsna honom ifrån den. Det är inte heller osannolikt att frågan hamnar på konstitutionsutskottets bord.

När jag skrivit utkastet till FAQen till denna blogg så skickade jag den för kommentarer till en de mest kunniga personer jag känner på detta område. Fick som svar att det mesta såg bra ut men att jag borde fundera mer på definitionen av hebefili. Den definition jag använder mig av kan beskrivas som socio-kulturell. Min samtalspartner bad mig tänka vidare på styrkan och svagheterna med en sådan jämfört med en mer biologiskt orienterad definition.

För att inte fastna helt i grubblerier så lät jag ändå den ursprungliga definitionen stå kvar men lovade återkomma i frågan. Sedan dess har jag har tänkt en del på saken och det känns som att jag inte på långt när är klar med detta. Så det här får bara bli en kort introduktion till problematiken. Om du har några tankar om detta så vill jag gärna höra dom. Kommentera! Debattera!

Men vilken är då skillnaden mellan dessa två synsätt? Om man ser hebefili primärt som en biologisk attraktion så fokuserar man på attraktionsobjektets fysiskt-biologiska mognadsgrad. Det är ett vanligt sätt att dra gränsen mellan pedofili och hebefili. Pedofilen tänder på pre-pubertala barn; hebefilen tänder på ungdomar i puberteten eller strax över den. Så heter det ofta.

Ett problem med denna definition är att puberteten inte inträder över en natt, som genom ett trollslag (en flicka blir väl inte kvinna bara genom att hon får sin första mens?), utan är en process som varar över flera år. Dessutom kan man ifrågasätta om det är en rent biologisk process. Hur vi människor mognar från barn till vuxna är i många stycken också en socialt betingad utvecklingsfas som ser olika ut i olika samhällen (och för olika individer beroende på sociala förutsättningar, familjesituation m m).

I FAQen har jag undvikit den som jag tycker svårhanterliga biologiska definitionen och i stället använt en kulturell. Hebefili som sexuell läggning; hebefiler som en sexuell minoritet, definieras då huvudsakligen genom stigmatiseringen av oss. Vi skuldbeläggs, vi tvingas halvt om halvt smyga och smussla med vår läggning eftersom vi annars riskerar olika former av sociala repressalier.

Vi är naturligtvis oerhört lyckligt lottade jämfört med många andra minoritetsgrupper som helt saknar möjlighet till laglig utlevnad, men samtidigt – vi får smaka på en del av samma repression. Och en dag inom en nära framtid är det inte omöjligt att vi är i samma sits som nekrofilerna, pedofilerna och zoofilerna. Starka krafter lobbar för s.k. anti-groominglag och höjd åldersgräns för porr i första hand, på sikt kanske även för sex. Det vi lever på, och faktiskt, det som många tonåringar lever på, kommer kanske att förbjudas. Så orwellsk är vår tid.

Om man ska se hebefili primärt som en fråga om biologisk attraktion eller som ett socialt fenomen är något jag måste fundera vidare på. Och som sagt, gör det gärna också du, och skriv om dina funderingar om det! Tills vidare låter jag dessa ord från min kloka samtalspartner ringa i öronen:

”Det som jag som åskådare tänker på är huruvida hebefiler är en ”riktig” läggning eller bara socialt medvetna heteros som gillar tonåringar.   En biologisk definition stärker positionen att det är en särskild grupp. Den kulturella är mer att det skall bli ok att gilla tonåringar igen för alla män.”

För oss hebefiler som också hänger på Flashback forum är KarlWikman ett av de mest respekterade namnen. Han har där berättat öppet om sin hebefili och han har dessutom ”avslöjat” att han är identisk med författaren till en av de mest älskade och cirkulerade novellerna publicerade på svenska på nätet med hebefilt (och även sadistiskt) tema någonsin, nämligen ”Thailändsk elev” som han publicerade 1999 under signaturen Micke Morot. Karl Wikman har besvarat mina frågor skriftligen.

Du har beskrivit dig själv som hebefil. Kan du definiera dig närmare? Pojkar och/eller flickor? Vilka åldrar?

Jag brukar se det som att alla människor har sin egen åldersrelaterade eller hellre mognadsrelaterade ”attraktionskurva”. Tänk dig ett koordinatsystem där du på y-axeln placerar ”grad av sexuell attraktion” och på x-axeln placerar ”partners fysiska mognadsnivå”. Min kurva har då sin ”puckel” mellan att flickor hamnar i puberteten till dess att de är färdiga med sin pubertetsutveckling. Allra mest sexuellt attraktiva tycker jag att flickor är i den tidiga puberteten, när brösten börjar utvecklas på allvar och de växer hastigt på längden och är längre än sina jämnåriga pojkar. Sekundära könskarakteristika skall inte vara helt utvecklade, men utvecklingen skall vara påbörjad. Och det är alltså flickor som gäller för min del – inte pojkar.

Jag kan också tycka att vissa flickor är sexuellt attraktiva även något år före puberteten – men det hör till undantagen att jag reagerar så, vilket gör att jag tvekar att kalla mig också för pedofil. Däremot är jag helt klart också teleiofil (teleiofili=sexuell attraktion till vuxna) – jag fortsätter att känna sexuell attraktion till kvinnor långt upp i åldrarna. Det är helt enkelt så att bland 13-åringar så har drygt hälften av alla flickor ett utseende som attraherar mig starkt, medan den procentuella andelen attraktiva 40-åriga kvinnor är tämligen liten i min smak.

Min ”attraktionskurva” ligger alltså nere vid nollnivån alldeles fram till när flickor närmar sig puberteten. Där går den sedan rakt upp till en toppnivå, som sakta börjar falla av efter 16-årsåldern och närmar sig nollnivån igen efter klimakteriet.

Vissa blir helt enkelt hebefiler genom att alltid dras till tonåringar och sedan åldras. För andra är det något som kommer senare i livet. Hur var det för dig?

Min sexuella preferens för flickor i tonåren är något som utvecklats på senare år. Jag upptäckte när jag var ungefär 22-23 år gammal att jag gillade att titta på yngre tjejer. Jag hade annars uteslutande tittat på jämnåriga och äldre. Min ”gubbsjuka” har sedan tilltagit allt mer, och nu är det bara undantagsvis jag ser med större sexuell åtrå på en jämnårig kvinna när jag själv så smått börjar närma mig 40.

Begreppet hebefili kritiseras från flera håll. En del anser att det är ett helt onödigt begrepp eftersom det är helt självklart att vi män tänder på tonårstjejer. Andra menar att det bara är en variant av pedofili. Hur ser du på detta?

Jag tror att de som vill jämställa hebefili med pedofili tänker mer på lagstiftning och värdering av sexuella handlingar än de tänker på saken ur ett rent begreppsligt perspektiv. Eller så har de kanske snöat in på att man i Sverige anses vara ”barn” i laglig mening tills man är 15 år (straffmyndighetsåldern). Pedofili betyder ju ordagrant ”kärlek till barn”, och anser man då att man är ”barn” tills man är 15 så är det ju på sätt och vis rimligt att man också anser hebefiler med en preferens för personer yngre än 15 år också är pedofiler.

Hebefiler brukar å sin sida hävda att man bör använda en mer biologisk definition av ”barn” när man konstruerar sina begrepp – inte minst för att saken blir något mindre godtycklig då. ”Barn” ser man då som prepubertala individer. Med pubertetens inträde upphör barndomen och därför är hebefili och pedofili två helt olika fenomen.

Jag tror det vore olyckligt att inte hålla isär pedofili och hebefili när man exempelvis är intresserad av att studera orsakerna till att dessa former av sexuella preferenser uppstår. Hebefili kan knappast anses vara biologiskt omotiverat på samma vis som pedofili är – och därför misstänker jag starkt att pedofili delvis har andra bakomliggande orsaker än hebefili har.

Det finns de hebefiler som är säkra på att deras hebefila läggning är ”exklusiv” på så vis att de helt utesluter att de skulle känna sexuell attraktion till vuxna kvinnor på det sätt som teleiofiler gör. Det tror jag är mycket ovanligt. Jag tror istället att hebefili faller inom ”normalspannet” för manlig sexualitet, och att det vanliga är att man fortsätter att vara sexuellt attraherad av kvinnor även högre upp i åldrarna (givet att de är i god fysisk form).

När du skriver att somliga anser att ”det är helt självklart att vi män tänder på tonårstjejer” så nickar jag förstås instämmande, efter som det finns överväldigande empirisk evidens för den saken. I samhällen som är mer patriarkalt präglade än vårt eget (som ju i alla fall börjar närma sig jämställdhet) finns en tydlig tendens att äldre män ingår äktenskap med yngre kvinnor. Så har det varit i vår egen historia, och så har det varit i andra kulturers historia. Men man behöver inte gå så långt för att se att det är unga könsmogna kvinnor som är de främsta objekten för vår sexuella attraktion: Det räcker med att studera reklambilder (det är vanligt med mycket unga kvinnor i underklädesreklamen och i modebranschen) eller att kasta ett öga på den moderna forskningen om skönhetspreferenser.

En tysk studie där man arbetade med så kallade ”kompositbilder” av ansikten visar att ansikten som vi bedömer som vackra har vissa gemensamma drag. Om man exempelvis tar ett antal ansiktsbilder av mycket vackra kvinnor som alla är över 18 år gamla och framställer en kompositbild av dem, så kommer kompositbilden dels att bedömas som långt mycket vackrare än medelvärdet av de ingående riktiga ansiktenas attraktivitet, dels förefalla avsevärt yngre än de ingående riktiga ansiktena. Modellen på kompositbilden förefaller vara omkring 14 år gammal, eftersom en viktig del i varför de äkta ansiktsbilderna bedömdes som vackra var att de ägde en egenskap som kallas ”babyfaceness”.

Om man blandar in barnsliga eller ungdomliga ansiktsdrag i bilder av äkta ansikten, så bedöms de ansikten som innehåller 10-50% barnsliga drag som vackrare än originalansiktena av en mycket stor majoritet. Detta ansikte

med 40% barnsliga drag bedöms som betydligt vackrare än detta ansikte

med 0% inblandning av barnsliga drag.

Liknande studier har utförts på silhuettbilder. Man har där funnit att män föredrar kvinnokroppar med en viss kvot mellan midjemått och höftmått (ca 0.7 för att vara exakt) och en viss BMI (ca 19-20). Sådana mått är betydligt vanligare bland yngre kvinnor än bland äldre.

Jag har tyvärr aldrig sett någon bra studie av så kallad ”penile tumescence”-typ där man mäter mäns penisreaktioner till bilder av kvinnor i olika åldrar. En sådan studie skulle ju ha möjlighet att bringa klarhet i den där ”normalitetsfrågan” som ständigt finns i diskussionen om hebefili. Men egentligen är den frågan tämligen ointressant, även om jag här har ägnat den stor uppmärksamhet. Frågan om hur vanlig eller ovanlig en företeelse är har ju ingen betydelse för hur den skall värderas, inte sant?

Har du haft fungerande relationer med jämnåriga och/eller äldre också?

Lustigt att du använder ordet ”också”, vilket implicerar att jag skulle ha haft relationer med flickor i den ålder jag är som mest attraherad av. Det har jag inte. Jag lever sedan 20-årsåldern tillsammans med en kvinna som är jämnårig med mig. Vi är gifta. Hon är min enda sexualpartner sedan vi blev tillsammans – alltså sedan nära nog 20 år nu.

Jag tror inte att jag skulle kunna ha en fungerande relation med en tjej som var i de tidiga tonåren. Trots att jag inte är särskilt fysiskt attraherad av min fru har vi ett fantastiskt sexliv, och vi har en mycket bra relation också i övrigt. Vi ger varandra ett stort intellektuellt utbyte och är varandras livspartners på ett sätt som jag inte kan se att man enkelt skulle kunna vara i ett förhållande med mycket stor skillnad i mental mognad.

Humbert Humbert i Nabokovs ”Lolita” hade en tanke om att han skulle uppfostra sin unga följeslagerska till att bli hans idealpartner, men det är en idé jag inte tror på. Kärlek och attraktion över generationsgränserna kan förstås finnas, och visst tycks det som om förhållanden av det slaget kan bli lyckade, men jag tror det hör till undantagen. Jag behöver en intelligent och mogen livspartner med livserfarenhet.

Vad betyder ”teen porn” för dig?

Menar du 1) vad begreppet ”teen porn” innebär, eller 2) vad själva företeelsen har för betydelse i mitt liv?

På fråga 1) så är svaret att jag tolkar begreppet som namn på minst två företeelser. Det ena är erotiserandet av unga men fullt lagliga flickor eller rentav äldre kvinnor försedda med flätor och knytblus. Porrfilmaren Max Steiner (Max Hardcore) har gjort en karriär av att klä upp unga flickor i skoluniform och att ha mycket avancerad och hårdhänt sex med dem. Ariel Rebel

är typisk ”teen porn” – en ung och mycket vacker tjej med små bröst. Hon är 18 fyllda, men i vissa fotovinklar ser hon ut att vara kanske 12-13 år gammal, om man kisar lite med ögonen.

Det andra sättet som begreppet kan förstås på är: porr eller erotiska bilder med alldeles äkta tonåringar – sådant som faller under den svenska lagstiftningens klassificering av barnpornografi.

I den första bemärkelsen är detta någonting som betyder ganska mycket i mitt liv. Jag har en stor samling pornografi av den typen. Både bilder och filmer. Denna pornografi är en viktig del av min utlevelse av min hebefili.

Erotiska bilder av äkta tonåringar betyder också en hel del för mig. Det är ju inte olagligt att surfa runt och titta på sådana bilder, så länge man inte sparar bilderna på sin hårddisk. Och om man avaktiverar sin webbläsares cache-funktion så lämnar tittandet inte ens temporära filer på datorn. Bilder på unga tonåringar på nudiststränder eller i bikini är inte moraliskt stötande, tycker jag (ingen kommer ju till skada vid bildernas tillblivelse, eller som en följd av att jag tittar på dem), så det unnar jag mig att surfa runt och titta på. Det är också en viktig del av min utlevelse.

Om jag inte hade dessa utlopp för min sexualitet så vore mitt liv betydligt tristare, den saken är säker! Novellskrivande har sin tjusning, liksom att läsa god erotisk litteratur, men min hjärna är beroende av visuell stimulans ibland.

Gränsdragningen mellan hebefili och pedofili upplevs av många som problematisk. Detta gäller både sympatisörer till dessa läggningar (eller någon av dessa) och rent sexnegativa. Hur ser du på detta?

Att man drar en skarp gräns kan kanske ses som hotfullt, om det samtidigt talas om att man borde sänka byxmyndighetsåldern till pubertetens inträdande eller att man skulle tillåta porr med personer som är könsmogna oavsett ålder. Kanske tycker pedofiler att de riskerar att bli lämnade utanför i ännu en rörelse mot sexuellt likaberättigande (pedofiler uteslöts ju ur gayrörelsens kamp för likaberättigande, för att bögar och flator enklare skulle kunna hävda sin legitimitet).

Mitt svar på frågan kommer att komma in mycket på det du berör i nästa fråga, så jag fortsätter där:

Hur ser du rent allmänt på de sexuella minoriteterna? Borde alla accepteras? Borde det sättas gränser?

Givetvis bör alla sexuella minoriteter accepteras. Man måste mycket tydligt skilja på handlingar och tankar. Så enkel är hela saken för mig.

Den som fantiserar om vaniljsex med sin jämnåriga partner är lika mycket värd som den som fantiserar om att begå överfallsvåldtäkter på dagisbarn – hur chockerande det än kan vara att ens tänka att det finns människor som har sådana fantasier. Fantasierna skadar nämligen ingen människa – utom möjligen den som fantiserar och har samvetskval över detta till följd av omgivningens bristande acceptans för ens läggning. Det är när fantasier går över till handling som saker inträder i den sfär där moraliserande omdömen och lagstiftning är på sin plats.

En fundamental princip som jag tycker att man bör ta på stort allvar som upplyst humanist är den om alla människors rätt till självbestämmande över sin egen kropp. Den enda anledningen vi normalt bör få åberopa för att inskränka individers frihet är att deras handlingar utgör en fara för andra. Men bör alltså inte ingripa ens om en individ skadar/riskerar sig själv med sina handlingar – så som rökare, bergsklättrare, extremsportare och överviktiga gör. Däremot bör man kanske få lov att ingripa med paternalistiskt tvång (alltså för individens egen skull) när denne har fått sin förmåga till självbestämmande nedsatt – exempelvis av drogmissbruk/alkoholism. Där har förmågan till självbestämmande satts ur spel, och då kan vi få lov att ingripa ”för individens egen skull” mot dennes vilja, så länge förmågan till självbestämmande är nedsatt.

Bör man då slopa alla åldersgränser för sexuella handlingar mellan barn och vuxna eller mellan yngre tonåringar och vuxna? Nej, det tycker jag vore problematiskt. För sex är faktiskt inte helt ofarligt, och unga individers förmåga till självbestämmande är faktiskt inte fullt utvecklad. Därför kan barn och unga inte fatta ”informerade beslut” om sexuella handlingar. Det engelska uttrycket ”informed consent” är mycket relevant i sammanhanget.

Ett barn kan mycket väl samtycka till sexuella handlingar. Barn leker sexuella lekar redan på dagis, även utan att ha blivit utsatta för övergrepp av vuxna eller ha tvingats se på porrfilm. Det är en del av deras naturliga nyfikenhet på kroppen och våra olikheter. De kan vilja klämma på kvinnors bröst eller se på när pappa kissar. De leker gärna ”doktor” eller ”du visar din så visar jag min” och det är inget tvivel om att de till en del är medvetna om att det de experimenterar med har sexuella undertoner. Det är spännande och pirrigt. Barn kan också på detta vis samtycka till och initiera sexuella handlingar med vuxna, även om det är vanligare att de har förstått att sexuella känslor är något som man skall hålla lite hemligt för vuxna, eftersom de vuxna reagerar så kraftigt när de kommer till uttryck.

Det barn saknar är dock den fulla förmågan till samtycke. Barn är automatiskt i ett beroendeförhållande till vuxna i deras omgivning. Vuxna bestämmer, helt enkelt. Därför kan barn lätt bli förförda eller manipulerade att göra saker som de inte är bekväma med. Vuxna kan lätt utnyttja barns beroendeställning, eftersom barn inte enkelt kan uttrycka vad de har varit med om och vad de helst inte skulle vilja vara med om.

När det gäller ungdomar i yngre tonåren – sådana jag själv har ett egenintresse av att tillåta sex med, kan man tycka – så är saken inte fullt lika besvärlig med samtyckesaspekten. En 13-åring har nog ofta utvecklat en mycket god förmåga till självbestämmande och samtycke. Kanske mer så idag än för 30 år sedan till och med. Men då kommer vi till problemet med ”informerat” samtycke.

Vi har valt att lägga åldern för valdeltagande i allmänna val till 18 år, eftersom man då bör ha utvecklat ett sådant tänkande att man kan begripa i alla fall grunderna till olikheterna mellan de olika partierna och några av konsekvenserna av olika politiska förslag. Att inlåta sig på sexuella handlingar kan vara väl så livsavgörande och riskabelt som att rösta i allmänna val. Om man inte förstår hur sexuellt överförbara sjukdomar smittar, vad de kan ha för konsekvenser, och hur man bäst skyddar sig, så bör man kanske inte börja ha sex? En så ”ofarlig” sjukdom som klamydia kan ofta vara helt symtomfri men ändå leda till sterilitet. Osynligt kondylom kan leda till livmoderhalscancer eller cancer i munhålan. Oskyddat sex kan leda till graviditet – och att göra abort är inget lätt beslut att ha på sitt samvete.

Jag tycker inte att man kan anses fullt mogen att börja ha sex förrän man har utvecklat både förmåga till samtycke och självbestämmande och en tillräcklig kunskapsbas. Att införa ”knullkörkort” för att göra byxmyndigheten mindre godtycklig än en strikt åldersgräns har jag ibland argumenterat för (mest på skoj) – men det vore kanske att från statligt håll gå in och i ännu högre grad än idag gå in och styra i ungdomars sexualitet. Och ett sådant system skulle kanske leda till ännu värre moralpanik och lätt kunna manipuleras till att bli strängare än det väl inarbetade system vi har idag. Och vill vi verkligen ha en myndighet som rotar omkring i ungdomars underliv för att kontrollera om de är fysiskt könsmogna – vilket för övrigt är en process med en ganska stor ”penumbra” (=vaghet, gråzon)…?

Mitt svar är alltså: Ja, det bör sättas gränser. Åldersgränsen för sex är en ganska bra lag. Den kanske borde justeras något enstaka år nedåt, men den är exempel på en ganska så rimlig kompromiss mellan olika viktiga värden.

Men vissa andra gränser är kanske helt orimliga. En gräns som vi sätter handlar om medverkande i pornografi och erotisk bild. Jag ser inga större problem i att man tillåter spridande av nakenbilder på barn och ungdomar – även bilder med exponerade könsorgan. Så länge bilderna inte har tillkommit vid erotisk posering, vilket är ett övergrepp, så finns där ju inget offer! Likaså borde man få lov att framställa och sprida virtuellt framställd barnpornografi (och snuff-pornografi, och grov våldtäktspornografi, mm) eftersom där inte kan finnas något offer när det bara är ettor och nollor i en dator som manipuleras.

Det är också konstigt att man inte skall få lov att medverka i porrfilm om man nu är byxmyndig. Har man tillräcklig förmåga till informerat samtycke till att ha sex (med allt vad det innebär av olika risker), så borde man väl ha tillräcklig förmåga till informerat samtycke till att fånga saken på bild och låta bilderna spridas.

För att sammanfatta:

Jag är på det hela taget för att man försöker införa ett perspektiv där man skiljer tydligt mellan tankar och handlingar. Alla läggningar är fullt acceptabla, så länge de inte utlevs på någon annans bekostnad. Om folk skulle börja skriva in på sina donatorkort att de önskar donera sina organ till medicinsk forskning och sin övriga lekamen till nekrofilernas riksförbund, så vore det helt i sin ordning i mitt tycke. Ingen kommer ju till skada. Och om ett företag började tillverka sexdockor i form av barn och tillhörande virtuell barnporr, så tycker jag att det vore helt i sin ordning – rentav berömvärt, eftersom det skulle ge så många pedofiler så stor njutning.

Men om pedofiler börjar ropa på att man skall tillåta sexuella handlingar mellan barn och vuxna så länge man inte kan bevisa tvång, eller om hebefiler börjar ropa på att vuxna skall få ha sex med tolvåringar om man bara skriver på ett papper om informerat samtycke först, då drar jag åt mig öronen. Där finns för mycket potential för missbruk och övergrepp.

På Flashback har du berättat att du inte lever ut din hebefili. Hur fungerar det? Är det inte väldigt frustrerande?

Kort svar: Jo, det är väldigt frustrerande. Jag tittar längtansfullt efter unga flickor på stan. Mina våta blickar följer dem på badhuset. Jag får hela tiden hålla mig i skinnet så att jag inte får för mig att ladda hem olagliga bilder till min dator – jag vet ju var sådant går att få tag på. Och när jag har sex med min fru får jag ofta försöka blunda och föreställa mig att hon var ung och slank och vacker. Men så är det nog för många, även om de inte är hebefiler.

Att försöka leva ut min hebefili vore ren galenskap! Jag skulle för det första aldrig kunna fortsätta vara gift med min underbara hustru. Jag skulle bli en sådan där glosögd snuskhummer som hängde efter tonårsflickor på badhuset och utanför skolorna. Eller så skulle jag få försöka ta en lärarexamen och söka jobb på en högstadieskola, och hela tiden få hålla mig i skinnet för att inte tafsa på småflickorna. Och de skulle nog märka min läggning, och så skulle det börja gå rykten om mig. Och hur stor chans har en 35+are som närmar sig 40 att hitta en villig flicka på 15 år? Det skulle vara förödande för mitt sociala liv att inleda en sådan jakt. Nej tack, det är bättre med fantasierna och frustrationen!

Vissa romantiker påstår att just icke-utlevande ger en extra kvalitet åt den längtan man inte lever ut. Genom att det ger ökad njutning av konst, kultur och tankar kring fenomenet. Är detta romantiskt struntprat eller ligger det något i det?

Struntprat. Jag längtade i minst 8 år efter att ha sex med en tjej. När det äntligen inträffade så ångrade jag det inte, och jag skulle aldrig få för mig att börja längta efter att ha det ogjort bara för att få komma tillbaka till den där intensiva längtan och nyfikenheten jag hade innan. Utlevande är mycket skönare än återhållet begär. Visst ger det en ökad njutning av hebefilirelaterad konst och kultur, men njutningen är bitterljuv och det bittra är starkare än det ljuva.

Men utlevande är idag oförenligt med ett normalt socialt liv. Jag vill inte bli som Humbert Humbert.

Min förhoppning står till utvecklingen av kraftfullare datorer och virtuella miljöer där man kan leva ut sina sexuella lustar utan att någon kommer till skada, oavsett hur depraverade ens böjelser är.

Tack för ordet! Det var roligt att medverka i din intervju. Jag hoppas att jag inte har varit för långrandig.

Morlid, en känd profil från Flashback forum, har i dagarna lanserat en hebefilsajt med adressen http://hebefil.co.nr/ Jag ställde några frågor till honom.

Hej Morlid! Du har skrivit på Flashback att du planerar att starta Sveriges största hebefilsajt. Vill du berätta mer om dina planer?

Hej Poe!

Först och främst så vill jag tala om att mycket av planeringen av hebefilsidan och stora ”sexliberala projektet” fortfarande ligger på planeringsbordet, mycket på grund av att jag vill ha in fler engagerade människor i projektet! Ju fler – ju bättre!

Konceptet med det större projektet är redan bestämt och i stora drag så handlar det om att skapa ett nätverk av sidor med sexliberal inriktning och varierande syften, som i vissa fall är drivna av separata administratörer.

Hebefilsajten som är planerad kommer att bli en av de större grundstenarna i nätverket med störst betydelse.

Det är mina planer.

Varför ska man starta en hebefilsajt överhuvudtaget? Att män tänder på tonårstjejer är vetenskapligt bevisat – det kan väl inte kallas en sexuell minoritet?

Anledningarna till varför en sajt behövs är många, några av de anledningar som spontant kommer upp nu när du frågar mig är:

En motvikt till all den negativa publicitet sexuella minoriteter inklusive hebefiler får i media, ofta på webben och i liknande sammanhang.

En mötesplats där likasinnade människor kan träffas, diskutera och ge varandra råd är absolut nödvändigt.

En informativ sajt både för allmänheten och för hebefiler där man kan ta reda på vad det innebär och inte innebär att vara hebefil, och när man är det. Framförallt för att tala om för den som känner sig ensam att personen definitivt inte är det!

Och sen inte minst symboliskt sett – för att visa samhället på ett liknande sätt som homosexuella har gjort; att vi är många, att vi finns, att vi vill ha acceptans – och att vi aldrig kommer ge upp!

När upptäckte du att du var hebefil? Är det flickor eller pojkar som gäller? Vilka åldrar?

Jag kan inte direkt säga någon speciell ålder, snarare nu med facit i hand att jag har kunnat se en röd tråd igenom min ungdom.

När jag gick på högstadiet attraherades jag av jämnåriga, nu idag attraheras jag av samma ålder även om jag inte är samma lilla fjortonåring som jag var då.

Personligen attraheras jag huvudsakligen av tjejer även om jag ibland även kan attraheras av killar. De åldrar jag mest föredrar är mellan 12-16 år, upp emot 18 år.

Vad tycker du om andra sexuella minoriteter? Pedofiler, nekrofiler, zoofiler t.ex. Vilken ställning och vilka rättigheter har dom i ditt drömsamhälle?

Jag har ett motto jag alltid försöker referera till när en knepig fråga ställs, det lyder:

”Om ingen inblandad kommer till skada fysiskt eller psykiskt, för stunden, eller senare – då bör läggningen eller handlingen i fråga inte vara förbjuden”.

Jag anser inte att någon ska bli diskriminerad eller till och med hatad bara på grund av vilken sexuell preferens man har, oavsett vad det gäller.

Jag har stor förståelse för de som har en så pass tabubelagd läggning som de inte vågar komma ut med – jag vet själv hur det är att stå i en garderob. Jag vill att alla ska ha en chans att komma fram på något sätt, prata och umgås med andra likasinnade, om inte på riktigt – åtminstone på webben.

När man diskuterat från ett hebefilt perspektiv ett tag så börjar man känna igen två former av skepsis mot begreppet. En form av skepsis ”uppifrån”, från de ”normalsexuella”, och en annan form av skepsis ”nerifrån”, från människor tillhörande ”tyngre” sexuella minoriteter såsom pedofilerna, nekrofilerna och zoofilerna (den s.k. triaden).

De ”normalsexuella” människorna slänger ofta ur sig saker som ”Hebefili, vad är det för nåt? Det är väl nåt slags pedofili. Bara att ni försöker va lite märkvärdigare och finare i kanten än småbarnsknullarna”. Medan triadenmänniskor ofta ifrågasätter begreppet hebefili från sin horisont och kan tycka antingen att det inte bör betraktas som en sexuell minoritet överhuvudtaget eftersom det inte är det minsta udda att tända på tonåringar eller – särskilt i de fall då preferenserna riktar sig mot yngre tonåringar – att vi borde göra gemensam sak med pedofilerna.

Jag har haft en del intressanta diskussioner med människor från triaden. Det man märker snabbt är att det finns ett stort lidande bland dessa människor. Ofta kan och/eller vill de inte leva ut sin läggning, vilket naturligtvis måste vara oerhört frustrerande. Dessutom måste de smussla och dölja sin läggning inför släkt, vänner, bekanta och arbetskamrater. Det finns ett sånt massivt hat mot dessa människor. För något som de inte rår för. Den läggning de har råkat få. Som tidigare sagts så bör ingen människa avkrävas ansvar eller skuldbeläggas för sin läggning. Det är för sina handlingar man ska bära sitt ansvar.

Som hebefil, i vart fall i ett land som Sverige med en åldersgräns för sex på 15 år, är man förstås oerhört priviligierad jämfört med t.ex. pedofilerna. Vi har – även om Thomas Bodström vill ändra på detta – goda möjligheter att leva ut vår läggning så länge som vi är beredda att stå ut med en och annan gliring (”Är hon inte alldeles för ung för honom?” osv). Annorlunda är det i stora delar av USA, där en 18-årsgräns är vanlig. Detta har lett till att de amerikanska hebefilerna har ”pedofiliserats” och ofta upplever de sig som en och samma grupp (”girl lovers” eller ”boy lovers”) trots att deras preferenser i grund och botten riktar sig mot helt olika saker (det förpubertala respektive det pubertala).

Vid samtal med människor från triaden har jag också förstått att det finns en historiskt betingad oro för vad begreppet hebefili kan komma att betyda om det vinner mark. Detta hänger samman med de homosexuellas kamp för acceptans som ju varit en enorm succé från 1960-talet fram till idag. 1973 respektive 1993 togs störningsklassningen av de homosexuella bort ur de psykiatriska standardmanualerna DSM och ICD. Idag är man på väg att införa en möjlighet för dem att gifta sig och bögarna är hela schlager-Sveriges gullegrisar.

Från triaden upplever man att bögarna – som för inte så länge sen (minns Kejne- och Haijbyaffärernas 50-tals-Sverige) var nästan lika föraktade, förföljda och bespottade som de själva – totalt sålde ut solidariteten med de andra minoriteterna i syfte att bli accepterade. Rädslan finns nu för att vi hebefiler (som i likhet med de homosexuella kan ses som ”avvikare light”) skulle vilja gå samma väg. Och det finns det nog en del hebefiler som vill. Jag har tidigare påtalat det oetiska i detta och jag hoppas att det inte kommer att bli så. Men man måste förstå oron som finns.

Det är viktigt att stå upp för allas rätt till sin sexuella läggning (vilket INTE – som motståndarsidan försöker ge sken av – betyder att man accepterar några övergepp på barn eller andra). Och man kan inte heller isolera de olika minoriteternas intressen från varandra. Ett samhällsklimat där det är accepterat att diskriminera och förfölja minoritetsgrupper drabbar oss alla. Det gör luften tjockare att andas. Folk blir tvungna att vakta sin rygg hela tiden. Även människor som inte tillhör någon minoritet alls drabbas. Till exempel så har män som arbetar inom förskolan berättat om vilket helvete de fått när pedofilhysterin flammar upp med jämna mellanrum och de misstänkliggörs. Acceptans för alla sexuella minoriteter är ett gemensamt intresse för oss alla som vill ha ett fritt och öppet samhälle.