I sin bok Trasdocka (Ordfront förlag 2006, pocket 2007) berättar Yvonne Domeij en fasansfull historia om sexuella övergrepp som hon utsattes för som 15-åring 1960 i Stockholm. Förövaren var ingen mindre än en psykiatriker anlitad av Stockholms barnavårdsnämnd som hon hamnat för vård hos efter uppväxten ”i ett sönderslaget hem”. Hon berättar också gripande om ett hårt vuxenliv där hon tidvis har levt som hemlös och kopplar detta till det trauma som övergreppen skapade hos henne, även om det, att döma av en intervju i SvD, var uppsägningar hos dåvarande Televerket, där hon var anställd, förtidspension och oförmåga att betala hyran som var den omedelbara orsaken till hemlösheten.

Yvonne Domeij var 15, könsmogen och ”byxmyndig” när övergreppen inleddes men hon menar ändå att socialläkaren Sune Nicklasson (som förövaren får heta i boken, fingerat namn) är att betrakta som en pedofil med tanke på ”den kroppsliga och själsliga omognad jag uppvisade”. Samtidigt tillägger hon: ”Men det är väl egentligen oviktigt om han var pedofil eller inte. Det räcker väl att veta att han förgrep sig på barn, som var hans patienter”. Och om man för ett ögonblick begränsar perspektivet till det juridiska så är det ju just läkar-patient-relationen som gör hans agerande brottsligt i det här fallet. En sexuell relation mellan en vuxen och en 15-åring handlar sällan om pedofili (pedofili definieras inom psykiatrin som attraktion till förpubertala barn) och är inte olaglig i sig. Däremot gäller en 18-årsgräns om den yngre står i beroendeförhållande till den äldre. Lärare-elev och läkare-patient är typiska sådana förhållanden där den högre gränsen gäller.

Trasdocka består av tre längre kapitel eller ”böcker” som författaren kallar dem. Först får vi möta dagens Yvonne i ”den blå boken” (blå som i blues) där hon blickar tillbaka på sitt i många stycken tragiska liv. Sedan ger hon oss perspektivet från tonårsflickan hon en gång var i ”den röda boken”. Slutligen får vi Sunes perspektiv så som hon föreställer sig det i ”den svarta boken”. Stilgreppet är effektivt och i vart fall i de två första böckerna övertygande och omskakande. Om Sune upplevde det hela på det sätt som beskrivs i den svarta boken måste man förstås sätta en del frågetecken inför. Själv har han enligt boken i efterhand karakteriserat deras relation som ”en hemlig passionerad kärlekshistoria”.

Att två personer kan uppleva ett och samma händelseförlopp på helt olika sätt är ett välkänt fenomen. Dessutom är vi människor duktiga på att efterrationalisera och omkonstruera våra upplevelser för att få dom att passa in med senare förvärvade erfarenheter och insikter. Detta kan naturligtvis falla ut åt båda hållen i ett sånt här fall. Det kan vara så att Sune omkonstruerar sina övergrepp till en passionerad kärlekshistoria för att kunna se sig själv i spegeln om morgnarna. Det kan också vara så att Yvonne omedvetet ”förfular” en relation för att få den att passa in med det hon senare fått lära sig om övergrepp på barn. På så vis kan båda versionerna av det som hände paradoxalt nog äga sin egen validitet.

Om man får tro ”den svarta boken” så var Sune ett veritabelt monster: en manipulativ, egocentrisk, empatilös maktmänniska som konsekvent missbrukade den ställning som hans socialläkartjänst innebar till att göra våld på unga redan utsatta flickor. Yvonne Domeij har i arbetet på boken kontaktat den kvinna Sune var gift med medan övergreppen pågick, den psykolog som arbetade nära honom och som hon anförtrodde sig åt samt dåvarande ordföranden i Stockholms Stads barnavårdsnämnd. Fram tonar bilden av ett korrumperat social-Sverige där läkarna betraktades som gudar och kunde ta sig i princip vilka friheter som helst utan att någon vågade sätta ner foten. De försök till upprättelse som Yvonne har försökt få har dribblats bort genom kåranda inom det socialmedicinska etablissemanget och juridiska teknikaliteter. I denna del är boken en bitande kritisk vidräkning och det hade kanske varit bäst att stanna därvid.

Problemet med Trasdockan är att den försöker vara något som den helt enkelt har för dåligt på fötterna för att vara, nämligen en stridsskrift mot pedofili. I och med att det inte finns mycket som tyder på att läkaren var pedofil överhuvudtaget så missar skottsalvorna målet grovt här. Men Yvonne Domeij verkar ha bestämt sig för att han var pedofil och har gjort ”kriget mot pedofilin” till en livsuppgift. Idag driver hon en blogg med det fyndiga namnet Tjejaheddin förklarar krig mot Pedofilien. Här skriver hon flitigt och engagerat om bisarra sexförbrytare som Joseph Fritzl och Anders Eklund och förmedlar intrycket att dessa skulle vara pedofiler, vilket det knappast heller finns några belägg för. Hur det än är med den saken så handlar det om exceptionella extrembrottslingar av ett slag som knappt förekommer. Men ”överlevarrörelsen” verkar älska dessa galningar med samma skräckblandade förtjusning som kvällspressen för den fascinerande berättelse om pedofilen-som-monster som den bekräftar i deras ögon.

Doktor Sune verkar onekligen ha varit en vämjelig man. Troligen var han inte pedofil. Möjligen var han hebefil. Yvonne berättar i boken om att han, sedan hon till sist lyckats komma ifrån honom, skickade henne Vladimir Nabokovs roman Lolita och skrev att den handlade om henne och honom. I den röda boken får vi läsa hur den tonåriga Yvonne kände avsmak inför boken men ändå läste den innan hon närmast ceremoniellt slängde den på Lövsta soptipp, hon som alltid annars vårdade böcker ömt. I Trasdocka finns en del funderingar kring Lolita som är intressanta att läsa eftersom denna numera klassiska berättelse mig veterligen aldrig har skildrats ur den unga flickans perspektiv. Men den vuxna Yvonne (i den blå boken alltså) kan i någon mån identifiera den unga Yvonne med Lolita och uttrycker något av den vrede mot Humbert Humbert som flickan som dog så ung aldrig fick tillfälle att göra. Hon kommenterar också de båda filmversionerna som finns gjorda och menar att Adrian Lynes version från 1997 är bättre än Stanley Kubricks från 1962, något som jag kan hålla med om.

Yvonne Domeijs läsning av Vladimir Nabokov känns dock så till den grad färgad av hennes personliga trauma att den blir rent orättvis mot ”Vlad”, som hon kallar honom för att göra associationen till Vlad Tepez, mer känd som Greve Dracula. Trots att hon läst boken verkar hon lida av den vanliga missuppfattningen bland folk som inte gjort det att den skulle innehålla sexskildringar, något den ju faktiskt inte gör (Domeijs egen ”Den svarta boken” framstår som pornografi på avancerad herrtidningsnivå vid en jämförelse). Att Nabokov allmänt anses som en av 1900-talets främsta stilister på det engelska språket (trots att det inte var hans modersmål) är inte heller något som imponerar på Domeij. Ur hennes perspektiv handlar det bara om ”blomsterspråk” som är ”transportsträckor” innan ”vi drar över lillan en gång till”. Eftersom skildringarna av hur lillan blir påsatt lyser med sin frånvaro i romanen med undantag för en kort passus där det subtilt antyds att detta sker så är väl hela romanen en enda transportsträcka då? Yvonne Domeijs spekulationer om i fall Lolita skulle ha någon självbiografisk bakgrund hos salige Nabokov känns dessutom futtiga med tanke på att detta är något som litteraturvetare har tittat noga på och inte funnit några som helst tecken på. Domeij tillför inte något annat i saken än antydningar och småaktig ryktesspridning.

Trots att jag här varit kritisk till Trasdocka på flera punkter så är det en bok jag rekommenderar alla att läsa. Skildringen av hur en flicka från ett trasigt hem blev misshandlad av en maktmänniska som hade till välavlönad uppgift att hjälpa sådana som just henne gör mig arg. Att sedan alla i någon mån ansvariga (läkaren själv, psykologen, socialstyrelsen, Stockholms Stad) smiter undan och vägrar ge henne den upprättelse hon förtjänar är skamligt. Samtidigt är boken inte bara en ledsam historia. Yvonne Domeij har trots alla sorger och bedrövelser visat en imponerande tåga (tack vare de sju féerna som hon berättar om i början av boken får man förmoda) och tagit sig igenom saker som skulle få många andra att helt tappa livsgnistan. Enligt SvD har hon sedan 2003 ett gott hem i västra Stockholm där hon kan sitta och skriva och där barnbarnen kan hälsa på och leka och spela PlayStation. Kanske finns det en gud trots allt? Eller åtminstone goda kinesiska féer?

När man diskuterat från ett hebefilt perspektiv ett tag så börjar man känna igen två former av skepsis mot begreppet. En form av skepsis ”uppifrån”, från de ”normalsexuella”, och en annan form av skepsis ”nerifrån”, från människor tillhörande ”tyngre” sexuella minoriteter såsom pedofilerna, nekrofilerna och zoofilerna (den s.k. triaden).

De ”normalsexuella” människorna slänger ofta ur sig saker som ”Hebefili, vad är det för nåt? Det är väl nåt slags pedofili. Bara att ni försöker va lite märkvärdigare och finare i kanten än småbarnsknullarna”. Medan triadenmänniskor ofta ifrågasätter begreppet hebefili från sin horisont och kan tycka antingen att det inte bör betraktas som en sexuell minoritet överhuvudtaget eftersom det inte är det minsta udda att tända på tonåringar eller – särskilt i de fall då preferenserna riktar sig mot yngre tonåringar – att vi borde göra gemensam sak med pedofilerna.

Jag har haft en del intressanta diskussioner med människor från triaden. Det man märker snabbt är att det finns ett stort lidande bland dessa människor. Ofta kan och/eller vill de inte leva ut sin läggning, vilket naturligtvis måste vara oerhört frustrerande. Dessutom måste de smussla och dölja sin läggning inför släkt, vänner, bekanta och arbetskamrater. Det finns ett sånt massivt hat mot dessa människor. För något som de inte rår för. Den läggning de har råkat få. Som tidigare sagts så bör ingen människa avkrävas ansvar eller skuldbeläggas för sin läggning. Det är för sina handlingar man ska bära sitt ansvar.

Som hebefil, i vart fall i ett land som Sverige med en åldersgräns för sex på 15 år, är man förstås oerhört priviligierad jämfört med t.ex. pedofilerna. Vi har – även om Thomas Bodström vill ändra på detta – goda möjligheter att leva ut vår läggning så länge som vi är beredda att stå ut med en och annan gliring (”Är hon inte alldeles för ung för honom?” osv). Annorlunda är det i stora delar av USA, där en 18-årsgräns är vanlig. Detta har lett till att de amerikanska hebefilerna har ”pedofiliserats” och ofta upplever de sig som en och samma grupp (”girl lovers” eller ”boy lovers”) trots att deras preferenser i grund och botten riktar sig mot helt olika saker (det förpubertala respektive det pubertala).

Vid samtal med människor från triaden har jag också förstått att det finns en historiskt betingad oro för vad begreppet hebefili kan komma att betyda om det vinner mark. Detta hänger samman med de homosexuellas kamp för acceptans som ju varit en enorm succé från 1960-talet fram till idag. 1973 respektive 1993 togs störningsklassningen av de homosexuella bort ur de psykiatriska standardmanualerna DSM och ICD. Idag är man på väg att införa en möjlighet för dem att gifta sig och bögarna är hela schlager-Sveriges gullegrisar.

Från triaden upplever man att bögarna – som för inte så länge sen (minns Kejne- och Haijbyaffärernas 50-tals-Sverige) var nästan lika föraktade, förföljda och bespottade som de själva – totalt sålde ut solidariteten med de andra minoriteterna i syfte att bli accepterade. Rädslan finns nu för att vi hebefiler (som i likhet med de homosexuella kan ses som ”avvikare light”) skulle vilja gå samma väg. Och det finns det nog en del hebefiler som vill. Jag har tidigare påtalat det oetiska i detta och jag hoppas att det inte kommer att bli så. Men man måste förstå oron som finns.

Det är viktigt att stå upp för allas rätt till sin sexuella läggning (vilket INTE – som motståndarsidan försöker ge sken av – betyder att man accepterar några övergepp på barn eller andra). Och man kan inte heller isolera de olika minoriteternas intressen från varandra. Ett samhällsklimat där det är accepterat att diskriminera och förfölja minoritetsgrupper drabbar oss alla. Det gör luften tjockare att andas. Folk blir tvungna att vakta sin rygg hela tiden. Även människor som inte tillhör någon minoritet alls drabbas. Till exempel så har män som arbetar inom förskolan berättat om vilket helvete de fått när pedofilhysterin flammar upp med jämna mellanrum och de misstänkliggörs. Acceptans för alla sexuella minoriteter är ett gemensamt intresse för oss alla som vill ha ett fritt och öppet samhälle.

Något av det mest bisarra som dykt upp på musikscenen på senare år är de nu 15-åriga docksöta amerikanska tvillingarna Lamb & Lynx Gaede, också kända som Prussian Blue. Tjejerna – som onekligen är ögongodis för en hebefil – har sedan 10-årsåldern, hårt drillade av sin neo-nazistiska mor, uppträtt med t-shirts med sött tecknade bilder av Adolf Hitler och låtar som ”Aryan Man Awake” och ”Panzerlied”. Finns det några nazistiska hebefiler som läser denna blogg? I så fall måste jag tipsa om Lamb & Lynx som runkobjekt. Fast ni känner i och för sig förstås till dom redan.

Nazismens förhållande till hebefilerna och andra sexuella minoriteter är annars fullt av ambivalens. 1933 lät de plundra och förstöra Instituts für Sexualwissenschaft, det banbrytande sexologiska forskningsinstitut som grundats av Magnus Hirschfeld, en pionjär inom sexforskningen som lär ha varit först med att undersöka hebefili (efebofili) som en läggning med egen och unik särart och myntat själva begreppet. Institutets böcker var med bland dom som brändes på de beryktade bokbålen i Berlin 1933. Samtidigt förlustade sig gärna höga nazipolitruker som Ernst Röhm med unga män.

Det finns ett psykologiskt fenomen där de mest ihärdiga motståndarna och förföljarna av en företeelse i själva verket är djupt involverade i det som de bekämpar med sån glöd. Någon har kanske sett Wallanderfilmen ”Hemligheten”? (Varning! Spoiler!). Där finns en pensionerad polis som ägnat en stor del av sin karriär åt att jaga pedofiler. Mot slutet visar det sig att han själv hela tiden var pedofil. Manusförfattaren har möjligen inspirerats av en verklig historia för några år sen kring en känd polsk pedofiljägare som också visade sig vara pedofil själv.

En annan pensionerad polis som varit på tapeten på sistone är Monica Dahlström-Lannes. Ni kanske minns henne från Tito Beltran-rättegången där hon drog i trådarna i kulisserna. När hon inte ägnar sig åt att initiera sexbrottsrättegångar på decenniegammalt självmotsägande bevismaterial så bekämpar hon barnporr inom ECPAT. Nu har bloggen Svensk sexualpolitik idag släppt den något förvånande nyheten att Monica själv har en samling foton på barn som hon sprider på nätet. Det handlar om barn från tredje världen och på de bilder som kommit ut är alla påklädda. Monica verkar gilla mörkhyade flickor i 10-årsåldern. Frågan är om detta räcker till husrannsakan. Vad tror Thomas Bodström?

Är du en mogen man som ler inombords när du ser ett par fnittrande tonårstjejer på stan? En man som kan känna upphetsning när du råkar hamna bakom ett gäng 16-åringar i bikini i kön till glasskiosken på stranden? Kan det vara så att du råkar träffa på en mor med en 17-årig dotter och att du då finner dottern klart mer intressant och attraktiv trots att du är jämnårig med modern?

Du är inte ensam. En amerikansk undersökning har visat att när en grupp män fått peka ut kvinnan med de mest attraktiva anletsdragen på en grupp foton på kvinnor i blandade åldrar så har det varit tonårstjejen som fått de flesta ”rösterna”. Du är alltså helt normal. Ändå ses denna attraktion med stor skepsis, i vart fall i vårt moderna västerländska samhälle. För trots att du reagerar helt normalt så är du också onormal, gubbsjuk, pervers, rent av en pedofil i mångas ögon.

Inom forskningen har denna typ av läggning inte uppmärksammats mycket. En orsak till detta är att den helt enkelt inte betraktas som en särskild unik läggning bland sexvetare och psykologer. Det är helt ”normal” sexualitet menar en del. Går dragningen neråt i ålder till de lägre tonåren och den tidiga puberteten så betraktar vissa den som en variant av pedofili. Mellan normaliteten och pedofilin finns enligt detta synsätt ingenting. En del forskare vill dock se läggningen som något unikt och använder någon av termerna efebofili och hebefili.

Det har också blivit allt vanligare att hebefiler själva använder termen och vill betrakta sig som en unik artskild grupp. Och det finns skäl till det. Den problematik som en hebefil upplever har likheter med pedofilens men det finns också skillnader. Utlevd hebefili är till skillnad från utlevd pedofili delvis accepterat i de flesta samhällen, socialt och juridiskt. I Sverige har vi till exempel en 15-årsgräns som gör det lagligt för en mogen man (eller kvinna för den delen, även om detta verkar vara ovanligare) att ha relationer med tonåringar.

Hebefilernas självidentifiering tar sig ibland uttrycket av ett avståndstagande från pedofilerna. Detta på grund av de ofta råkar ut för att bli sedda som pedofiler. Och då blir den spontana reaktionen något slags känsla av förorättning och ilska: ”Jag är minsann ingen pedofil”. Samtidigt så märker ju varje hebefil att man inte betraktas som helt normal heller. Jag är själv till exempel en person som gärna ger min tjej en spontan kram eller kyss när vi sitter och fikar eller promenerar på stan och det är inte ovanligt att detta möts av skeptiska blickar eller rent av tillrop som ”Barnarov!”, ”Hitta någon i din egen ålder!”

Om man tittar historiskt så har en grupps kamp för social acceptans ofta skett genom avståndstagande från andra grupper. Det tydigaste exemplet här är de homosexuella. Dessa har sedan 60-talet framgångsrikt lyckats få bort det mesta av diskriminerande lagstiftning och attityder. En del i denna kamp har varit ett tydligt avståndstagande från andra minoriteter som till exempel pedofiler, zoofiler och nekrofiler. Attityderna mot andra sexuella minoriteter är ofta mer hätska och fördomsfulla bland de homosexuella än bland de ”helt normala”.

Om vi hebefiler vill uppnå social acceptans bör vi då gå samma väg som de homosexuella? Det vill säga kohandla fram acceptansen med hjälp av ett tydligt markerande gentemot andra sexuella minoriteter, främst pedofilerna i vårt fall. Jag tycker inte det är rätt väg att gå. Alla sexuella minoritetsgrupper bör accepteras och det är osolidariskt och närmast oetiskt att köpa sig acceptans genom att försämra situationen för andra grupper som redan har det svårt.

Men, invänder då många, ”Hur kan ni göra anspråk på social acceptans om ni allierar er med barnknullare, likknullare och hundknullare? De är ju vidriga och äckliga.” Här måste man ju komma ihåg den helt avgörande skillnaden mellan läggning och praktik. Ingen människa väljer sin läggning. Däremot väljer man om och hur man praktiserar den. Och det är för sina handlingar och inte för sin läggning som varje människa ska bära sitt ansvar.

I den ofta hätska debatten som uppstod kring sidan pedofili.se i somras markerade sidans författare tydligt att han inte uppmanade till några olagligheter. I en radiointervju berättade han dessutom att han var en icke-praktiserande pedofil, en svår och respektabel livssituation som han säkert delar med många. Undersökningar visar dessutom att flertalet övergrepp på barn utförs av andra än pedofiler. Tillfällighetsförbrytare och ”allätare” är de dominerande grupperna. Vad gäller handlingar där djur kommer till skada är knappast heller zoofilerna en grupp som bär på någon betydande skuld.

Därför finns det ingen som helst anledning till att hebefilernas kamp för acceptans ska utkämpas på några andra sexuella minoriteters bekostnad. Tvärtom är solidaritet över minoritetsgränserna ett etiskt imperativ.