I veckan kunde vi läsa att Miley Cyrus hemsida kraschat pga överbelastning sedan hon gått ut och sagt att hon ångrade de lättklädda bilderna. ”Vilka lättklädda bilder? Dom måste jag se!” var antagligen ryggmärgsreaktionen hos miljontals män (och en hel del kvinnor) världen över, däribland många som aldrig tidigare hört talas om den unga amerikanska skådespelerskan (mest känd från rollen som Hanna Montana i TV-serien med samma namn) och sångerskan. Att hon ångrade bilderna måste ju betyda att de var sevärda. Så stavades den inneboende logiken. Diskussionsforumen på nätet översvämmades av frågan: ”Var kan man hitta bilderna?” Den som ställde frågan på Flashback Forum blev dock barskt tillrättavisad. På Jan Axelssons censurhatande och frihetsälskande flagskepp Flashback är det nämligen ett regelbrott att ens efterfråga bilder på personer under 18 år, oavsett om personen i fråga är påklädd eller avklädd. Miley är 15.

Miley Cyrus

För många måste det ha blivit en gruvlig besvikelse när bilderna till sist hittades, något som var en enkel match med valfri sökmotor. ”Skandalbilderna” bestod nämligen delvis av serie konstnärliga bilder tagna av den kända fotografen Annie Leibovitz som publicerats i Vanity Fair, dels av ett par privatbilder. Bland Leibovitz foton finns ett där Miley möjligen är naken. Vitala delar täcks dock sedesamt av ett täcke. Det mest avancerade på privatbilderna som av en händelse råkat komma ut i samma veva är att Miley visar magen på en bild och låter sin gröna bh skymta på en annan.

Den någorlunda konspiratoriskt lagde anar här en PR-kupp iscensatt av familjen Cyrus och deras ekonomiska rådgivare. Genom att först släppa ”nakenbilder” och sedan ångra dessa har Miley i ett slag lyckats framstå som både sexuellt provocerande och som en fin och dygdig ”all-American Girl”. Och samtidigt avancerat från amerikansk B-kändis till något av det mest omtalade och efterfrågade på mediamarknaden. Uppmärksamheten har också inneburit ett medialt uppsving för hennes far, countrysångaren Billy Ray Cyrus, som fått tillfälle att kommentera saken som god kristen familjefar och å hela familjens vägnar beklaga att bilderna publicerats. Mannen är ett one-hit-wonder inom countryvärlden med sin Hank Williams-pastisch ”Achy breaky heart” och det kan förstås kännas frestande att rida dotterns rygg för att väcka en slumrande karriär.

Far och dotter Cyrus

Plötsligt får jag en stor respekt för Britney Spears och Emma Watson och de sätt de gjorde sina ”skandaler” på. De festade helt enkelt loss och tyckte det var onödigt att ha trosor på sig då. Eller i Emmas fall: att genomskinliga trosor var ett bra val för kvällen. Och de bangade inte för att visa oss vad som fanns under de korta kjolarna, trots att deras karriärer knappast hade något att vinna på det. Deras flashande kan till och med ses som feministiska statements i samma anda som den svenska bara-bröst-kampanjen och Nour El-Refais flashande av brösten i Humlegården. Statements som tar ställning för avmystifieringen av kvinnokroppen och kvinnors rätt till ett lika lätt och ledigt förhållande till den egna kroppen som många män har.

Miley Cyrus må vara 15 och docksöt och på så vis en blöt dröm för många girl lovers, men frågan är hur hennes beundrare ser på ett så här utstuderat geschäft. Många är nog besvikna. Samtidigt är säkert de flesta beredda att ge henne en andra chans. Det spekuleras nu i om Miley kommer att göra någon markering för att vinna sina äkta fans tillbaka och sluta upp med att ställa in sig hos den kristna högern. Ett rykte säger att hon kommer att göra inter-racial. Detta är utan tvekan bland det mest radikala en vit sydstatsflicka från en countryfamilj kan göra. Mina källor (som hittills alltid varit pålitliga) är dock fåordiga. Kan det handla om Blackzilla rent av? Eller hur kommer detta att sluta?

Miley Cyrus med ny vän

Minns du pandorna? Nej, alltså inte de fridlysta söta nallarna som klättrar i träd och käkar bambu i Kinas vildmarker och som ibland behöver bli räddade från lömska tjuvjägare av modiga amerikanska barn. Jag syftar på den subkultur som var het bland tonårstjejer i framförallt Stockholm och framförallt på Södermalm åren kring millennieskiftet. Med sina diadem, schackrutiga kjolar, bredrandiga strumpbyxor, popluggar, glitterstjärnor och generösa mängder kajal satte de sin prägel på utelivet kring Medis på den tiden. Men medan de kinesiska gosedjursliknande varelserna trots allt verkar klara sig ganska bra numera så är söderpandorna tyvärr mer eller mindre utrotade.

I fjol lanserades Pandaland, ett nostalgiskt 2D-dataspel där pandorna och deras epok ömsint parodierades. Där har Amanda Pandas kompisar blivit bortrövade av Stureplansbrats. För att rädda dom måste hon klara ett par banor som utgörs av fyra av pandornas favorittillhåll på Söder: Nytorget, Café String, Carmen och Björns trädgård. Amanda Panda kan få extrapoäng genom att plocka upp plastölglas, cigaretter och semlor i spelet som är modellerat efter 90-talsversionerna av Super Mario-spelen. En gratis onlineversion av Pandaland är utlovad och man kan hålla utkik efter den på en MySpace-sida som tillägnats spelet.

Pandorna var indiepopkids. För dom hette det svenska bandet framför andra – möjligen vid sidan av Kent – Broder Daniel, Göteborgskombon som varit en veritabel plantskola där Håkan Hellström, Theodor ”The Plan” Jensen, och Lars ”Hästpojken” Malmros har börjat sina banor. Broder Daniels oomstridda frontgestalt var Henrik Berggren som med sin kompromisslösa musik, sina dystopiska texter och sin intensiva scennärvaro säkert är det närmaste en svensk Robert ”The Cure” Smith som vi haft. Broder Daniel kunde sätta pandahjärtan i brand, som man kan man se till exempel här i live videon av Shoreline, en av bandets senare låtar och en av deras starkaste:

I veckan har det rådit sorg bland de få pandor som finns kvar och bland betydligt fler ex-pandor. Broder Daniels gitarrist, Anders Göthberg, tog nämligen sitt liv genom att hoppa från Västerbron i Stockholm förra helgen. Nyheten kom tidigt ut på nätet, bland annat i denna tråd på Flashback, men tidningarna har varit restriktiva med att skriva om det pga ”smittorisken”. Och i detta fall är det nog klokt. Broder Daniel var ett i högsta grad emotionellt band och bland deras fans finns/fanns säkert många som skulle kunna inspireras av detta. Vi får hoppas att det inte blir så. Henrik Berggren uttrycker sin oro i den intervju som Expressen igår publicerade:

- Vi vill absolut inte romantisera detta. Vi har haft erfarenhet med labila fans, som haft såna tankar. Glöm inte att ens liv är viktigt inte bara för en själv utan även för dem omkring en.

Vila i frid Anders!

Kandidat nr 5 i omröstningen om Tidernas Tolv Tuffaste TonårsTjejer (TTTTT): Molly Ringwald.

Varje modern tids generation verkar ha sina tonårsfilmer som skapar bestående intryck. ”American Pie”-filmerna verkar ha varit grejen för den ungdomskull som är på väg att ta klivet ut i vuxenlivet nu. Nutidens tonårspojkar verkar ha svårt att hålla tillbaka sin längtan efter ”MILFs” som Stifler’s Mom.

På 40-talet chockade Alice Babs Sverige i ”Swing It Magistern” (ska återkomma till henne). På 50-talet var det Elvis Presley och James Dean som dyrkades och spred de vuxnas oro över det tonåriga moralförfallet. På 80-talet hade vi också vår speciella variant av detta. Ett gäng unga skådespelare som pressen snabbt döpte till ”The Brat Pack” (en ordlek med 80-talets sorgliga bratskultur och det gamla ”The Rat Pack” från Las Vegas) hårdlanserades.

John Hughes regisserade många av filmerna och drottingen (eller prinsessan är kanske det bättre ordet) av The Brat Pack var Molly Ringwald. Hennes truliga tonårscharm var oemotståndlig. I ”16 Candles”

glömde hela hennes familj bort hennes födelsedag och hon fick irra runt trumpen filmen igenom med en bisarr kinesisk gäststudent, snygga killen och ett antal nördar.

Innan dess hade Molly hunnit spela rollen av Miranda i Paul Mazurskys fantastiska Shakespeareadaption av ”The Tempest” (Stormen)., en film som kan vara svår att få tag i idag. Men som är värd varje ansträngning. ”For Keeps” är en annan lite mer udda film med Molly som jag vill tipsa om. ”The Breakfast Club” och ”Pretty in Pink”

var annars hennes största succéer. Här är den berömda scenen där man får se en skymt av hennes trosor (ungefär så långt vi nördkillar kom med tjejerna på den tiden):

Kandidat nr 2 i omröstningen Tidernas Tolv Tuffaste TonårsTjejer (TTTTT): Vanessa Paradis.

Att Vladimir Nabokovs tragiske hjälte Humbert Humbert tillbringar sina ungdomssomrar på den franska rivieran är knappast en slump. Få folkslag kan konkurrera med fransmännen när det gäller raffinerad Lolitakultur- och kult (japanerna kan det förstås). Vanessa Paradis är idag mest känd som den amerikanske skådespelaren Johnny Depps fru och som mor till deras två barn. Hennes genombrott kom dock på ett annat sätt.

Inte ens 15 fyllda sjöng hon denna hyllningssång till den svarte taxichauffören Joe. Om du kan franska och om du läser in något i texten om unga tjejer, svarta män och deras stora penisar så är det ditt fel, inte mitt, och absolut inte Vanessas:

Detta var Vanessas stora hit. Efter den gjorde hon några uppföljare, spelade in lite film innan hon slog sig till ro med Johnny Depp. Men så mycket mer av hennes karriär blev det inte. Denna låt är dock också värd att minnas:

Kandidat nr 1 i omröstningen Tidernas Tolv Tuffaste TonårsTjejer (TTTTT): Britney Spears.

I all välmening kan man ju inte önska Britney något annat än allt gott i livet. Två graviditeter nu, inga trosor när hon kliver ut ur limousinen. Britney tar droger säger vissa. Britney umgås för mycket med Paris Hilton säger andra. Jag vet inte. Men på ett överjordiskt plan, vad spelar det för roll när vi pratar om en tjej som gjort ett storverk som detta:

Klippet är och förblir en klassiker. Hur många är vi inte som inspirerats sexuellt av detta? När detta hände umgicks jag på gamla Skunk. Sedan, när Britneys andra skiva kom – där hon hade någon skum röd rymddräkt på sig i en video – så bildade en kreativ person snabbt diskussionsgruppen ”Vi vill ha tillbaka den gamla Britney”. Ändå hade hade hon den underbara ”Lucky” framför sig då:

Ingen nutida hebefil kan undvika Britney Spears. Visst vill vi ha tillbaka den gamla Britney. Men det går ju inte. Man får bara önska att hon nu reder sitt liv efter framgången bättre än Whitney Houston gjort.

Nu är det dags för en av årets höjdpunkter. Efter kvaltävlingarna ska det svenska bidraget till Eurovision Song Contest slutligen utses. Favoriter som Carola och Idol-Ola har redan fått bita i gräset. Kvar återstår 10 artister och låtar som gör upp om äran i Globen på lördag. Charlotte Perelli är favorittippad i Aftonbladet. Själv tycker jag Sibel har imponerat mest hittills. Men detta är ju en blogg tillägnad de magiska varelserna som vi kallar tonårstjejer. Så självfallet hejar jag på Amy Diamond och kommer att ringa in ett antal röster på henne. Gör det du också!

Amy Diamond föddes den 15 april 1992 i Norrköping som Amy Deasismont. Hennes mamma är svenska; pappan är engelsman. Hon har delvis vuxit upp i England men familjen bor sedan många år i Jönköping. Förutom med musiken (där hon som liten vann de flesta talangtävlingar hon ställde upp i) har hon haft framgångar i konståkning. 13 år gammal, 2005, fick hon sitt genombrott med hiten ”What’s In It for Me” som klättrade högt på listorna i Sverige, Norge, Danmark, Finland, Polen och i de baltiska länderna.

Amy har dock visat att hon inte är ett one-hit-wonder. ”What’s in it for me” har följts upp av flera låtar av högsta klass och tre fullängdsskivor. När hon nu på lördag kliver upp på scenen i Globen är hon en rutinerad artist, trots att hon inte är äldre än att hon nätt och jämt hinner fylla nödvändiga 16 före finalen i Belgrad. Jag tänker som sagt rösta på Amy på lördag och det tycker jag att du också seriöst ska fundera på att göra. Här är hennes fem bästa låtar i mitt tycke.

Melodifestivallåten ”Thank You” platsar dessvärre inte på listan, men man bör rösta på den ändå, tycker jag. För hur kul vore det om någon Hänt Extra-människa som Charlotte Perelli eller Linda Bengtzing tog hem detta?

 

5. One of the Ones

Från debutskivan ”This is Me Now”. Låten släpptes aldrig som singel och det finns – vad jag har kunnat hitta – inget videoklipp med hela låten på nätet. Bara snuttar av den tagna med mobilkameror från olika konserter. Men här har någon kreativ person gjort en Anime Mix av den.

 

4. Champion

Specialskriven låt för att peppa svenskarna vid friidrotts-VM 2005 i Helsingfors. Och den gav ju hyfsad effekt i vart fall på damsidan. Carolina Klüft och Kajsa Bergkvist tog guld och Emma Green tog en sensationell bronsmedalj.

 

3. What’s In It for Me

En blott 12-13-årig Amy i den extremt starka genombrottslåten som blev en hit i större delen av norra Europa. Låten kom till sedan Amy vunnit en talangtävling där priset var att få spela in en singel. Den specialskrevs för henne av låtskrivar- och producenttrion Tysper (Tommy Tysper), Mack (Marcus Sepehrmanesh) och Grizzly (Gustav Jonsson) som tidigare skrivit hits för bl.a. A Teens, Mendez och Helena Paparizou.

 

2. Shooting Star

Tredjesingeln från debutalbumet “This is Me Now” blev aldrig någon hit, trots att det är en av Amys starkare låtar. Jag har inte kunnat hitta någon officiell video till den och är osäker på om det ens gjordes någon. Detta är rätt trevligt hemmasnickeri på animetema.

 

1. Don’t Cry Your Heart Out

Förstasingeln från andra albumet “Still Me Still Now” är kanske det bästa som Amy spelat in. En fantastisk melodi och hon sjunger bättre än någonsin. Jag föredrar den här nedtonade versionen från TV4s Nyhetsmorgon framför det något överproducerade originalet. Undrar vilka de två herrarna som kompar henne är. Tysper vet jag hur han ser ut och han är inte en av dom. Men det skulle kunna vara Grizzly på keyboard och Mack på gitarr (vet inte hur dessa gentlemän ser ut).