Minns du pandorna? Nej, alltså inte de fridlysta söta nallarna som klättrar i träd och käkar bambu i Kinas vildmarker och som ibland behöver bli räddade från lömska tjuvjägare av modiga amerikanska barn. Jag syftar på den subkultur som var het bland tonårstjejer i framförallt Stockholm och framförallt på Södermalm åren kring millennieskiftet. Med sina diadem, schackrutiga kjolar, bredrandiga strumpbyxor, popluggar, glitterstjärnor och generösa mängder kajal satte de sin prägel på utelivet kring Medis på den tiden. Men medan de kinesiska gosedjursliknande varelserna trots allt verkar klara sig ganska bra numera så är söderpandorna tyvärr mer eller mindre utrotade.

I fjol lanserades Pandaland, ett nostalgiskt 2D-dataspel där pandorna och deras epok ömsint parodierades. Där har Amanda Pandas kompisar blivit bortrövade av Stureplansbrats. För att rädda dom måste hon klara ett par banor som utgörs av fyra av pandornas favorittillhåll på Söder: Nytorget, Café String, Carmen och Björns trädgård. Amanda Panda kan få extrapoäng genom att plocka upp plastölglas, cigaretter och semlor i spelet som är modellerat efter 90-talsversionerna av Super Mario-spelen. En gratis onlineversion av Pandaland är utlovad och man kan hålla utkik efter den på en MySpace-sida som tillägnats spelet.

Pandorna var indiepopkids. För dom hette det svenska bandet framför andra – möjligen vid sidan av Kent – Broder Daniel, Göteborgskombon som varit en veritabel plantskola där Håkan Hellström, Theodor ”The Plan” Jensen, och Lars ”Hästpojken” Malmros har börjat sina banor. Broder Daniels oomstridda frontgestalt var Henrik Berggren som med sin kompromisslösa musik, sina dystopiska texter och sin intensiva scennärvaro säkert är det närmaste en svensk Robert ”The Cure” Smith som vi haft. Broder Daniel kunde sätta pandahjärtan i brand, som man kan man se till exempel här i live videon av Shoreline, en av bandets senare låtar och en av deras starkaste:

I veckan har det rådit sorg bland de få pandor som finns kvar och bland betydligt fler ex-pandor. Broder Daniels gitarrist, Anders Göthberg, tog nämligen sitt liv genom att hoppa från Västerbron i Stockholm förra helgen. Nyheten kom tidigt ut på nätet, bland annat i denna tråd på Flashback, men tidningarna har varit restriktiva med att skriva om det pga ”smittorisken”. Och i detta fall är det nog klokt. Broder Daniel var ett i högsta grad emotionellt band och bland deras fans finns/fanns säkert många som skulle kunna inspireras av detta. Vi får hoppas att det inte blir så. Henrik Berggren uttrycker sin oro i den intervju som Expressen igår publicerade:

- Vi vill absolut inte romantisera detta. Vi har haft erfarenhet med labila fans, som haft såna tankar. Glöm inte att ens liv är viktigt inte bara för en själv utan även för dem omkring en.

Vila i frid Anders!

Eftersom jag inte skrivit något om Kenza sedan detta har många mejlat och undrat vad som hänt på sistone med henne. Så här, mina kära 23.000 läsare, kommer en update. Kenza skrev häromdagen och berättade:

Och jag svarade:

Självklart är jag med och tävlar om en av skinnjackorna. Men jag blev lite orolig för hur det skulle gå för Armani (Kenzas lilla söta chihuahuavalp) medan hon tältar för biljetter till Tokio Hotel.

PS. Hon berättade senare att hennes snälla mamma ska ta hand om Armani då. Det känns tryggt.

Hebefilt perspektiv är ju numera bland annat en modeblogg och idag har turen kommit till att titta närmare på en outfit som älskas av många hebefiler världen över, nämligen den japanska skolflicksuniformen eller sera-fuku som den kallas på originalspråket. Skoluniformer finns ju på många håll i världen men den japanska är jämte den anglo-katolska (som jag ska återkomma till i en senare modespecial) den som har fått störst genomslag stilmässigt. Man behöver inte besöka en japansk skola eller ens Japan för att råka på den. Kopior av den säljs i fetischbutiker världen över. Händiga tjejer i USA och Europa syr sina egna. Sera-fukun har blivit en del av en global modesubkultur.

Men låt oss återvända till Japan och titta på hur det hela började och hur denna klädstil och kulturen omkring den har utvecklats där. Det började på 1920-talet då Elizabeth Lee, brittiskutbildad rektor vid det japanska Fukuoka Jo Gakuin-universitetet, bestämde sig för att införa enhetlig klädsel för skolans kvinnliga studenter. Inspirationen kom från de engelska marinsoldaternas uniform och den kom att kallas sjömansuniform, sera-fuku (sera = sjöman, fuku = uniform).

Sera-fukun finns idag i en mängd varierande utföranden. De flesta japanska skolor har sin egen variant, där färger och detaljer varieras och kännaren kan se från vilken region eller ort som en viss uniform kommer. En del gemensamma drag finns dock. Upptill består sera-fukun typiskt sett av en vit kortärmad skjorta med blå sjömanskrage som är förlängd med ett rektangulärt stycke baktill över nacken. Detta kombineras i regel med en scarf eller liknande om halsen där färg och form kan signalera region och ort. Till detta bärs en ofta blå plisserad kjol som slutar i knähöjd. Skorna är i regel svarta tygskor eller andra lågskor. Vita åtsittande knästrumpor eller – bland trendigare tjejer – löst hängande längre vita strumpor fullbordar denna klassiska outfit.

Vilka underkläder som bärs till en sera-fuku kan tyckas sakna betydelse eftersom en fin japansk flicka ändå inte visar underkläderna. Men med tiden har sera-fukun fått en väldigt stark sexuell laddning för många japanska hebefiler (få länder – om något – har en så stark och raffinerad hebefil kultur som Japan) och där har också ett underklädesmode vuxit fram. Vitt och oskuldsfullt är nyckelorden här. Till en sera-fuku bärs vita bomullstrosor i basutförande och en enkel vit bh alternativt bh-löst om brösten är små. Svart, färger eller mönster är fel, likaså siden, silke eller konstmaterial. Vitt, rent och enkelt är vad som gäller.

För de japanska fetischistiska hebefilerna är underkläderna, särskilt trosorna, närmast heliga. Det har utvecklats en kultur, ja en kult är kanske ett bättre ord, kring tonårsflickornas trosor i Japan. I och med s.k. burusera kunde hågade tonårstjejer dryga ut studiemedlen genom att lämna in sina använda trosor tillsammans med ett porträttfoto på sig själva till särskilda butiker. Där förpackades de sedan till ett kit (naturligtvis med trosorna tätt förslutna i en platspåse så att inga av de åtråvärda dofterna skulle gå förlorade) och såldes vidare till smäktande hebefiler.

Även automater där skolflickstrosor jämte foton såldes förekom. 2004 stiftades dock en lag emot burusera. Handeln med skolflickstrosor i Japan har förstås inte upphört för det utan den blomstrar vidare i det fördolda numera enligt rapporter. Ett vanligt sätt att kringgå lagen sägs vara att tonårsflickan stämmer möte med hebefilen och säljer ett porträtt av sig själv till honom samtidigt som det är underförstått att hon tar av sig trosorna sedan han betalt för fotot och lämnar över dessa till honom som en gåva.

Hur kan man då förklara den särpräglade japanska hebefila kulturen kring sera-fuku och det udda fenomenet burusera? Jag är inte mannen att göra det. Kanske finns det någon Japankännare som läser detta som kan bidra med förståelse här? Men jag slås av två saker. Dels är det känt också från andra områden att färskt och fräscht är nyckelbegrepp inom den japanska kulturen, t.ex. inom matkulturen. Det betalas enorma summor för de bästa bitarna av de nyfångade fiskarna som sedan äts råa. Dessutom är det välbekant från andra delar av japansk kultur (samurajkulturen, harakiritraditionen, teceremonierna) det starkt ceremoniella i både själva sera-fuku-kulten och pendangen burusera.

Liksom de japanska samurajerna gav krigarkonsten en grad av förfining som söker sin like och liksom de japanska självmördarna har utvecklat sin speciella ”konst” till en nivå som saknar motstycke så har de japanska hebefilerna skapat en unik form av artisteri av sin tonårsflicksdyrkan. Det är respekt.

Alla vet hur lätt det blir slitningar i ett förhållande när den ena parten har en mycket framgångsrik karriär och den andra mest trampar vatten. Kenza har 18000 besökare per dag. Jag hade 65 igår och det är det mesta jag haft nånsin. Igår skrev Svensk sexualpolitik idag, en av mina favoritbloggar, positivt om min blogg och det är jag förstås väldigt glad för.

Samtidigt som sagt, jag har 65 läsare, ynka 65. Jag har en bestämd känsla av att dessa 65 i princip är bloggosfärens sexliberala ”etablissemang”. Och knappt en kotte till. All respekt för er! Men det känns inte så inspirerande att skriva enbart för människor som redan från början i stort sett delar ens åsikter. Och som dessutom oftast formulerar dom mycket bättre.

Det är pretto, jag vet, men jag blir sugen på att nå andra. Nå människor som normalt sett inte läser ”våra” bloggar, som sällan eller aldrig funderar på ”våra” frågor. Och se om det går att så frön till ett positivt tänkande om hebefili i första hand men även sexuella minoriteter i allmänhet. Hur gå till väga? Jo, vad lockar läsare? Vad är populärast just nu? Modebloggar! Så därför ska denna blogg nu bli också – tamdadamtadam (trumvirvel) – en modeblogg!

Allmänna diskussioner kring hebefili kommer att fortsätta. Liksom inlägg i den sexualpolitiska debatten. Men nyheten är alltså att jag med jämna mellanrum kommer att skriva om både klassiskt mode och om aktuella modetrender. Självfallet ur ett hebefilt perspektiv. Kenza, look out!