Det finns en bloggare som heter Kjell-Åke Bjurkvist. Han tittade in häromdagen och skrev en bloggkommentar till inlägget Thomas Bodströms tre stolar. Jag förstod ärligt talat inte vad han menade och bad honom förtydliga. Men det har han hittills inte gjort. Amarso varnade i en kommentar för att Kjell-Åke bara är ute efter bråk och att han borde censureras. Än så länge har dock Kjell-Åke inte ställt till nåt bråk på min blogg och han är välkommen att fortsätta skriva här. Men jag blev nyfiken på vad det hela handlade om och har nu läst Kjell-Åkes egen blogg och en del kommentarer som han skrivit på andra bloggar.

Vad jag förstår när jag läser Kjell-Åke Bjurkvists blogg så har han som barn utsatts för sexuella övergrepp. Detta är något som fortfarande idag (cirka 40 år senare förmodar jag; Bjurkvist är idag 49) är ett stort trauma för honom. Han berättar på ett hjärtskärande sätt om sina mardrömmar och sina ångestsymptom. Det är naturligtvis hemskt och som normalt funtad medmänniska kan man inte reagera med annat än empati för Kjell-Åke och med ilska mot förövaren. Detta är en sak.

En annan sak är delar av Kjell-Åkes sätt att bearbeta dessa trauman. På bloggen Svensk sexualpolitik idag (SSI) har han på sistone levt rövare med spydiga kommentarer, spamartade inlägg och till och med förtäckta hot. Detta är naturligtvis oacceptabelt. SSI är enligt den egna presentationen en blogg som vill vara ”en fackla för den kommande sexualpolitiken där alla sexuella variationers rättigheter att behandlas anständigt och rättvist samt bedömas som grupp efter vad man verkligen vet och inte fördomar. En sexualpolitik där enskildas snedsteg inte skall fungera som bedömningen för hela gruppen.” Detta är en hållning som jag och de flesta liberalt sinnade människor stöder och den har inget som helst med tolerans för övergrepp att göra.

Det tråkiga men tyvärr mycket vanliga tankefelet som Kjell-Åke Bjurkvist verkar göra här är att blanda ihop begreppen läggning och förövare. Det är faktiskt fullt möjligt – och dessutom vill jag mena den etiskt och medmänskligt riktiga hållningen – att på en och samma gång respektera pedofili som sexuell läggning OCH ta avstånd från övergepp på barn. Själv har jag inga personliga erfarenheter av pedofili. Jag känner inga pedofiler och inte heller någon med erfarenhet av samvaro med pedofiler, men när jag läser en blogg som Alex Limonovics kan jag inte få annat än en djup respekt för det sätt som en pedofil kan leva ansvarsfullt med sin läggning och reflektera över den. Denna blogg borde du läsa och begrunda, Kjell-Åke!

Det som Kjell-Åke Bjurkvist och likasinnade tyvärr alltför ofta gör i stället gör är att de bidrar till att underblåsa den massmedialt populariserade bilden av pedofilen som ett ondskefullt monster, vår tids stora skräck som ska bekämpas med alla medel och förgöras. De är med om att jaga upp en mobb- och lynchstämning av värsta slag som inte påminner så lite om hur hatmobbar i tidigare historiska skeden byggts upp gentemot homosexuella, judar, svarta m.fl. Det är sorgligt att se, för här handlar det om två grupper av människor (människor som blivit utsatta för övergrepp och den mest föraktade av alla sexuella minoriteter) som båda har det svårt och som borde rikta sin ilska åt annat håll. Mot förövare av övergrepp mot barn. Mot ett samhälle som nekar dem respekt och värdighet.

Pedofilhatet som Kjell-Åke spär på har en del likheter med den tilltagande islamofobin och främlingsfientligheten. Där liksom här handlar det om logiska felslut. Som t.ex.: det finns muslimska terrorister = alla muslimer är terrorister. Eller: vissa invandrare begår brott = invandrare är ett rövarpack som borde slängas ut ur landet. Det handlar också om traumatiserade gruppers tråkiga benägenhet att låta sin ilska och frustration gå ut över andra åsidosatta grupper. De tilltagande motsättningarna mellan hispanics och svarta i USA är ett exempel, där man tyvärr arbetar minst lika hårt på att förminska den andra gruppens position som för att kämpa gemensamt mot våld och orättvisor.

Finns det några möjligheter till en meningsfull dialog mellan Kjell-Åke och hans vänner och oss sexliberaler? Man blir onekligen modfälld när man ser hur Kjell-Åke agerar på SSI och det han skriver på sin egen blogg ”Håll er på er egen blogg, så gör jag det med!” ger ju vid handen att han överhuvudtaget inte är intresserad av ett konstruktivt samtal. Dock finns det ju andra debattörer som verkar mer redo för det. Jag har tidigare inte följt Alex Limonovics blogg men nu läste jag den ordentligt för första gången och jag måste säga att jag blir glad över att se den goda ton som Alex lyckas hålla där och hur debattörer som Ninni starkt bidrar till detta. Även samtal med en uttalad ”motståndare” som Marina har där fungerat bra. Big creds, Alex! Och Kjell-Åke, all medkänsla till dig för det svåra du har genomlevt. Hoppas att du ändå orkar och vill delta i diskussioner på ett bättre sätt än du gjorde senast på SSI.

När man diskuterat från ett hebefilt perspektiv ett tag så börjar man känna igen två former av skepsis mot begreppet. En form av skepsis ”uppifrån”, från de ”normalsexuella”, och en annan form av skepsis ”nerifrån”, från människor tillhörande ”tyngre” sexuella minoriteter såsom pedofilerna, nekrofilerna och zoofilerna (den s.k. triaden).

De ”normalsexuella” människorna slänger ofta ur sig saker som ”Hebefili, vad är det för nåt? Det är väl nåt slags pedofili. Bara att ni försöker va lite märkvärdigare och finare i kanten än småbarnsknullarna”. Medan triadenmänniskor ofta ifrågasätter begreppet hebefili från sin horisont och kan tycka antingen att det inte bör betraktas som en sexuell minoritet överhuvudtaget eftersom det inte är det minsta udda att tända på tonåringar eller – särskilt i de fall då preferenserna riktar sig mot yngre tonåringar – att vi borde göra gemensam sak med pedofilerna.

Jag har haft en del intressanta diskussioner med människor från triaden. Det man märker snabbt är att det finns ett stort lidande bland dessa människor. Ofta kan och/eller vill de inte leva ut sin läggning, vilket naturligtvis måste vara oerhört frustrerande. Dessutom måste de smussla och dölja sin läggning inför släkt, vänner, bekanta och arbetskamrater. Det finns ett sånt massivt hat mot dessa människor. För något som de inte rår för. Den läggning de har råkat få. Som tidigare sagts så bör ingen människa avkrävas ansvar eller skuldbeläggas för sin läggning. Det är för sina handlingar man ska bära sitt ansvar.

Som hebefil, i vart fall i ett land som Sverige med en åldersgräns för sex på 15 år, är man förstås oerhört priviligierad jämfört med t.ex. pedofilerna. Vi har – även om Thomas Bodström vill ändra på detta – goda möjligheter att leva ut vår läggning så länge som vi är beredda att stå ut med en och annan gliring (”Är hon inte alldeles för ung för honom?” osv). Annorlunda är det i stora delar av USA, där en 18-årsgräns är vanlig. Detta har lett till att de amerikanska hebefilerna har ”pedofiliserats” och ofta upplever de sig som en och samma grupp (”girl lovers” eller ”boy lovers”) trots att deras preferenser i grund och botten riktar sig mot helt olika saker (det förpubertala respektive det pubertala).

Vid samtal med människor från triaden har jag också förstått att det finns en historiskt betingad oro för vad begreppet hebefili kan komma att betyda om det vinner mark. Detta hänger samman med de homosexuellas kamp för acceptans som ju varit en enorm succé från 1960-talet fram till idag. 1973 respektive 1993 togs störningsklassningen av de homosexuella bort ur de psykiatriska standardmanualerna DSM och ICD. Idag är man på väg att införa en möjlighet för dem att gifta sig och bögarna är hela schlager-Sveriges gullegrisar.

Från triaden upplever man att bögarna – som för inte så länge sen (minns Kejne- och Haijbyaffärernas 50-tals-Sverige) var nästan lika föraktade, förföljda och bespottade som de själva – totalt sålde ut solidariteten med de andra minoriteterna i syfte att bli accepterade. Rädslan finns nu för att vi hebefiler (som i likhet med de homosexuella kan ses som ”avvikare light”) skulle vilja gå samma väg. Och det finns det nog en del hebefiler som vill. Jag har tidigare påtalat det oetiska i detta och jag hoppas att det inte kommer att bli så. Men man måste förstå oron som finns.

Det är viktigt att stå upp för allas rätt till sin sexuella läggning (vilket INTE – som motståndarsidan försöker ge sken av – betyder att man accepterar några övergepp på barn eller andra). Och man kan inte heller isolera de olika minoriteternas intressen från varandra. Ett samhällsklimat där det är accepterat att diskriminera och förfölja minoritetsgrupper drabbar oss alla. Det gör luften tjockare att andas. Folk blir tvungna att vakta sin rygg hela tiden. Även människor som inte tillhör någon minoritet alls drabbas. Till exempel så har män som arbetar inom förskolan berättat om vilket helvete de fått när pedofilhysterin flammar upp med jämna mellanrum och de misstänkliggörs. Acceptans för alla sexuella minoriteter är ett gemensamt intresse för oss alla som vill ha ett fritt och öppet samhälle.

”Jag förstår inte vad en 16-åring kan se hos en man i din ålder!” Så utbrast en ung kvinnlig vän när jag berättade om min senaste dejt. Senare la hon till, uppenbart upprörd ”Det handlar förstås bara om sex.!” och ”Har du en stor jävla kuk eller? Är det det som det handlar om? Va? Svara!”

Den här typen av reaktioner är inte helt ovanliga när relationer med stor åldersskillnad kommer på tal. Johanna Sjödin har skrivit utmärkt om det urbota korkade i detta i ett blogginlägg nyligen. Det är märkligt att det ska vara så svårt att förstå att en yngre och en äldre kan få glädje och behållning utav varandra. På många olika plan.

Den sexuella delen ska man förstås inte förneka. I ett möte mellan en erfaren och mogen människa och en ung och nyfiken finns goda förutsättningar för riktigt bra sex. Och jag har faktiskt också hört flera unga tjejer framhålla som ett bland flera skäl emot att träffa jämnåriga killar: ”De har pyttesmå kukar”.

Men det behöver verkligen inte bara handla om sex (och skulle det göra det i något fall, är verkligen ”bara” bra sex så himla farligt?). Erfarenhet och nyfikenhet blir ofta en lyckad kombination på andra plan. Vid intellektuella diskussioner (ja, det finns faktiskt både intelligenta och intellektuella tonåringar!). Vid myskvällar framför en film på TVn. På skogsutflykter. Vid bullbak. Ja, vid i stort sett vad tusan som helst som människor som gillar varann brukar syssla med.

Inte heller stämmer det att det bara är den äldre som har något att lära den yngre. Det fungerar åt andra hållet också. En begåvad ung människa har i regel mycket känsliga tentakler för vad som rör sig i tiden. Som äldre kan man lära sig mycket vid möten med yngre så länge som man undviker den fåniga inställningen ”Jag är äldst så jag vet alltid bäst” som många vuxna tyvärr har.

Ska det vara så svårt att begripa? Eller är det möjligen inte i begripligheten som skon klämmer? Det kanske i stället helt enkelt handlar om den gamla välkända missunnsamheten och bitterheten från människor som aldrig vågar ta sig för något som är det minsta mot strömmen när de ser hur en del andra törs.