För ett par år sen följde jag med min dåvarande 15-åriga flickvän till ungdomsmottagningen dit hon gick för att få p-piller. Jag satt i väntrummet och läste Veckorevyn medan hon var inne och pratade med en barnmorska och fick sitt recept. Hon berättade efteråt att barnmorskan hade frågat henne om hon hade en pojkvän och hur gammal han var. När hon hade berättat att jag var mer än dubbelt så gammal som hon så hade barnmorskan frågat ”Är han snäll mot dig?”, något som min tjej – smickrande för mig – hade svarat ja på. Med detta svar nöjde hon sig.

Jag vet inte om det var just den här barnmorskan som var överdrivet nyfiken eller om det är vanligt att sådana här frågor ställs. Men jag minns att jag undrade spontant: var finns relevansen? Är det lag på att ha pojkvän för att få ha ett sexliv? Måste pojkvännen vara i en viss ålder? Måste han vara snäll? Betyder detta att en masochistiskt och promiskuöst lagd tonårstjej som föredrar äldre elaka tillfälliga förbindelser framför en snäll jämnårig pojkvän inte har rätt att få p-piller utskrivna? Har ungdomsmottagningarna något mandat att förhöra ungdomar om deras sexliv? Sedan dess har jag inte funderat närmare på saken men nu när RFSUs generalsekreterare Åsa Regnér i en debattartikel i SvD föreslår att socialstyrelsen ska ges i uppdrag att ta fram nationella riktlinjer för hur ungdomsmottagningarna ska hantera ”den nya sexualbrottslagen” så kommer funderingarna tillbaka.

Det som lite slarvigt ibland kallas den nya sexualbrottslagen syftar på den skärpning av brottsbalkens kapitel 6 som gjordes 2005. Att ha sex med någon under 15 år var även innan dess olagligt och rubricerades som sexuellt utnyttjande av minderårig. Det som nu skedde var att samma handling döptes om till våldtäkt av barn och att straffskalan skärptes. Som tidigare gäller att om åldersskillnaden är liten mellan dom som har sex så är det inte brottsligt. Även om den enda väsentliga skillnaden mot tidigare lag är att straffen skärpts väsentligt så har lagändringen enligt en enkät som RFSU har gjort på ungdomsmottagningarna tydligen skapat en hel del förvirring där. Den obehagliga nyspråkligheten att kalla vissa former av samtyckande sex för våldtäkt har säkert bidragit här.

Lagreformen motiverades naturligtvis i klassisk statspaternalistisk anda med behovet av att ”skydda” de minderåriga (vore det i så fall inte bättre att förbjuda relationer än sex är en klok fråga som ProjO ställer apropå detta). Något man helt valt att bortse från är att 15-årsgränsen börjat kännas alltmer otidsenlig i en era när könsmognaden i vår del av världen de senaste 150 åren gått ner från 15,4 år till 12,4 i snitt för flickors första mens och där ungdomar kan mer om sex än någonsin tidigare och där många av dom söker kontakter med andra ungdomar och äldre via internet. Som Blogge Bloggelito påpekat verkar det vid sidan av en massa moraliserande mumbo jumbo vara en önskan av att försvåra sexlivet för oss hebefiler som ligger bakom lagstiftningen. Att man samtidigt försvårar livet för de 14-åriga tjejer som fullt naturligt föredrar äldre framför de jämnåriga killarna som ligger efter dom några år i utvecklingen, det är uppenbarligen inget man bryr sig om.

Åsa Regnérs förslag att ungdomsmottagningarna ska ges riktlinjer för hur de ska hantera de frågor som uppstått med anledning av 2005 års lagändringar kan tyckas harmlöst och rentav sunt. Att olika ungdomsmottagningar hanterar liknande frågor på helt olika sätt och att lagen skapat förvirring bland både barnmorskor och ungdomar är goda skäl. Men vad tänker hon sig för innehåll i dessa riktlinjer? Är tanken att barnmorskorna i än högre grad ska snoka i ungdomarnas sexliv, kontrollera om de är promiskuösa eller monogama, förhöra sig om i fall pojkvännerna är i lämplig och laglig ålder? Och sedan agera som något slags angivericentral till polisen om någon råkar ha en ”för gammal” pojkvän? I så fall är förslaget ett initiativ i riktning mot en utveckling som det finns all anledning att varna för. Om de riktlinjer som Regnér tänker sig i stället handlar om att ungdomsmottagningarna ska respektera sina klienters sexuella integritet och se till att fokusera på sina uppgifter, dvs rådgivning om sex och samlevnad och hjälp med preventivmedel, då är det positivt. I sådana här frågor svävar RFSU ofta på målet och Regnérs artikel bringar inte heller denna gång någon klarhet.

I veckan kunde vi läsa att Miley Cyrus hemsida kraschat pga överbelastning sedan hon gått ut och sagt att hon ångrade de lättklädda bilderna. ”Vilka lättklädda bilder? Dom måste jag se!” var antagligen ryggmärgsreaktionen hos miljontals män (och en hel del kvinnor) världen över, däribland många som aldrig tidigare hört talas om den unga amerikanska skådespelerskan (mest känd från rollen som Hanna Montana i TV-serien med samma namn) och sångerskan. Att hon ångrade bilderna måste ju betyda att de var sevärda. Så stavades den inneboende logiken. Diskussionsforumen på nätet översvämmades av frågan: ”Var kan man hitta bilderna?” Den som ställde frågan på Flashback Forum blev dock barskt tillrättavisad. På Jan Axelssons censurhatande och frihetsälskande flagskepp Flashback är det nämligen ett regelbrott att ens efterfråga bilder på personer under 18 år, oavsett om personen i fråga är påklädd eller avklädd. Miley är 15.

Miley Cyrus

För många måste det ha blivit en gruvlig besvikelse när bilderna till sist hittades, något som var en enkel match med valfri sökmotor. ”Skandalbilderna” bestod nämligen delvis av serie konstnärliga bilder tagna av den kända fotografen Annie Leibovitz som publicerats i Vanity Fair, dels av ett par privatbilder. Bland Leibovitz foton finns ett där Miley möjligen är naken. Vitala delar täcks dock sedesamt av ett täcke. Det mest avancerade på privatbilderna som av en händelse råkat komma ut i samma veva är att Miley visar magen på en bild och låter sin gröna bh skymta på en annan.

Den någorlunda konspiratoriskt lagde anar här en PR-kupp iscensatt av familjen Cyrus och deras ekonomiska rådgivare. Genom att först släppa ”nakenbilder” och sedan ångra dessa har Miley i ett slag lyckats framstå som både sexuellt provocerande och som en fin och dygdig ”all-American Girl”. Och samtidigt avancerat från amerikansk B-kändis till något av det mest omtalade och efterfrågade på mediamarknaden. Uppmärksamheten har också inneburit ett medialt uppsving för hennes far, countrysångaren Billy Ray Cyrus, som fått tillfälle att kommentera saken som god kristen familjefar och å hela familjens vägnar beklaga att bilderna publicerats. Mannen är ett one-hit-wonder inom countryvärlden med sin Hank Williams-pastisch ”Achy breaky heart” och det kan förstås kännas frestande att rida dotterns rygg för att väcka en slumrande karriär.

Far och dotter Cyrus

Plötsligt får jag en stor respekt för Britney Spears och Emma Watson och de sätt de gjorde sina ”skandaler” på. De festade helt enkelt loss och tyckte det var onödigt att ha trosor på sig då. Eller i Emmas fall: att genomskinliga trosor var ett bra val för kvällen. Och de bangade inte för att visa oss vad som fanns under de korta kjolarna, trots att deras karriärer knappast hade något att vinna på det. Deras flashande kan till och med ses som feministiska statements i samma anda som den svenska bara-bröst-kampanjen och Nour El-Refais flashande av brösten i Humlegården. Statements som tar ställning för avmystifieringen av kvinnokroppen och kvinnors rätt till ett lika lätt och ledigt förhållande till den egna kroppen som många män har.

Miley Cyrus må vara 15 och docksöt och på så vis en blöt dröm för många girl lovers, men frågan är hur hennes beundrare ser på ett så här utstuderat geschäft. Många är nog besvikna. Samtidigt är säkert de flesta beredda att ge henne en andra chans. Det spekuleras nu i om Miley kommer att göra någon markering för att vinna sina äkta fans tillbaka och sluta upp med att ställa in sig hos den kristna högern. Ett rykte säger att hon kommer att göra inter-racial. Detta är utan tvekan bland det mest radikala en vit sydstatsflicka från en countryfamilj kan göra. Mina källor (som hittills alltid varit pålitliga) är dock fåordiga. Kan det handla om Blackzilla rent av? Eller hur kommer detta att sluta?

Miley Cyrus med ny vän

I sin bok Trasdocka (Ordfront förlag 2006, pocket 2007) berättar Yvonne Domeij en fasansfull historia om sexuella övergrepp som hon utsattes för som 15-åring 1960 i Stockholm. Förövaren var ingen mindre än en psykiatriker anlitad av Stockholms barnavårdsnämnd som hon hamnat för vård hos efter uppväxten ”i ett sönderslaget hem”. Hon berättar också gripande om ett hårt vuxenliv där hon tidvis har levt som hemlös och kopplar detta till det trauma som övergreppen skapade hos henne, även om det, att döma av en intervju i SvD, var uppsägningar hos dåvarande Televerket, där hon var anställd, förtidspension och oförmåga att betala hyran som var den omedelbara orsaken till hemlösheten.

Yvonne Domeij var 15, könsmogen och ”byxmyndig” när övergreppen inleddes men hon menar ändå att socialläkaren Sune Nicklasson (som förövaren får heta i boken, fingerat namn) är att betrakta som en pedofil med tanke på ”den kroppsliga och själsliga omognad jag uppvisade”. Samtidigt tillägger hon: ”Men det är väl egentligen oviktigt om han var pedofil eller inte. Det räcker väl att veta att han förgrep sig på barn, som var hans patienter”. Och om man för ett ögonblick begränsar perspektivet till det juridiska så är det ju just läkar-patient-relationen som gör hans agerande brottsligt i det här fallet. En sexuell relation mellan en vuxen och en 15-åring handlar sällan om pedofili (pedofili definieras inom psykiatrin som attraktion till förpubertala barn) och är inte olaglig i sig. Däremot gäller en 18-årsgräns om den yngre står i beroendeförhållande till den äldre. Lärare-elev och läkare-patient är typiska sådana förhållanden där den högre gränsen gäller.

Trasdocka består av tre längre kapitel eller ”böcker” som författaren kallar dem. Först får vi möta dagens Yvonne i ”den blå boken” (blå som i blues) där hon blickar tillbaka på sitt i många stycken tragiska liv. Sedan ger hon oss perspektivet från tonårsflickan hon en gång var i ”den röda boken”. Slutligen får vi Sunes perspektiv så som hon föreställer sig det i ”den svarta boken”. Stilgreppet är effektivt och i vart fall i de två första böckerna övertygande och omskakande. Om Sune upplevde det hela på det sätt som beskrivs i den svarta boken måste man förstås sätta en del frågetecken inför. Själv har han enligt boken i efterhand karakteriserat deras relation som ”en hemlig passionerad kärlekshistoria”.

Att två personer kan uppleva ett och samma händelseförlopp på helt olika sätt är ett välkänt fenomen. Dessutom är vi människor duktiga på att efterrationalisera och omkonstruera våra upplevelser för att få dom att passa in med senare förvärvade erfarenheter och insikter. Detta kan naturligtvis falla ut åt båda hållen i ett sånt här fall. Det kan vara så att Sune omkonstruerar sina övergrepp till en passionerad kärlekshistoria för att kunna se sig själv i spegeln om morgnarna. Det kan också vara så att Yvonne omedvetet ”förfular” en relation för att få den att passa in med det hon senare fått lära sig om övergrepp på barn. På så vis kan båda versionerna av det som hände paradoxalt nog äga sin egen validitet.

Om man får tro ”den svarta boken” så var Sune ett veritabelt monster: en manipulativ, egocentrisk, empatilös maktmänniska som konsekvent missbrukade den ställning som hans socialläkartjänst innebar till att göra våld på unga redan utsatta flickor. Yvonne Domeij har i arbetet på boken kontaktat den kvinna Sune var gift med medan övergreppen pågick, den psykolog som arbetade nära honom och som hon anförtrodde sig åt samt dåvarande ordföranden i Stockholms Stads barnavårdsnämnd. Fram tonar bilden av ett korrumperat social-Sverige där läkarna betraktades som gudar och kunde ta sig i princip vilka friheter som helst utan att någon vågade sätta ner foten. De försök till upprättelse som Yvonne har försökt få har dribblats bort genom kåranda inom det socialmedicinska etablissemanget och juridiska teknikaliteter. I denna del är boken en bitande kritisk vidräkning och det hade kanske varit bäst att stanna därvid.

Problemet med Trasdockan är att den försöker vara något som den helt enkelt har för dåligt på fötterna för att vara, nämligen en stridsskrift mot pedofili. I och med att det inte finns mycket som tyder på att läkaren var pedofil överhuvudtaget så missar skottsalvorna målet grovt här. Men Yvonne Domeij verkar ha bestämt sig för att han var pedofil och har gjort ”kriget mot pedofilin” till en livsuppgift. Idag driver hon en blogg med det fyndiga namnet Tjejaheddin förklarar krig mot Pedofilien. Här skriver hon flitigt och engagerat om bisarra sexförbrytare som Joseph Fritzl och Anders Eklund och förmedlar intrycket att dessa skulle vara pedofiler, vilket det knappast heller finns några belägg för. Hur det än är med den saken så handlar det om exceptionella extrembrottslingar av ett slag som knappt förekommer. Men ”överlevarrörelsen” verkar älska dessa galningar med samma skräckblandade förtjusning som kvällspressen för den fascinerande berättelse om pedofilen-som-monster som den bekräftar i deras ögon.

Doktor Sune verkar onekligen ha varit en vämjelig man. Troligen var han inte pedofil. Möjligen var han hebefil. Yvonne berättar i boken om att han, sedan hon till sist lyckats komma ifrån honom, skickade henne Vladimir Nabokovs roman Lolita och skrev att den handlade om henne och honom. I den röda boken får vi läsa hur den tonåriga Yvonne kände avsmak inför boken men ändå läste den innan hon närmast ceremoniellt slängde den på Lövsta soptipp, hon som alltid annars vårdade böcker ömt. I Trasdocka finns en del funderingar kring Lolita som är intressanta att läsa eftersom denna numera klassiska berättelse mig veterligen aldrig har skildrats ur den unga flickans perspektiv. Men den vuxna Yvonne (i den blå boken alltså) kan i någon mån identifiera den unga Yvonne med Lolita och uttrycker något av den vrede mot Humbert Humbert som flickan som dog så ung aldrig fick tillfälle att göra. Hon kommenterar också de båda filmversionerna som finns gjorda och menar att Adrian Lynes version från 1997 är bättre än Stanley Kubricks från 1962, något som jag kan hålla med om.

Yvonne Domeijs läsning av Vladimir Nabokov känns dock så till den grad färgad av hennes personliga trauma att den blir rent orättvis mot ”Vlad”, som hon kallar honom för att göra associationen till Vlad Tepez, mer känd som Greve Dracula. Trots att hon läst boken verkar hon lida av den vanliga missuppfattningen bland folk som inte gjort det att den skulle innehålla sexskildringar, något den ju faktiskt inte gör (Domeijs egen ”Den svarta boken” framstår som pornografi på avancerad herrtidningsnivå vid en jämförelse). Att Nabokov allmänt anses som en av 1900-talets främsta stilister på det engelska språket (trots att det inte var hans modersmål) är inte heller något som imponerar på Domeij. Ur hennes perspektiv handlar det bara om ”blomsterspråk” som är ”transportsträckor” innan ”vi drar över lillan en gång till”. Eftersom skildringarna av hur lillan blir påsatt lyser med sin frånvaro i romanen med undantag för en kort passus där det subtilt antyds att detta sker så är väl hela romanen en enda transportsträcka då? Yvonne Domeijs spekulationer om i fall Lolita skulle ha någon självbiografisk bakgrund hos salige Nabokov känns dessutom futtiga med tanke på att detta är något som litteraturvetare har tittat noga på och inte funnit några som helst tecken på. Domeij tillför inte något annat i saken än antydningar och småaktig ryktesspridning.

Trots att jag här varit kritisk till Trasdocka på flera punkter så är det en bok jag rekommenderar alla att läsa. Skildringen av hur en flicka från ett trasigt hem blev misshandlad av en maktmänniska som hade till välavlönad uppgift att hjälpa sådana som just henne gör mig arg. Att sedan alla i någon mån ansvariga (läkaren själv, psykologen, socialstyrelsen, Stockholms Stad) smiter undan och vägrar ge henne den upprättelse hon förtjänar är skamligt. Samtidigt är boken inte bara en ledsam historia. Yvonne Domeij har trots alla sorger och bedrövelser visat en imponerande tåga (tack vare de sju féerna som hon berättar om i början av boken får man förmoda) och tagit sig igenom saker som skulle få många andra att helt tappa livsgnistan. Enligt SvD har hon sedan 2003 ett gott hem i västra Stockholm där hon kan sitta och skriva och där barnbarnen kan hälsa på och leka och spela PlayStation. Kanske finns det en gud trots allt? Eller åtminstone goda kinesiska féer?

Aftonbladet rapporterar att den idag häktade 42-årige lastbilschauffören som misstänks för 10-åriga Englas försvinnande var känd för att ragga småtjejer på communities som Kamrat och Lunarstorm. Enligt tidningens uppgiftslämnare ska mannen ha använt sig av en rad olika falska identiteter. Bl.a. ska han ha presenterat sig som en 12-årig kille som gillar lastbilar. Engla skall enligt Aftonbladets uppgiftslämnare ha haft ett konto på ett av de communities där 42-åringen rörde sig. Om 42-åringen överhuvudtaget har något att göra med Englas försvinnande vet vi inte i dagsläget. Han har naturligtvis som alla andra misstänkta rätten att betraktas som oskyldig så länge som han inte fällts för brott. Inte heller vet vi något om i fall det förekommit några kontakter via internet mellan 42-åringen och Engla, även det naturligtvis är en tanke som Aftonbladetartikeln väcker.

Denna bild av lömskt trixande med falska identiteter i jakten på småtjejer är något som förstås för tankarna till den s.k. Alexandramannen eller Atheer Al Suhairy som han heter. Katia Wagner publicerade nyligen en bok om honom som kommenterades tänkvärt av Widar Nord. Al Suhairy dömdes på goda grunder för flera allvarliga brott, även om straffet (10 års fängelse + livstids utvisning) som Nord påpekar är påfallande strängt med svenska mått mätt. Mördare kommer ofta undan med betydligt kortare straff. Den skada som åsamkats brottsoffren verkar dessutom i många fall till väsentlig del bero på okänsliga utredares och psykologers efterföljande ”krisbearbetningsinsatser”. I fallet Engla tyder dessvärre det mesta på att inte ens den bästa tänkbara psykologhjälp skulle kunna vara till glädje för brottsoffret. Flickan är och lär förbli borta vilket förstås är en djup tragedi för hennes nära och kära.

I efterdyningarna av Alexandramannens härjningar intensifierades debatten om de speciella faror som kan lura på internet för barn och unga. Experter på IT-säkerhet och barn- och ungdomskommunikation har fått svara på frågor i tidningarna om detta. Många råd har varit kloka, t.ex. i allt väsentligt Johnny Lindqvists. En del råd har varit direkt kränkande för den unge, t.ex. flera av Per Hellqvists råd som går ut på att föräldrar bör spionera – själva eller med hjälpa av andra släktningar som bulvaner! – på sina barns och ungdomars förhavanden på nätet på olika sätt. Sexualpolitiska populister i kretsarna kring Thomas Bodström har tyvärr inte heller missat chansen att flytta fram sina positioner, vilket lett till bland annat det hårt kritiserade förslaget till anti-grooming-lag. En av de få remissinstanser som var positiva till lagförslaget var ECPAT (vars ordförande Thomas Bodström där agerar som remissinstans till ett utredningsförslag som han själv som justitieminister tog initiativ till – den mannens olika stolar upphör inte att förbluffa) som dock tyckte det var olyckligt att lagförslaget bara ville förbjuda ”grooming” av barn under 15 och inte även av ungdomar 15-17.

Om den tanke som Aftonbladets artikel väcker, att internetkontakter skulle ha något att göra med Englas tragiska försvinnande, skulle visa sig vara riktig så är ju detta naturligtvis något som får hela antisexlobbyn att gnugga händerna. Vi har förmodligen att se fram emot ett skamlöst utnyttjande av den stackars flickans öde för politiska krav på hårdare anti-groominglag och liknade tokerier, minskad rättssäkerhet och ökade statsanslag till statsfinansierade lobbyister och entreprenörer som ECPAT och Netscan. Med tanke på den oförmåga eller snarare den programmatiska ovilja att göra skillnad mellan 2-åringar, 10-åringar och 17-åringar som präglar dessa lobbygrupper kommer säkert situationen att utnyttjas också för att försöka försvåra kontakter mellan vuxna och tonåringar som uppnått åldern för sexuellt självbestämmande (15).

Tyvärr kommer det alltid att finnas kriminella rötägg som inte drar sig för att begå sexuella övergrepp. Även enstaka mördare kommer alltid att finnas. Dessa kan finnas på stigen genom skogsdungen på väg hem från skolan; dessa kan lura på internet. Statistiskt sett finns dom dock med överväldigande sannolikhet inom det ”trygga” hemmets fyra väggar. Internet är för många ungdomar, inte minst dom som lever under dåliga hemförhållanden, en fantastisk säkerhetsventil. Här kan dom (om föräldrarna nu inte varit elaka nog att följa råd som ”placera datorn på en väl synlig plats i vardagsrummet”) spela, chatta, skriva av sig, diskutera och även experimentera med sin sexualitet. De flesta gör det helst med jämnåriga. En del gör det hellre med äldre. Kontakterna är närmast per defintion frivilliga och till ömsesidig glädje för så fort dom inte är det så finns ju ”block”-funktionen på MSN, en funktion som snabbt blir en av den flitigt uppvaktade tonårstjejens bästa vänner. Den sexualfientliga lobbyn med Bodström i spetsen kommer – tro mig! – inte att missa chansen att försöka utnyttja ett barns tragiska försvinnande för att främja sin agenda och bl.a. försöka stoppa de tusentals positiva kontakter mellan ungdomar och vuxna som sker dagligen på nätet. Låt dom inte komma undan med det!

Charlotte, 27, är orimofil. I år ska hon gifta sig med sin älskade, en 24 år äldre man. Ända sedan hon började tänka på sex och kärlek har hon attraherats av betydligt äldre män, i hennes föräldrars ålder och äldre. Hon har tvingats kämpa för sin rätt till sin egen sexualitet och identitet. Stora delar av omgivningen har försökt att få henne att ”inse” att hennes läggning är ”störd” och felaktig. Skamligt nog inkluderar omgivningen här en psykolog som hon hänvisades till som tonårstjej. Charlotte har dock tagit sig igenom det hela och i år stundar hennes bröllop. Hon har vänligt nog svarat på några frågor om sin väg hit.

Hej Charlotte! Vill du börja med att berätta lite om dig själv?

Hejsan, Poe!

Jo, det är klart jag kan. Är i några få ord en glad och äventyrslysten tjej på 27 år som tar dagen som den kommer och hellre ser lösningar än problem. Har gått en massa utbildningar, allt från urmakare till logistiker. Utan att riktigt hittat vad det var jag ville göra med mitt liv. Började skriva poesi och andra texter och det kändes rätt, så det är det jag håller på med just nu.

Du har berättat att du sen du var mycket ung har attraherats av betydligt äldre män. Kommer du ihåg hur det började?

Jag kan inte säga att det började, jag har alltid haft det i mig. Jämnåriga killar har aldrig varit intressanta. Men om jag måste säga på ett ungefär så är det någonstans mellan 8 och 10. Ungefär när jag började komma på vad sex och attraktion var för något.

När du var 13 inledde du en relation med en 43-årig man. Kan du berätta mer om denna? Hur träffades ni? Vad var det som drog er till varandra? Hur fungerade relationen? Fick omgivningen veta något? Vad fick ni för reaktioner? Varför tog det slut?

Oj, det var många frågor på en gång, jag ska försöka räta ut dem. För att förstå hur man som 13åring över huvudtaget kunde komma i kontakt med en så mycket äldre man får jag nog dra det hela från början. Jag var extremt medveten om att jag ville bli av med min oskuld, lyckades efter många försök och många år med det när jag var 12.

Ungefär samtidigt så ”uppfanns” internet. I alla fall så att man kunde sitta på biblioteket och chatta. Eftersom man var anonym så kunde jag helt plötsligt vara 17 år och inte 13, då var det ”okej” för någon som var äldre att chatta med mig. För att riktigt förstå varför jag kände behovet av att träffa någon så hör det tillsammans med att jag är undergiven i sexuella sammanhang. Det är också något jag vetat så länge jag kan minnas. Men det är inget man direkt säger till någon man träffat och känner en dragningskraft till. Internet löste den frågan också. Man behövde inte ”skämmas” för vad man tände på.

För att då svara på dina frågor. Jag var 13 år och fått kontakt med en man, vi kallar honom A och vi hade pratat telefon och mailat en massa. Han hade fått reda på att jag var undergiven men att jag aldrig hade provat detta i verkligheten. Vi bestämde oss för att ses på ett kafé i centrum och träffades där, hade aldrig i hela mitt liv varit så nervös. Allt gick super bra, vi ”klickade”, satt och pratade om precis allting, jag erkände att jag inte var 17 utan bara 13, men det hade han räknat ut redan innan.

Vi träffades så ofta vi kunde, i hemlighet för mina föräldrar, dessutom bodde han 50 mil ifrån, så det blev kanske en gång i månaden. Eftersom vi från början bara hade sex som gemensam nämnare så hittade vi massor av likheter även inom annat. Jag kan inte säga att vi kände av den stora åldersskillnaden mer än att vi såg ut som far och dotter. Jag har alltid varit allmänbildad och kunnig om det mesta, lite ”lillgammal”. Så det var inte något problem för oss, mina vänner tyckte att det antingen var ”sjukt äckligt” eller ”fett coolt”, men så hade jag inte så många nära vänner heller. A hade en vän som visste om mig och som vi träffade över en bit mat eller så, men han tyckte inte att det var så konstigt. Eller så sa han inte nått. Någon annan vän till A vet jag inte om. Vi umgicks bara med varandra.

Efter ett år så pga en massa olika saker så läste mina föräldrar min dagbok. Ställde mig mot väggen och jag erkände. De var rasande, ringde upp A och hotade med att anmäla honom trots mina protester. Jag fick utegångsförbud och en massa annat och vi förlorade kontakten. Det dröjde nästan ett halvår innan vi såg igen men det kändes bara bättre än innan så vi fortsatte där vi slutat. Jag hade blivit äldre, kunde resa upp till honom i o m att jag var aktiv inom politiken och vi sågs oftare.

Som många inte tror så hade vi faktiskt en relation, pratade, skrattade och diskuterade. Ett slags distansförhållande som för oss fungerade utmärkt. Vi var tillsammans i över tre år på detta viset tills jag en dag fick reda på att jag var gravid. Gjorde en abort och klarade helt enkelt inte av att träffa honom. Slutade ha sex på nästan ett år och träffade inte någon. Så det gick som det gick. Idag vet jag inte hur det är med A, hade gärna fått kontakt med honom igen, bara för att få reda på hur han såg på hela situationen.

När det talas om relationer mellan unga tjejer och mogna män så säger många att det kan inte handla om något annat än sex för att det skulle vara omöjligt att ha utbyte med varann också på andra plan. Vad säger du om detta?

Visst kan det vara så, det är ju den sexuella drivkraften som är stark, men det går inte att bygga en relation bara på sex, det håller inte. Har hört någonstans att om sexet fungerar i en relation är det 20 % av relationen, om det inte fungerar är det 80 %. Man träffas kanske för att det sexuella är underbart, men det går inte( det finns alltid undantag) att ha en längre relation. Hur mycket man inte vill tro det så har alla generationer något som finns i nästa. Vill man hitta gemensamma saker så gör man det. Man kan inte ha sex jämt.

Bara att lära sig nya saker, se saker på ett annorlunda sätt, det ger mig i alla fall enormt mycket. Något man inte får när man bara umgås med sina jämnåriga. Att sitta och få information av någon som har varit med om det innan är enormt. Eller för den delen, dela med sig om hur min generation ser på saker och ting. Men jag tror nog det krävs en enorm vilja för att orka, det är inte så lätt som det låter. Vi är invaggade med att det ska vara på ett visst sätt, sen när det inte stämmer så måste man ta det till sig.

Har du flera relationer eller träffar med betydligt äldre män? Hur har dessa fungerat?

Jag har haft ett antal, oftast har det fungerat utmärkt. Största orsaken till att det inte fungerar är för att hans vänner inte förstår, eller att han inte klarar av trycket utifrån. Jag tror att min generation tar det lite lättare. De gamla ramarna för hur en relation ska se ut luckras upp och ung/gammal, kille/tjej, det är inte så viktigt, det viktigaste är vem du är själv.

Jag känner mig alltid med bekväm med människor som är mycket äldre än mig, så för mig så är det naturligt. Men de som jag varit tillsammans med har det ofta varit första gången de är med en så pass yngre tjej. Det är mycket jobb, många åsikter och mycket som måste göras för att man ska få det att fungera. Men för min del så är det värt det.

Har du haft relationer med jämnåriga också? Hur har dessa fungerat?

Jag har haft två st seriösa, det var mest när jag ville vara ”normal” som jag hade dem. Dels för att mina föräldrar var hemskt oroliga och för att ”man bara skulle ha det så”. Inte de bästa sakerna att bygga fungerande relationer på. Så självklart gick det som det gick. Jag såg dem som mina vänner och de såg mig som sin flickvän, dömt att misslyckas. Vi har dock skiljts som vänner och håller en viss kontakt idag, svårt bara att förklara att det är inte honom det är fel på det är hans ålder.

Vad tror du det är rent allmänt som gör att du attraheras av betydligt äldre män?

Stora faktorer är makt, kunskap, något som killar i min ålder sällan har. Den uppskattning som visas mig och att äldre män vågar säga vad de tycker och ger komplimanger. Sen att grått hår och smala vader är stora ”turn-ons” gör sitt till… Kan inte peka på något annat som är allmänt, men det är mycket makt, sen om det är för att jag är undergiven det vet jag inte.

Hur har omgivningen (föräldrar, vänner m.fl.) reagerat på din läggning?

Som jag svarade så var mina föräldrar oroliga, bekymrade och mest för att jag skulle råka illa ut. Men också för att jag inte skulle få ett fungerade förhållande och bli lycklig. Idag så ser de dock att jag har det underbart och det är så här jag vill ha det. Innan så trodde de nog att jag i någon tonårskris…

Min bästa vän kan inte förstå, men hon accepterar. Hon tyckte mest att det var lite konstigt och väldigt annorlunda men idag så ser också hon att jag mår bra och är lycklig. Resten av mänskligheten bryr jag mig inte så mycket om. Mer än att vi båda måste förklara att det inte är min pappa jag är ute och går med utan mannen jag ska gifta mig med. Hans döttrar som är 20 och 32 tycket att det var konstigt men nu när vi lärt känna varandra så ser de inte heller något problem. Den yngsta tycker att det är lite pinsamt, men hon och jag kommer bra överens och vi har kul ihop.

Du har berättat att du varit i kontakt med psyiatriker/psykologer för att prata om din läggning. Hur har du blivit bemött där? Har de betraktat dig som ”störd” och försökt ”bota” dig och/eller har du fått ett mer bejakande bemötande?

På BUP (Barn och Ungdoms Psyk) så skulle de bota mig, jag hade en felaktig syn på kärlek och sex. Då var jag 14 år och mina stackars föräldrar hade just fått reda på att jag var tillsammans med en man i min pappas ålder och att han dessutom piskade min rumpa. Inte det lättaste. Psykologen tycket nog att jag var hel knäpp, ville sätta mig på medicin och frågade hela tiden om min pappa hade tagit på mig. Vilket hon inte kunde förstå att han INTE hade gjort. Tjatade som bara den att jag måste ha blivit tvingad till allt och att jag var utnyttjad. Jag blev bara förbannad och slutade gå dit.

Fick en depp-period efter min andra abort och sökte upp en hjärnskrynklare till. Denna var mycket bättre och hjälpte bara mina problem utan att kalla mig sjuk eller knäpp. Han var också den första som förstod att jag inte hade någon sjukdom utan bara var lessen. Halleluja!

Du nämnde att du också kan tända på betydligt yngre tjejer? Vill du berätta mer om detta? Vad är det som attraherar dig hos dessa? Är det något du har levt ut eller drömmer om att leva ut?

Ja det gör jag, hade svårt att förstå varför jag inte tände på vuxna kvinnor/tjejer men kunde gå igång på två sekunder om hon hade små utvecklade bröst och var helt len. Jag kallar mig bi men inte med vuxna, tonåringar och helst då den undre delen av tonåren, innan puberteten har slagit helt igenom är underbar. Hade en sexuell relation med en tjej som var fem år yngre än mig, jag var 15 år och hon skulle fylla 11. Det var underbart och vi båda njöt men idag så tror jag inte att det går. För många gränser och för mycket som kan gå fel är väl den största orsaken till det. Men drömma och fantisera gör jag och min man förstår mig fullt ut. Så på ett sätt lever jag ut det genom att leka att det är jag som är den unga flickan, det ger en viss tillfredsställelse. Men jag håller mig helst inom lagens gränser (om det nu inte gäller bilkörning, gasen fastnar så lätt i botten).

Har du några tips till unga tjejer som känner som du gjorde när du var ung tonåring?

Våga, var försiktig och lita på att det alltid finns någon som du kommer att hitta. Ge aldrig upp!

Tack för att du ville ställa upp på intervjun. Och lycka till inför bröllopet!

Tack själv för en trevlig blogg! Tack så mycket, till jul är jag fru!

Nu är alla 12 kandidaterna presenterade. Rösta här genom att skriva en bloggkommentar. Röstningen går till så att du får ge 5 poäng till din favorit, 2 poäng till din tvåa och 1 poäng till din trea. Jag kommer att uppdatera poängställningen fortlöpande. Motivera gärna varför du röstar som du gör, men det är inget krav. Omröstningen kommer att pågå till och med den 20 april.

Aktuell poängställning

1. Emma Watson, 24 poäng

2. Britney Spears, 13 poäng

3. Jeanne d’Arc, 10 poäng

4. Rebecka Liljeberg, 6 poäng

5. Virginia Clemm Poe, 5 poäng

6. Alice Babs, 4 poäng

6. Jungfru Maria, 4 poäng

8. Katarina von Bredow, 3 poäng

9. Molly Ringwald, 2 poäng

10. Beatrice Portinari, 1 poäng

11. Vanessa Paradis, 0 poäng

11. Linda Norrman, 0 poäng

Kandidat nr 12 i omröstningen om Tidernas Tolv Tuffaste TonårsTjejer (TTTTT): Jungfru Maria

När jag påbörjade denna kandidatlista så listade jag ett par tänkbara kandidater som jag inte tänkte ta med på grund av att det var för stor osäkerhet kring deras ålder när de gjorde sina ”storverk”. Bland dessa nämnde jag Jungfru Maria och osäkerheten som råder kring hur gammal hon var när hon födde Jesus. Pallekuling reagerade upprört på detta i sin bloggkommentar (kommentar nr 2) och menade att allt tyder på att hon var tonåring, att Maria är tidernas teen queen och hon absolut måste vara med.

När jag sökt på nätet och funderat vidare på saken så måste jag ge pallekuling rätt. The Catholic Encyclopedia skriver så här (se andra stycket under rubriken ”Mary’s Pregnancy Becomes Known to Joseph”) om Marias ålder:

“From the age at which Hebrew maidens became marriageable, it is possible that Mary gave birth to her Son when she was about thirteen or fourteen years of age. No historical document tells us how old she actually was at the time of the Nativity.”

Så Jungfru Maria får bli den tolfte och sista kandidaten.

Kandidat nr 11 i omröstningen om Tidernas Tolv Tuffaste Tonårstjejer (TTTTT): Emma Watson

Hebefili blandas ibland ihop med pedofili och visst finns det likheter. Båda läggningarna handlar om vuxnas attraktion till unga. I de flesta definitioner dras gränsen vid könsmognaden, pubertetens inträde. Pedofilen tänder på det prepubertala barnet. Hebefilen tänder på tjejen som fått mens och former men som fortfarande är ung och inte längre en blomsterknopp utan en blomma i knoppningsfasen.

Detta kanske låter som ett enkelt recept för att skilja mellan pedofili och hebefili. Men är det verkligen så lätt? Är könsmognad något som sker över natten? Blir en flicka till en kvinna genom den första mensen som vissa tycks mena eller är det en process där kroppen växer och där själen mognar gradvis, ungefär i takt med att det platta pojkaktiga ungflicksbröstet sakta går över i den unga kvinnans utblommade former?

Emma Watson (Hermione i Harry Potter-filmerna) är ett bra exempel på hur svårt det kan vara med gränsdragningen. Och hur fort det kan gå i dessa år. Hon har under kort tid hunnit med att vara en blöt dröm för pedofiler, en ikon för hebefiler och nu när hon fyller 18 om två veckor (hon är född den 15 april 1990) så kommer säkert alla fördämningar att lossna och hon kommer att dyrkas som en fullvuxen kvinna och skandalpressen kommer att slita henne i stycken (Ta varning av Britney, Emma!).

Det har varit och är samma duktiga och charmerande unga skådespelerska hela tiden, men jag antar att pedofilerna helst tittar på Harry Potter och de vises sten (Harry Potter 1, 2001) och Harry Potter och hemligheternas kammare (Harry Potter 2, 2002). Bland hebefilerna i biopubliken gick det nog en susning när Harry Potter och fången från Azkaban (Harry Potter 3, 2004) och kanske särskilt Harry Potter och den flammande bägaren (Harry Potter 4, 2005) dök upp på den vita duken.

Kandidat nr 10 i omröstningen Tidernas Tolv Tuffaste TonårsTjejer (TTTTT): Rebecka Liljeberg

När Rebecka Liljeberg vid 18 års ålder 1999 fick sitt stora genombrott i Lukas Moodyssons succéfilm Fucking Åmål så hade hon redan en hel del kameravana. Hon hade medverkat i 1991 års TV-julkalender Sunes Jul och i TV-dramat Längtans Blåa Blomma. Rebecka spelade också en biroll i ungdomsserien Eva och Adam. Dessutom hade hon gjort huvudrollen i hästfilmen Sherdil som spelades in före Fucking Åmål men släpptes efter den och kunde rida på Rebeckas nyvunna stjärnstatus.

Fucking Åmål behöver inte någon närmare presentation. Filmen är en modern klassiker. Henrik Schyffert har i sin lovordade föreställning ”The 90s – ett försvarstal” beskrivit den som banbrytande i och med att den plötsligt slog an en helt ny ton som innebar slutet för hans and hans Killinggängs storhetstid. Killinggänget hade varit banbrytande under 1990-talet med sitt ironiska anslag och ”ägt” decenniet med detta. Moodysson pratade plötsligt allvar och gjorde det så övertygande att ironins epok därmed var över.

Rebecka Liljeberg som spelade Agnes i filmen och Alexandra Dahlström i rollen av Elin lyste båda i sina roller och belönades unikt nog med var sin guldbagge för årets bästa kvinnliga huvudroll. Filmen gjorde lycka inte bara i Sverige och Rebecka Liljeberg blev en svensk tonårsikon vars motsvarighet saknas på senare år med fansajter (1 2 3 4) gjorda av beundrare på olika håll i världen som poppade upp på nätet.

Efter Fucking Åmål fick Rebecka förstås mängder av rollerbjudanden. Hon valde något överraskande att spela rollen som Lola i den rätt besynnerliga tysk-ryska produktionen The Bear’s Kiss. Lola är en cirkusflicka som tar hand om cirkusbjörnen Misha som förvandlas till en stilig ung man och en kärlekshistoria dem emellan utspinner sig. Filmen – av vissa ansedd som en vacker poetisk berättelse, av andra som en ren och skär kalkon – innehåller en samlagsscen som anses för avancerad för YouTube men som har cirkulerat på diverse fildelningssajter. Efter The Bear’s Kiss lämnade Rebecka filmen.

Idag är lever hon som tvåbarnsmor och sambo i en söderförort till Stockholm och läser till läkare på Karolinska Institutet. Innan hon valde att satsa på läkarbanan var hon ett tag inne på att ägna sig åt något med datorer, vilket hon berättar om i detta charmerande klipp som kan vara bland det sista vi får se av henne (hon gjorde efter det ett framträdande i Sen kväll med Luuk):

Kandidat nr 9 i omröstningen om Tidernas Tolv Tuffaste TonårsTjejer (TTTTT): Beatrice Portinari

Den blivande världsberömde diktaren Dante Alighieri var 9 år gammal när han träffade den 8-åriga Beatrice Portinari i Florens år 1274. Mötet finns kortfattat beskrivet i Dantes La Vita Nouva (”Nytt liv” i svensk översättning av Fredrik Wulff 1928):

”När hon första gången väckte min uppmärksamhet, var hon klädd i en milt blodröd färg, den ädlaste och mest ärbara, med bälte och sådana prydnader som hövdes hennes barnsliga ålder”.

Mötet gav – om man ska läsa La Vita Nuova självbiografiskt och bokstavligt – upphov till en livslång kärlek från Dante till Beatrice. Enligt boken träffades de bara två gånger i verkliga livet. Den andra gången var när Dante var 18 år gammal och Beatrice 17:

”…jag fick se denna undransvärda donna, klädd i snövit dräkt och omgiven av två ädla damer, äldre än hon. I det hon gick gatan fram, vände hon blicken åt det håll där jag full av bävan stod; och med den outsägligt blida huldhet, för vilken hon nu njuter sin lön i härlighetens värld, hälsade hon mig på ett så höviskt och intagande sätt, att jag därmed tyckte mig förnimma höjden och djupet av lycksalighet.”

Här kunde ju en modern människa tro att Dante skulle inleda något slags uppvaktning av Beatrice och försöka inleda en relation, men för poeten blir detta i stället en inspiration till enskild kontemplation:

”Den timme på dagen, då jag fick denna ljuva hälsning av henne, var ingen annan än den nionde, och enär detta var första gången som hennes ord ställdes till mig och voro ämnade för mina öron, fylldes min själ av en så stor ljuvlighet, att jag likt en berusad drog mig undan människorna. Jag skyndade att söka enslighet i en kammare, som var min egen, och satte mig att tänka på den älskliga.”

Detta var – återigen om vi accepterar La Vita Nouva som ett självbiografiskt arbete – den andra och sista gången som Dante någonsin träffade Beatrice. Att Beatrice verkligen existerade är dock belagt. I själva verket hette hon Bice de Portinari. Hennes far och Dantes far var goda vänner och det första mötet mellan de unga tu – som Dante beskriver i La Vita Nouva – ägde rum på en fest hos familjen de Portinari. 19 år gammal gifte sig Bice med en bankir från hemstaden. Hon dog sedan ung, bara 24 år gammal. Även Dante gifte sig och blev med åren flerbarnsfar.

I den store medeltidsdiktarens arbeten förblev dock Beatrice hans stora kärlek och andliga ledsagarinna. Det kan tyckas en aning mossigt att ta med en kvinna som inte är känd för några egna självständiga bidrag till historien utan väsentligen tjänat som inspirationskälla för en mans verk (paralleller kan här dras till Virginia Clemm Poe) på en kandidatlista över Tuffa Tonårstjejer. I vilken mening kan Bice Portinari sägas ha varit ”tuff”?

I Dantes magnum opus, Den Gudomliga Komedin, som ofta räknas som medeltidslitteraturens främsta diktverk (själv tycker jag Komedin med all dess namedropping av antika och medeltida celebriteter är ganska jobbig läsning och läser mycket hellre La Vita Nuova) företar sig poeten en resa genom Helvetet och Skärselden till Paradiset. På vägen genom Helvetet och Skärselden har han haft med sig Vergilius, en av de största romerska diktarna, som ledsagare. När det är dags att träda in i Paradiset är dock den odöpte Vergilius, trots sin stora visdom, inte längre värdig. I stället är det Beatrice, en fjortis från gamla hemstaden Florens som är den enda som är kapabel att visa vägen till Paradiset. Detta är hebefil visdom på hög nivå. Och riktigt tufft.