För ett par år sen följde jag med min dåvarande 15-åriga flickvän till ungdomsmottagningen dit hon gick för att få p-piller. Jag satt i väntrummet och läste Veckorevyn medan hon var inne och pratade med en barnmorska och fick sitt recept. Hon berättade efteråt att barnmorskan hade frågat henne om hon hade en pojkvän och hur gammal han var. När hon hade berättat att jag var mer än dubbelt så gammal som hon så hade barnmorskan frågat ”Är han snäll mot dig?”, något som min tjej – smickrande för mig – hade svarat ja på. Med detta svar nöjde hon sig.

Jag vet inte om det var just den här barnmorskan som var överdrivet nyfiken eller om det är vanligt att sådana här frågor ställs. Men jag minns att jag undrade spontant: var finns relevansen? Är det lag på att ha pojkvän för att få ha ett sexliv? Måste pojkvännen vara i en viss ålder? Måste han vara snäll? Betyder detta att en masochistiskt och promiskuöst lagd tonårstjej som föredrar äldre elaka tillfälliga förbindelser framför en snäll jämnårig pojkvän inte har rätt att få p-piller utskrivna? Har ungdomsmottagningarna något mandat att förhöra ungdomar om deras sexliv? Sedan dess har jag inte funderat närmare på saken men nu när RFSUs generalsekreterare Åsa Regnér i en debattartikel i SvD föreslår att socialstyrelsen ska ges i uppdrag att ta fram nationella riktlinjer för hur ungdomsmottagningarna ska hantera ”den nya sexualbrottslagen” så kommer funderingarna tillbaka.

Det som lite slarvigt ibland kallas den nya sexualbrottslagen syftar på den skärpning av brottsbalkens kapitel 6 som gjordes 2005. Att ha sex med någon under 15 år var även innan dess olagligt och rubricerades som sexuellt utnyttjande av minderårig. Det som nu skedde var att samma handling döptes om till våldtäkt av barn och att straffskalan skärptes. Som tidigare gäller att om åldersskillnaden är liten mellan dom som har sex så är det inte brottsligt. Även om den enda väsentliga skillnaden mot tidigare lag är att straffen skärpts väsentligt så har lagändringen enligt en enkät som RFSU har gjort på ungdomsmottagningarna tydligen skapat en hel del förvirring där. Den obehagliga nyspråkligheten att kalla vissa former av samtyckande sex för våldtäkt har säkert bidragit här.

Lagreformen motiverades naturligtvis i klassisk statspaternalistisk anda med behovet av att ”skydda” de minderåriga (vore det i så fall inte bättre att förbjuda relationer än sex är en klok fråga som ProjO ställer apropå detta). Något man helt valt att bortse från är att 15-årsgränsen börjat kännas alltmer otidsenlig i en era när könsmognaden i vår del av världen de senaste 150 åren gått ner från 15,4 år till 12,4 i snitt för flickors första mens och där ungdomar kan mer om sex än någonsin tidigare och där många av dom söker kontakter med andra ungdomar och äldre via internet. Som Blogge Bloggelito påpekat verkar det vid sidan av en massa moraliserande mumbo jumbo vara en önskan av att försvåra sexlivet för oss hebefiler som ligger bakom lagstiftningen. Att man samtidigt försvårar livet för de 14-åriga tjejer som fullt naturligt föredrar äldre framför de jämnåriga killarna som ligger efter dom några år i utvecklingen, det är uppenbarligen inget man bryr sig om.

Åsa Regnérs förslag att ungdomsmottagningarna ska ges riktlinjer för hur de ska hantera de frågor som uppstått med anledning av 2005 års lagändringar kan tyckas harmlöst och rentav sunt. Att olika ungdomsmottagningar hanterar liknande frågor på helt olika sätt och att lagen skapat förvirring bland både barnmorskor och ungdomar är goda skäl. Men vad tänker hon sig för innehåll i dessa riktlinjer? Är tanken att barnmorskorna i än högre grad ska snoka i ungdomarnas sexliv, kontrollera om de är promiskuösa eller monogama, förhöra sig om i fall pojkvännerna är i lämplig och laglig ålder? Och sedan agera som något slags angivericentral till polisen om någon råkar ha en ”för gammal” pojkvän? I så fall är förslaget ett initiativ i riktning mot en utveckling som det finns all anledning att varna för. Om de riktlinjer som Regnér tänker sig i stället handlar om att ungdomsmottagningarna ska respektera sina klienters sexuella integritet och se till att fokusera på sina uppgifter, dvs rådgivning om sex och samlevnad och hjälp med preventivmedel, då är det positivt. I sådana här frågor svävar RFSU ofta på målet och Regnérs artikel bringar inte heller denna gång någon klarhet.

När man diskuterat från ett hebefilt perspektiv ett tag så börjar man känna igen två former av skepsis mot begreppet. En form av skepsis ”uppifrån”, från de ”normalsexuella”, och en annan form av skepsis ”nerifrån”, från människor tillhörande ”tyngre” sexuella minoriteter såsom pedofilerna, nekrofilerna och zoofilerna (den s.k. triaden).

De ”normalsexuella” människorna slänger ofta ur sig saker som ”Hebefili, vad är det för nåt? Det är väl nåt slags pedofili. Bara att ni försöker va lite märkvärdigare och finare i kanten än småbarnsknullarna”. Medan triadenmänniskor ofta ifrågasätter begreppet hebefili från sin horisont och kan tycka antingen att det inte bör betraktas som en sexuell minoritet överhuvudtaget eftersom det inte är det minsta udda att tända på tonåringar eller – särskilt i de fall då preferenserna riktar sig mot yngre tonåringar – att vi borde göra gemensam sak med pedofilerna.

Jag har haft en del intressanta diskussioner med människor från triaden. Det man märker snabbt är att det finns ett stort lidande bland dessa människor. Ofta kan och/eller vill de inte leva ut sin läggning, vilket naturligtvis måste vara oerhört frustrerande. Dessutom måste de smussla och dölja sin läggning inför släkt, vänner, bekanta och arbetskamrater. Det finns ett sånt massivt hat mot dessa människor. För något som de inte rår för. Den läggning de har råkat få. Som tidigare sagts så bör ingen människa avkrävas ansvar eller skuldbeläggas för sin läggning. Det är för sina handlingar man ska bära sitt ansvar.

Som hebefil, i vart fall i ett land som Sverige med en åldersgräns för sex på 15 år, är man förstås oerhört priviligierad jämfört med t.ex. pedofilerna. Vi har – även om Thomas Bodström vill ändra på detta – goda möjligheter att leva ut vår läggning så länge som vi är beredda att stå ut med en och annan gliring (”Är hon inte alldeles för ung för honom?” osv). Annorlunda är det i stora delar av USA, där en 18-årsgräns är vanlig. Detta har lett till att de amerikanska hebefilerna har ”pedofiliserats” och ofta upplever de sig som en och samma grupp (”girl lovers” eller ”boy lovers”) trots att deras preferenser i grund och botten riktar sig mot helt olika saker (det förpubertala respektive det pubertala).

Vid samtal med människor från triaden har jag också förstått att det finns en historiskt betingad oro för vad begreppet hebefili kan komma att betyda om det vinner mark. Detta hänger samman med de homosexuellas kamp för acceptans som ju varit en enorm succé från 1960-talet fram till idag. 1973 respektive 1993 togs störningsklassningen av de homosexuella bort ur de psykiatriska standardmanualerna DSM och ICD. Idag är man på väg att införa en möjlighet för dem att gifta sig och bögarna är hela schlager-Sveriges gullegrisar.

Från triaden upplever man att bögarna – som för inte så länge sen (minns Kejne- och Haijbyaffärernas 50-tals-Sverige) var nästan lika föraktade, förföljda och bespottade som de själva – totalt sålde ut solidariteten med de andra minoriteterna i syfte att bli accepterade. Rädslan finns nu för att vi hebefiler (som i likhet med de homosexuella kan ses som ”avvikare light”) skulle vilja gå samma väg. Och det finns det nog en del hebefiler som vill. Jag har tidigare påtalat det oetiska i detta och jag hoppas att det inte kommer att bli så. Men man måste förstå oron som finns.

Det är viktigt att stå upp för allas rätt till sin sexuella läggning (vilket INTE – som motståndarsidan försöker ge sken av – betyder att man accepterar några övergepp på barn eller andra). Och man kan inte heller isolera de olika minoriteternas intressen från varandra. Ett samhällsklimat där det är accepterat att diskriminera och förfölja minoritetsgrupper drabbar oss alla. Det gör luften tjockare att andas. Folk blir tvungna att vakta sin rygg hela tiden. Även människor som inte tillhör någon minoritet alls drabbas. Till exempel så har män som arbetar inom förskolan berättat om vilket helvete de fått när pedofilhysterin flammar upp med jämna mellanrum och de misstänkliggörs. Acceptans för alla sexuella minoriteter är ett gemensamt intresse för oss alla som vill ha ett fritt och öppet samhälle.

Efter det uppmärksammade målet där en 25-årig man dömdes till 2 års fängelse för ”våldtäkt mot barn” efter att ha haft samtyckande sex med en 11-årig flicka har det flammat upp en debatt om det rimliga i denna dom och det riktiga i 15-årsgränsen. Blogge Bloggelito skrev en tänkvärd kommentar där han höll fast vid sin tidigare linje att samtycke och könsmognad borde vara tillräckligt för att sex ska vara lagligt. Debatten har blivit livlig i Blogges kommentatorsfält och på andra bloggar.

Själv har jag, så länge jag funderat på saken, tyckt att den svenska 15-årsgränsen har känts rätt så välavvägd men kanske är det dags också för mig att tänka om och ansluta mig till dom som förespråkar en sänkning? Ett tungt argument för detta är att pubertetens inträde faktiskt sjunkit dramatiskt sedan mitten av 1800-talet, då nuvarande svenska 15-års gräns tillkom. 1840 kom flickors första mens i Europa och USA vid i genomsnitt 15.4 års ålder. Vid början av 2000-talet låg den på 12.4 år i samma del av världen (William Saletan: ”The Mind-Booty Problem – Rethinking the Age of Consent”)

Ett annat tungt argument för en reform är att ungdomars intresse för sex, däribland en del ungdomars intresse för relationer med betydligt äldre partners, verkar också ha gått ned i åldrarna i samband med de informations-, inspirations- (nätporr mm) och kontaktmöjligheter som numera finns via den moderna tekniken (internet, satellit-tv, mobiltelefoner m.m.). En 13-14-åring av idag har helt enkelt inte bara hunnit längre i sin fysiska utveckling utan är också bättre informerad och bättre tränad (cybersex och webcamporrande verkar idag ofta fungera som ett slags träning inför sexuella möten IRL) för sex än hon var för 30, för att inte tala om för 100 år sen.

Det är vanligt att internet beskrivs som en farlig zon för ungdomar där fula gubbar lurar och där flickorna ska akta sig. Manualer konstrueras med råd som ”Sitt tillsammans med ditt barn vid datorn”, ”Placera datorn på en plats i vardagsrummet”. För vilken 14-åring vill inte sitta och chatta med morsan hängande över axeln? Och hur mycket respekt för 14-åringens ärftligt betingade behov att av utveckla sitt eget sätt att hantera relationer, bli kär, bli kåt, bli lycklig, bli olycklig, pröva sina egna vingar osv visar inte de råd som Netscan-Mats och andra neo-Orwellianer saluför?

Nuvarande åldersgräns komplicerar onekligen livet för de 13-14-åriga orimofilerna, en grupp som inte bara nekas ett namn (vilket skulle vara en viktig del i deras självförståelse med allt vad det innebär av identifikationsmöjligheter när de söker sin sexuella identitet) utan som också praktiskt hindras när de vill leva ut sin sexualitet. Som Johanna Sjödin berättat utifrån egna erfarenheter (kommentar nr. 15) kan det bli svårt för en kåt 14-åring orimofil att få sex pga att de flesta äldre säger nej, eftersom de inte vill riskera att hamna i fängelse. Så frågan är: Finns det verkligen någon rationell anledning för staten att fortsätta att begränsa hebefilerna och de 14-åriga orimofilerna i deras kärleks- och sexliv?

Det är bra att diskussionen om en sänkning av 15-årsgränsen har kommit i gång. Men jag är ändå tveksam till om i fall en sänkning till kriterierna könsmognad + samtycke som Blogge är inne på vore förnuftig (även om detta förmodligen bör ses som en långsiktig vision och inte ett dagspolitiskt reformförslag) och juridiskt-tekniskt praktisk. De invändningar som Claes Leo Lindvall för fram i kommentarerna hos Blogge (kommentarer nr. 55, 59 och 63) är relevanta. Faktum är att inget land i världen har något annat än en fast åldersgräns och det är knappast en slump. Det har också ibland förts fram idén att man skulle införa ett mognadstest och utfärda något slags ”sexkörkort” för ungdomar. Samma invändningar gäller där. För vi vill väl knappast ha någon ny myndighet som rotar i ungdomars kropps- och själsutveckling och förser dom med godkänd- och icke-godkändstämplar?

En sänkning till 14 år känns som den vettiga och realistiska reformen om lagen skall ändras. Samtidigt får vi inte glömma att det finns mäktiga krafter som gärna ser en reform åt andra hållet, en höjning. I sitt remissvar över Fredrik Wersälls utredning om den s.k. groominglagen (bra kommentar till denna av Widar Nord och redan i höstas av Oscar Swartz) så beklagade sig ECPAT över att det, om Wersälls förslag blev lag, fortfarande skulle vara lagligt för vuxna att chatta med 15-17-åringar med okyska tankar i huvudet. Det är knappast någon djärv gissning att dessa människor gärna skulle se en höjning av 15-årsgränsen för sex också. Om Bodströmgänget får vind i seglen kan vi behöva uppbåda all vår samlade kraft för att stoppa något sånt. Men det är lovvärt och dessutom taktiskt riktigt att gå till motoffensiv och börja diskutera en sänkning i stället.

Redan de gamla grekerna…. Ja, redan de gamla grekerna var hebefiler. En del av dom i alla fall. Hebefili handlar om attraktion, kärlek och sexuella relationer mellan vuxna och tonåringar. Jag som står bakom denna blogg är en mogen man som själv är hebefil eller i vart fall har starka hebefila drag. Fast jag är en rätt odogmatisk typ så det inte så att jag inte klarar av eller inte har någon behållning av relationer med vuxna kvinnor. Nåja, mer om detta senare.

Denna blogg är tänkt att vara ett forum för mig att formulera mina tankar kring hebefili. Jag hoppas förstås på feedback, frågor och goda diskussioner med andra hebefiler, ungdomar som gillar äldre och andra som bara råkar vara intresserade av ämnet.

För att det inte ska bli några missförstånd vill jag säga direkt att jag accepterar den svenska brottsbalkens förbud mot sexuella handlingar mellan vuxna och ungdomar under 15 år. Sådana relationer intresserar mig inte heller personligen.