För ett par år sen följde jag med min dåvarande 15-åriga flickvän till ungdomsmottagningen dit hon gick för att få p-piller. Jag satt i väntrummet och läste Veckorevyn medan hon var inne och pratade med en barnmorska och fick sitt recept. Hon berättade efteråt att barnmorskan hade frågat henne om hon hade en pojkvän och hur gammal han var. När hon hade berättat att jag var mer än dubbelt så gammal som hon så hade barnmorskan frågat ”Är han snäll mot dig?”, något som min tjej – smickrande för mig – hade svarat ja på. Med detta svar nöjde hon sig.

Jag vet inte om det var just den här barnmorskan som var överdrivet nyfiken eller om det är vanligt att sådana här frågor ställs. Men jag minns att jag undrade spontant: var finns relevansen? Är det lag på att ha pojkvän för att få ha ett sexliv? Måste pojkvännen vara i en viss ålder? Måste han vara snäll? Betyder detta att en masochistiskt och promiskuöst lagd tonårstjej som föredrar äldre elaka tillfälliga förbindelser framför en snäll jämnårig pojkvän inte har rätt att få p-piller utskrivna? Har ungdomsmottagningarna något mandat att förhöra ungdomar om deras sexliv? Sedan dess har jag inte funderat närmare på saken men nu när RFSUs generalsekreterare Åsa Regnér i en debattartikel i SvD föreslår att socialstyrelsen ska ges i uppdrag att ta fram nationella riktlinjer för hur ungdomsmottagningarna ska hantera ”den nya sexualbrottslagen” så kommer funderingarna tillbaka.

Det som lite slarvigt ibland kallas den nya sexualbrottslagen syftar på den skärpning av brottsbalkens kapitel 6 som gjordes 2005. Att ha sex med någon under 15 år var även innan dess olagligt och rubricerades som sexuellt utnyttjande av minderårig. Det som nu skedde var att samma handling döptes om till våldtäkt av barn och att straffskalan skärptes. Som tidigare gäller att om åldersskillnaden är liten mellan dom som har sex så är det inte brottsligt. Även om den enda väsentliga skillnaden mot tidigare lag är att straffen skärpts väsentligt så har lagändringen enligt en enkät som RFSU har gjort på ungdomsmottagningarna tydligen skapat en hel del förvirring där. Den obehagliga nyspråkligheten att kalla vissa former av samtyckande sex för våldtäkt har säkert bidragit här.

Lagreformen motiverades naturligtvis i klassisk statspaternalistisk anda med behovet av att ”skydda” de minderåriga (vore det i så fall inte bättre att förbjuda relationer än sex är en klok fråga som ProjO ställer apropå detta). Något man helt valt att bortse från är att 15-årsgränsen börjat kännas alltmer otidsenlig i en era när könsmognaden i vår del av världen de senaste 150 åren gått ner från 15,4 år till 12,4 i snitt för flickors första mens och där ungdomar kan mer om sex än någonsin tidigare och där många av dom söker kontakter med andra ungdomar och äldre via internet. Som Blogge Bloggelito påpekat verkar det vid sidan av en massa moraliserande mumbo jumbo vara en önskan av att försvåra sexlivet för oss hebefiler som ligger bakom lagstiftningen. Att man samtidigt försvårar livet för de 14-åriga tjejer som fullt naturligt föredrar äldre framför de jämnåriga killarna som ligger efter dom några år i utvecklingen, det är uppenbarligen inget man bryr sig om.

Åsa Regnérs förslag att ungdomsmottagningarna ska ges riktlinjer för hur de ska hantera de frågor som uppstått med anledning av 2005 års lagändringar kan tyckas harmlöst och rentav sunt. Att olika ungdomsmottagningar hanterar liknande frågor på helt olika sätt och att lagen skapat förvirring bland både barnmorskor och ungdomar är goda skäl. Men vad tänker hon sig för innehåll i dessa riktlinjer? Är tanken att barnmorskorna i än högre grad ska snoka i ungdomarnas sexliv, kontrollera om de är promiskuösa eller monogama, förhöra sig om i fall pojkvännerna är i lämplig och laglig ålder? Och sedan agera som något slags angivericentral till polisen om någon råkar ha en ”för gammal” pojkvän? I så fall är förslaget ett initiativ i riktning mot en utveckling som det finns all anledning att varna för. Om de riktlinjer som Regnér tänker sig i stället handlar om att ungdomsmottagningarna ska respektera sina klienters sexuella integritet och se till att fokusera på sina uppgifter, dvs rådgivning om sex och samlevnad och hjälp med preventivmedel, då är det positivt. I sådana här frågor svävar RFSU ofta på målet och Regnérs artikel bringar inte heller denna gång någon klarhet.

I veckan kunde vi läsa att Miley Cyrus hemsida kraschat pga överbelastning sedan hon gått ut och sagt att hon ångrade de lättklädda bilderna. ”Vilka lättklädda bilder? Dom måste jag se!” var antagligen ryggmärgsreaktionen hos miljontals män (och en hel del kvinnor) världen över, däribland många som aldrig tidigare hört talas om den unga amerikanska skådespelerskan (mest känd från rollen som Hanna Montana i TV-serien med samma namn) och sångerskan. Att hon ångrade bilderna måste ju betyda att de var sevärda. Så stavades den inneboende logiken. Diskussionsforumen på nätet översvämmades av frågan: ”Var kan man hitta bilderna?” Den som ställde frågan på Flashback Forum blev dock barskt tillrättavisad. På Jan Axelssons censurhatande och frihetsälskande flagskepp Flashback är det nämligen ett regelbrott att ens efterfråga bilder på personer under 18 år, oavsett om personen i fråga är påklädd eller avklädd. Miley är 15.

Miley Cyrus

För många måste det ha blivit en gruvlig besvikelse när bilderna till sist hittades, något som var en enkel match med valfri sökmotor. ”Skandalbilderna” bestod nämligen delvis av serie konstnärliga bilder tagna av den kända fotografen Annie Leibovitz som publicerats i Vanity Fair, dels av ett par privatbilder. Bland Leibovitz foton finns ett där Miley möjligen är naken. Vitala delar täcks dock sedesamt av ett täcke. Det mest avancerade på privatbilderna som av en händelse råkat komma ut i samma veva är att Miley visar magen på en bild och låter sin gröna bh skymta på en annan.

Den någorlunda konspiratoriskt lagde anar här en PR-kupp iscensatt av familjen Cyrus och deras ekonomiska rådgivare. Genom att först släppa ”nakenbilder” och sedan ångra dessa har Miley i ett slag lyckats framstå som både sexuellt provocerande och som en fin och dygdig ”all-American Girl”. Och samtidigt avancerat från amerikansk B-kändis till något av det mest omtalade och efterfrågade på mediamarknaden. Uppmärksamheten har också inneburit ett medialt uppsving för hennes far, countrysångaren Billy Ray Cyrus, som fått tillfälle att kommentera saken som god kristen familjefar och å hela familjens vägnar beklaga att bilderna publicerats. Mannen är ett one-hit-wonder inom countryvärlden med sin Hank Williams-pastisch ”Achy breaky heart” och det kan förstås kännas frestande att rida dotterns rygg för att väcka en slumrande karriär.

Far och dotter Cyrus

Plötsligt får jag en stor respekt för Britney Spears och Emma Watson och de sätt de gjorde sina ”skandaler” på. De festade helt enkelt loss och tyckte det var onödigt att ha trosor på sig då. Eller i Emmas fall: att genomskinliga trosor var ett bra val för kvällen. Och de bangade inte för att visa oss vad som fanns under de korta kjolarna, trots att deras karriärer knappast hade något att vinna på det. Deras flashande kan till och med ses som feministiska statements i samma anda som den svenska bara-bröst-kampanjen och Nour El-Refais flashande av brösten i Humlegården. Statements som tar ställning för avmystifieringen av kvinnokroppen och kvinnors rätt till ett lika lätt och ledigt förhållande till den egna kroppen som många män har.

Miley Cyrus må vara 15 och docksöt och på så vis en blöt dröm för många girl lovers, men frågan är hur hennes beundrare ser på ett så här utstuderat geschäft. Många är nog besvikna. Samtidigt är säkert de flesta beredda att ge henne en andra chans. Det spekuleras nu i om Miley kommer att göra någon markering för att vinna sina äkta fans tillbaka och sluta upp med att ställa in sig hos den kristna högern. Ett rykte säger att hon kommer att göra inter-racial. Detta är utan tvekan bland det mest radikala en vit sydstatsflicka från en countryfamilj kan göra. Mina källor (som hittills alltid varit pålitliga) är dock fåordiga. Kan det handla om Blackzilla rent av? Eller hur kommer detta att sluta?

Miley Cyrus med ny vän

I sin bok Trasdocka (Ordfront förlag 2006, pocket 2007) berättar Yvonne Domeij en fasansfull historia om sexuella övergrepp som hon utsattes för som 15-åring 1960 i Stockholm. Förövaren var ingen mindre än en psykiatriker anlitad av Stockholms barnavårdsnämnd som hon hamnat för vård hos efter uppväxten ”i ett sönderslaget hem”. Hon berättar också gripande om ett hårt vuxenliv där hon tidvis har levt som hemlös och kopplar detta till det trauma som övergreppen skapade hos henne, även om det, att döma av en intervju i SvD, var uppsägningar hos dåvarande Televerket, där hon var anställd, förtidspension och oförmåga att betala hyran som var den omedelbara orsaken till hemlösheten.

Yvonne Domeij var 15, könsmogen och ”byxmyndig” när övergreppen inleddes men hon menar ändå att socialläkaren Sune Nicklasson (som förövaren får heta i boken, fingerat namn) är att betrakta som en pedofil med tanke på ”den kroppsliga och själsliga omognad jag uppvisade”. Samtidigt tillägger hon: ”Men det är väl egentligen oviktigt om han var pedofil eller inte. Det räcker väl att veta att han förgrep sig på barn, som var hans patienter”. Och om man för ett ögonblick begränsar perspektivet till det juridiska så är det ju just läkar-patient-relationen som gör hans agerande brottsligt i det här fallet. En sexuell relation mellan en vuxen och en 15-åring handlar sällan om pedofili (pedofili definieras inom psykiatrin som attraktion till förpubertala barn) och är inte olaglig i sig. Däremot gäller en 18-årsgräns om den yngre står i beroendeförhållande till den äldre. Lärare-elev och läkare-patient är typiska sådana förhållanden där den högre gränsen gäller.

Trasdocka består av tre längre kapitel eller ”böcker” som författaren kallar dem. Först får vi möta dagens Yvonne i ”den blå boken” (blå som i blues) där hon blickar tillbaka på sitt i många stycken tragiska liv. Sedan ger hon oss perspektivet från tonårsflickan hon en gång var i ”den röda boken”. Slutligen får vi Sunes perspektiv så som hon föreställer sig det i ”den svarta boken”. Stilgreppet är effektivt och i vart fall i de två första böckerna övertygande och omskakande. Om Sune upplevde det hela på det sätt som beskrivs i den svarta boken måste man förstås sätta en del frågetecken inför. Själv har han enligt boken i efterhand karakteriserat deras relation som ”en hemlig passionerad kärlekshistoria”.

Att två personer kan uppleva ett och samma händelseförlopp på helt olika sätt är ett välkänt fenomen. Dessutom är vi människor duktiga på att efterrationalisera och omkonstruera våra upplevelser för att få dom att passa in med senare förvärvade erfarenheter och insikter. Detta kan naturligtvis falla ut åt båda hållen i ett sånt här fall. Det kan vara så att Sune omkonstruerar sina övergrepp till en passionerad kärlekshistoria för att kunna se sig själv i spegeln om morgnarna. Det kan också vara så att Yvonne omedvetet ”förfular” en relation för att få den att passa in med det hon senare fått lära sig om övergrepp på barn. På så vis kan båda versionerna av det som hände paradoxalt nog äga sin egen validitet.

Om man får tro ”den svarta boken” så var Sune ett veritabelt monster: en manipulativ, egocentrisk, empatilös maktmänniska som konsekvent missbrukade den ställning som hans socialläkartjänst innebar till att göra våld på unga redan utsatta flickor. Yvonne Domeij har i arbetet på boken kontaktat den kvinna Sune var gift med medan övergreppen pågick, den psykolog som arbetade nära honom och som hon anförtrodde sig åt samt dåvarande ordföranden i Stockholms Stads barnavårdsnämnd. Fram tonar bilden av ett korrumperat social-Sverige där läkarna betraktades som gudar och kunde ta sig i princip vilka friheter som helst utan att någon vågade sätta ner foten. De försök till upprättelse som Yvonne har försökt få har dribblats bort genom kåranda inom det socialmedicinska etablissemanget och juridiska teknikaliteter. I denna del är boken en bitande kritisk vidräkning och det hade kanske varit bäst att stanna därvid.

Problemet med Trasdockan är att den försöker vara något som den helt enkelt har för dåligt på fötterna för att vara, nämligen en stridsskrift mot pedofili. I och med att det inte finns mycket som tyder på att läkaren var pedofil överhuvudtaget så missar skottsalvorna målet grovt här. Men Yvonne Domeij verkar ha bestämt sig för att han var pedofil och har gjort ”kriget mot pedofilin” till en livsuppgift. Idag driver hon en blogg med det fyndiga namnet Tjejaheddin förklarar krig mot Pedofilien. Här skriver hon flitigt och engagerat om bisarra sexförbrytare som Joseph Fritzl och Anders Eklund och förmedlar intrycket att dessa skulle vara pedofiler, vilket det knappast heller finns några belägg för. Hur det än är med den saken så handlar det om exceptionella extrembrottslingar av ett slag som knappt förekommer. Men ”överlevarrörelsen” verkar älska dessa galningar med samma skräckblandade förtjusning som kvällspressen för den fascinerande berättelse om pedofilen-som-monster som den bekräftar i deras ögon.

Doktor Sune verkar onekligen ha varit en vämjelig man. Troligen var han inte pedofil. Möjligen var han hebefil. Yvonne berättar i boken om att han, sedan hon till sist lyckats komma ifrån honom, skickade henne Vladimir Nabokovs roman Lolita och skrev att den handlade om henne och honom. I den röda boken får vi läsa hur den tonåriga Yvonne kände avsmak inför boken men ändå läste den innan hon närmast ceremoniellt slängde den på Lövsta soptipp, hon som alltid annars vårdade böcker ömt. I Trasdocka finns en del funderingar kring Lolita som är intressanta att läsa eftersom denna numera klassiska berättelse mig veterligen aldrig har skildrats ur den unga flickans perspektiv. Men den vuxna Yvonne (i den blå boken alltså) kan i någon mån identifiera den unga Yvonne med Lolita och uttrycker något av den vrede mot Humbert Humbert som flickan som dog så ung aldrig fick tillfälle att göra. Hon kommenterar också de båda filmversionerna som finns gjorda och menar att Adrian Lynes version från 1997 är bättre än Stanley Kubricks från 1962, något som jag kan hålla med om.

Yvonne Domeijs läsning av Vladimir Nabokov känns dock så till den grad färgad av hennes personliga trauma att den blir rent orättvis mot ”Vlad”, som hon kallar honom för att göra associationen till Vlad Tepez, mer känd som Greve Dracula. Trots att hon läst boken verkar hon lida av den vanliga missuppfattningen bland folk som inte gjort det att den skulle innehålla sexskildringar, något den ju faktiskt inte gör (Domeijs egen ”Den svarta boken” framstår som pornografi på avancerad herrtidningsnivå vid en jämförelse). Att Nabokov allmänt anses som en av 1900-talets främsta stilister på det engelska språket (trots att det inte var hans modersmål) är inte heller något som imponerar på Domeij. Ur hennes perspektiv handlar det bara om ”blomsterspråk” som är ”transportsträckor” innan ”vi drar över lillan en gång till”. Eftersom skildringarna av hur lillan blir påsatt lyser med sin frånvaro i romanen med undantag för en kort passus där det subtilt antyds att detta sker så är väl hela romanen en enda transportsträcka då? Yvonne Domeijs spekulationer om i fall Lolita skulle ha någon självbiografisk bakgrund hos salige Nabokov känns dessutom futtiga med tanke på att detta är något som litteraturvetare har tittat noga på och inte funnit några som helst tecken på. Domeij tillför inte något annat i saken än antydningar och småaktig ryktesspridning.

Trots att jag här varit kritisk till Trasdocka på flera punkter så är det en bok jag rekommenderar alla att läsa. Skildringen av hur en flicka från ett trasigt hem blev misshandlad av en maktmänniska som hade till välavlönad uppgift att hjälpa sådana som just henne gör mig arg. Att sedan alla i någon mån ansvariga (läkaren själv, psykologen, socialstyrelsen, Stockholms Stad) smiter undan och vägrar ge henne den upprättelse hon förtjänar är skamligt. Samtidigt är boken inte bara en ledsam historia. Yvonne Domeij har trots alla sorger och bedrövelser visat en imponerande tåga (tack vare de sju féerna som hon berättar om i början av boken får man förmoda) och tagit sig igenom saker som skulle få många andra att helt tappa livsgnistan. Enligt SvD har hon sedan 2003 ett gott hem i västra Stockholm där hon kan sitta och skriva och där barnbarnen kan hälsa på och leka och spela PlayStation. Kanske finns det en gud trots allt? Eller åtminstone goda kinesiska féer?