Omröstningen om tidernas tuffaste tonårstjej här på bloggen är nu avslutad och vinnaren är nyligen 18 år fyllda Emma Watson. Congratulations! På silverplats hamnar Britney Spears medan bronset går till Jeanne d’Arc. Emma firade segern i omröstningen (eller om det nu var 18-årsdagen) genom att festa loss ordentligt och passa på att ”göra en Britney”, dvs låta paparazzifotograferna och därmed hela världen få insyn under den korta klänningen när hon kliver ur en bil. Att just hon och Britney toppar listan är knappast en slump. Jeanne d’Arc var för dålig på detta slags aggressiva marknadsföring. Oljemålningar på henne med upskirtmotiv verkar saknas helt. Och vad är väl att rädda Frankrike jämfört med att visa fittan?

Nu har ju både Emma Watson och Britney Spears gjort så mycket mer än att visa fittorna och båda har säkert mycket kvar att komma med, så de är helt klart värdiga i toppen. En sak som kan tyckas göra Emma snäppet tuffare än Britney är att hon vågar visa en orakad fitta (Britneys var slätrakad). Detta går emot den trend med slätrakat som länge rått bland unga tjejer. Skapar Emma kanske en ny – och enligt många experter på området luftigare och hälsosammare – trend genom att visa upp sin ”buske” i halvt genomskinliga Elle Macpherson Ribbon Panties?

Kjell-Åke Bjurkvist växer alltmer fram som en av mina favoritbloggare. Man vet aldrig riktigt vad man kan vänta sig när man tittar in hos honom. Det är en sällsam blandning av djup och äkta tragik (de övergrepp han har blivit utsatt för som barn och som fortfarande 40 år senare präglar honom är något synnerligen allvarligt och gripande), underfundiga eller obegripliga spetsfundigheter, svårtytt bildspråk (är det t.ex. ännu någon som förstått vad ”Jakten fortsätter” betyder?). Hans blogg liksom hans gästspel i andras bjuder ständigt på nya tankenötter och överraskningar.

Ett av Kjell-Åkes senaste inlägg handlar om 1960-talets sexuella revolution och dess konsekvenser. Inlägget, som är kortfattat och i vanlig ordning en smula gåtfullt, inleds med ett par citat ur en debattartikel av Charlotta Levay publicerad i Expressen nyligen. Det framgår mellan raderna (tror jag) att Kjell-Åke sympatiserar med Levays negativa syn på den sexuella revolutionen. Därefter riktas udden mot bloggen Svensk sexualpolitik idag (SSI) och mot denna blogg. ”Vad säger ni på sexualpolitik.se om konsvekvenser av ert budskap?” är frågan som riktas till Hanna & Helena på SSI. Själv får jag frågan ”Vad menar denna individ?”

Ja du, Kjell-Åke. Denna individ är för ung för att ha njutit av den kaliforniska ”Summer of Love” 1967, för att ha kastat gatstenar mot polisen i Paris 1968 och för att ha spelat någon som helst roll i hur kvinnors ställning i samhället tog radikala steg framåt under denna era samtidigt som en friare syn på sex och en generösare hållning till förföljda sexuella minoriteter präglade samhällsklimatet. I stort sett ser jag, precis som du trodde, 1960- och 70-talets sexuella revolution som positiv och frigörande och har svårt för det här idylliserandet av tiden före den som Charlotte Levay och andra neo-konservativa och religiöst orienterade debattörer gärna hemfaller åt.

Spontant förvånar det mig också att just du med din tragiska barndomsbakgrund drömmer dig tillbaka till denna tid, 1950-talet: den ”perfekta” kärnfamiljens tid. Pappan som varje morgon i rock och hatt tog spårvagnen till arbetet; mamman var hemmafru, vinkade farväl till maken med dammvippan i andra handen för att sen ta hand om barnen och hemmet innan det var dags att välkomna maken hem efter jobbet med en rykande färsk middag. Detta var den välputsade fasaden. Bakom den florerade barnmisshandel, kvinnomisshandel och sexuella övergrepp. Man det var förstås inget man talade om. Repressionen mot sexuella och politiska avvikare liksom mot det fria ordet var hård i Haijby- och Kejneaffärernas Sverige och i senator Joseph McCarthys USA. Birgitta Stenberg har skildrat den kusliga atmosfären under dessa år i romanen Apelsinmannen som det senare blev en TV-serie av.

Charlotta Levay, som bland annat är krönikör i Kristdemokraternas tidskrift och vice ordförande i det kristet-humanistiska idéinstitutet Civitas, menar att den sexuella revolutionen gjorde mer skada än nytta. I dess följd har vi fått sex utan kärlek (hu så hemskt!), kraftig ökning av könssjukdomarna och skenande aborttal. Vad gäller aborttalen så verkar Levay helt enkelt ha fått statistiken om bakfoten. Någon dramatisk ökning har inte skett i västvärlden enligt de siffror som Kristina Lindqvist har plockat fram i sin replik på Levays aritikel. Ökande könssjukdomar är onekligen ett problem och här finns fortfarande ett stort pedagogiskt problem när det gäller att nå ut med information om säker sex. Sen har vi då det som kanske ändå upprör Levay mest av allt. I spåren av den sexuella revolutionen har många människor valt att leva på andra sätt än i monogama heterosexuella parförhållanden.

Charlotta Levay hänvisar med fasa till en undersökning som visar att människor i övre tonåren och kring 20 nuförtiden ofta har haft fler sexpartners än vad de flesta människor hade under ett helt liv för 40 år sen. Hennes slutsats av detta är att arvet från den sexuella revolutionen inneburit att ”vi tycks behandla varandra som utbytbara ting, som saker som man använder för sexuell njutning och sedan byter ut så snabbt som möjligt”. Verkligheten är snarare den att ungdomar idag, mycket tack vare den sexuella revolutionen, idag kan välja friare än tidigare generations ungdomar hur dom vill leva sina liv. Det är ingen som ser ner på den som vill vara ihop med sin pojkvän/flickvän och bara med den. Men andra, som hellre provar på flera partners, experimenterar, ja rent ut sagt knullar runt, kan också göra det idag utan att skam- och skuldbeläggas, åtminstone inte i samma utsträckning som under de tider som Levay drömmer sig tillbaka till.

Konservativa och socialister framställs ofta som motpoler på den politiska skalan. Men något de har gemensamt är att de tror att de vet bättre än individerna hur dessa ska leva sina liv. Det kan gälla ekonomisk politik, det kan gälla familjepolitik och det gäller också sexualpolitik. Som liberal tror man hellre på individens frihet och förmåga att ta ansvar för sitt liv och på mångfald och tolerans. Den sexuella revolutionen stod för detta: Peace, love and understanding! Den frigjorde långtifrån alla och det finns mycket kvar att kämpa för. De sexuella minoriteterna var grupper som kom bort och blev undanskuffade trots en ökad förståelse under 60-70-talen. Kampen går vidare för dessa och för allas rätt till en sexualitet på sina villkor. Peace out, Kjell-Åke!

Aftonbladet rapporterar att den idag häktade 42-årige lastbilschauffören som misstänks för 10-åriga Englas försvinnande var känd för att ragga småtjejer på communities som Kamrat och Lunarstorm. Enligt tidningens uppgiftslämnare ska mannen ha använt sig av en rad olika falska identiteter. Bl.a. ska han ha presenterat sig som en 12-årig kille som gillar lastbilar. Engla skall enligt Aftonbladets uppgiftslämnare ha haft ett konto på ett av de communities där 42-åringen rörde sig. Om 42-åringen överhuvudtaget har något att göra med Englas försvinnande vet vi inte i dagsläget. Han har naturligtvis som alla andra misstänkta rätten att betraktas som oskyldig så länge som han inte fällts för brott. Inte heller vet vi något om i fall det förekommit några kontakter via internet mellan 42-åringen och Engla, även det naturligtvis är en tanke som Aftonbladetartikeln väcker.

Denna bild av lömskt trixande med falska identiteter i jakten på småtjejer är något som förstås för tankarna till den s.k. Alexandramannen eller Atheer Al Suhairy som han heter. Katia Wagner publicerade nyligen en bok om honom som kommenterades tänkvärt av Widar Nord. Al Suhairy dömdes på goda grunder för flera allvarliga brott, även om straffet (10 års fängelse + livstids utvisning) som Nord påpekar är påfallande strängt med svenska mått mätt. Mördare kommer ofta undan med betydligt kortare straff. Den skada som åsamkats brottsoffren verkar dessutom i många fall till väsentlig del bero på okänsliga utredares och psykologers efterföljande ”krisbearbetningsinsatser”. I fallet Engla tyder dessvärre det mesta på att inte ens den bästa tänkbara psykologhjälp skulle kunna vara till glädje för brottsoffret. Flickan är och lär förbli borta vilket förstås är en djup tragedi för hennes nära och kära.

I efterdyningarna av Alexandramannens härjningar intensifierades debatten om de speciella faror som kan lura på internet för barn och unga. Experter på IT-säkerhet och barn- och ungdomskommunikation har fått svara på frågor i tidningarna om detta. Många råd har varit kloka, t.ex. i allt väsentligt Johnny Lindqvists. En del råd har varit direkt kränkande för den unge, t.ex. flera av Per Hellqvists råd som går ut på att föräldrar bör spionera – själva eller med hjälpa av andra släktningar som bulvaner! – på sina barns och ungdomars förhavanden på nätet på olika sätt. Sexualpolitiska populister i kretsarna kring Thomas Bodström har tyvärr inte heller missat chansen att flytta fram sina positioner, vilket lett till bland annat det hårt kritiserade förslaget till anti-grooming-lag. En av de få remissinstanser som var positiva till lagförslaget var ECPAT (vars ordförande Thomas Bodström där agerar som remissinstans till ett utredningsförslag som han själv som justitieminister tog initiativ till – den mannens olika stolar upphör inte att förbluffa) som dock tyckte det var olyckligt att lagförslaget bara ville förbjuda ”grooming” av barn under 15 och inte även av ungdomar 15-17.

Om den tanke som Aftonbladets artikel väcker, att internetkontakter skulle ha något att göra med Englas tragiska försvinnande, skulle visa sig vara riktig så är ju detta naturligtvis något som får hela antisexlobbyn att gnugga händerna. Vi har förmodligen att se fram emot ett skamlöst utnyttjande av den stackars flickans öde för politiska krav på hårdare anti-groominglag och liknade tokerier, minskad rättssäkerhet och ökade statsanslag till statsfinansierade lobbyister och entreprenörer som ECPAT och Netscan. Med tanke på den oförmåga eller snarare den programmatiska ovilja att göra skillnad mellan 2-åringar, 10-åringar och 17-åringar som präglar dessa lobbygrupper kommer säkert situationen att utnyttjas också för att försöka försvåra kontakter mellan vuxna och tonåringar som uppnått åldern för sexuellt självbestämmande (15).

Tyvärr kommer det alltid att finnas kriminella rötägg som inte drar sig för att begå sexuella övergrepp. Även enstaka mördare kommer alltid att finnas. Dessa kan finnas på stigen genom skogsdungen på väg hem från skolan; dessa kan lura på internet. Statistiskt sett finns dom dock med överväldigande sannolikhet inom det ”trygga” hemmets fyra väggar. Internet är för många ungdomar, inte minst dom som lever under dåliga hemförhållanden, en fantastisk säkerhetsventil. Här kan dom (om föräldrarna nu inte varit elaka nog att följa råd som ”placera datorn på en väl synlig plats i vardagsrummet”) spela, chatta, skriva av sig, diskutera och även experimentera med sin sexualitet. De flesta gör det helst med jämnåriga. En del gör det hellre med äldre. Kontakterna är närmast per defintion frivilliga och till ömsesidig glädje för så fort dom inte är det så finns ju ”block”-funktionen på MSN, en funktion som snabbt blir en av den flitigt uppvaktade tonårstjejens bästa vänner. Den sexualfientliga lobbyn med Bodström i spetsen kommer – tro mig! – inte att missa chansen att försöka utnyttja ett barns tragiska försvinnande för att främja sin agenda och bl.a. försöka stoppa de tusentals positiva kontakter mellan ungdomar och vuxna som sker dagligen på nätet. Låt dom inte komma undan med det!

Minns du pandorna? Nej, alltså inte de fridlysta söta nallarna som klättrar i träd och käkar bambu i Kinas vildmarker och som ibland behöver bli räddade från lömska tjuvjägare av modiga amerikanska barn. Jag syftar på den subkultur som var het bland tonårstjejer i framförallt Stockholm och framförallt på Södermalm åren kring millennieskiftet. Med sina diadem, schackrutiga kjolar, bredrandiga strumpbyxor, popluggar, glitterstjärnor och generösa mängder kajal satte de sin prägel på utelivet kring Medis på den tiden. Men medan de kinesiska gosedjursliknande varelserna trots allt verkar klara sig ganska bra numera så är söderpandorna tyvärr mer eller mindre utrotade.

I fjol lanserades Pandaland, ett nostalgiskt 2D-dataspel där pandorna och deras epok ömsint parodierades. Där har Amanda Pandas kompisar blivit bortrövade av Stureplansbrats. För att rädda dom måste hon klara ett par banor som utgörs av fyra av pandornas favorittillhåll på Söder: Nytorget, Café String, Carmen och Björns trädgård. Amanda Panda kan få extrapoäng genom att plocka upp plastölglas, cigaretter och semlor i spelet som är modellerat efter 90-talsversionerna av Super Mario-spelen. En gratis onlineversion av Pandaland är utlovad och man kan hålla utkik efter den på en MySpace-sida som tillägnats spelet.

Pandorna var indiepopkids. För dom hette det svenska bandet framför andra – möjligen vid sidan av Kent – Broder Daniel, Göteborgskombon som varit en veritabel plantskola där Håkan Hellström, Theodor ”The Plan” Jensen, och Lars ”Hästpojken” Malmros har börjat sina banor. Broder Daniels oomstridda frontgestalt var Henrik Berggren som med sin kompromisslösa musik, sina dystopiska texter och sin intensiva scennärvaro säkert är det närmaste en svensk Robert ”The Cure” Smith som vi haft. Broder Daniel kunde sätta pandahjärtan i brand, som man kan man se till exempel här i live videon av Shoreline, en av bandets senare låtar och en av deras starkaste:

I veckan har det rådit sorg bland de få pandor som finns kvar och bland betydligt fler ex-pandor. Broder Daniels gitarrist, Anders Göthberg, tog nämligen sitt liv genom att hoppa från Västerbron i Stockholm förra helgen. Nyheten kom tidigt ut på nätet, bland annat i denna tråd på Flashback, men tidningarna har varit restriktiva med att skriva om det pga ”smittorisken”. Och i detta fall är det nog klokt. Broder Daniel var ett i högsta grad emotionellt band och bland deras fans finns/fanns säkert många som skulle kunna inspireras av detta. Vi får hoppas att det inte blir så. Henrik Berggren uttrycker sin oro i den intervju som Expressen igår publicerade:

- Vi vill absolut inte romantisera detta. Vi har haft erfarenhet med labila fans, som haft såna tankar. Glöm inte att ens liv är viktigt inte bara för en själv utan även för dem omkring en.

Vila i frid Anders!

Det finns en bloggare som heter Kjell-Åke Bjurkvist. Han tittade in häromdagen och skrev en bloggkommentar till inlägget Thomas Bodströms tre stolar. Jag förstod ärligt talat inte vad han menade och bad honom förtydliga. Men det har han hittills inte gjort. Amarso varnade i en kommentar för att Kjell-Åke bara är ute efter bråk och att han borde censureras. Än så länge har dock Kjell-Åke inte ställt till nåt bråk på min blogg och han är välkommen att fortsätta skriva här. Men jag blev nyfiken på vad det hela handlade om och har nu läst Kjell-Åkes egen blogg och en del kommentarer som han skrivit på andra bloggar.

Vad jag förstår när jag läser Kjell-Åke Bjurkvists blogg så har han som barn utsatts för sexuella övergrepp. Detta är något som fortfarande idag (cirka 40 år senare förmodar jag; Bjurkvist är idag 49) är ett stort trauma för honom. Han berättar på ett hjärtskärande sätt om sina mardrömmar och sina ångestsymptom. Det är naturligtvis hemskt och som normalt funtad medmänniska kan man inte reagera med annat än empati för Kjell-Åke och med ilska mot förövaren. Detta är en sak.

En annan sak är delar av Kjell-Åkes sätt att bearbeta dessa trauman. På bloggen Svensk sexualpolitik idag (SSI) har han på sistone levt rövare med spydiga kommentarer, spamartade inlägg och till och med förtäckta hot. Detta är naturligtvis oacceptabelt. SSI är enligt den egna presentationen en blogg som vill vara ”en fackla för den kommande sexualpolitiken där alla sexuella variationers rättigheter att behandlas anständigt och rättvist samt bedömas som grupp efter vad man verkligen vet och inte fördomar. En sexualpolitik där enskildas snedsteg inte skall fungera som bedömningen för hela gruppen.” Detta är en hållning som jag och de flesta liberalt sinnade människor stöder och den har inget som helst med tolerans för övergrepp att göra.

Det tråkiga men tyvärr mycket vanliga tankefelet som Kjell-Åke Bjurkvist verkar göra här är att blanda ihop begreppen läggning och förövare. Det är faktiskt fullt möjligt – och dessutom vill jag mena den etiskt och medmänskligt riktiga hållningen – att på en och samma gång respektera pedofili som sexuell läggning OCH ta avstånd från övergepp på barn. Själv har jag inga personliga erfarenheter av pedofili. Jag känner inga pedofiler och inte heller någon med erfarenhet av samvaro med pedofiler, men när jag läser en blogg som Alex Limonovics kan jag inte få annat än en djup respekt för det sätt som en pedofil kan leva ansvarsfullt med sin läggning och reflektera över den. Denna blogg borde du läsa och begrunda, Kjell-Åke!

Det som Kjell-Åke Bjurkvist och likasinnade tyvärr alltför ofta gör i stället gör är att de bidrar till att underblåsa den massmedialt populariserade bilden av pedofilen som ett ondskefullt monster, vår tids stora skräck som ska bekämpas med alla medel och förgöras. De är med om att jaga upp en mobb- och lynchstämning av värsta slag som inte påminner så lite om hur hatmobbar i tidigare historiska skeden byggts upp gentemot homosexuella, judar, svarta m.fl. Det är sorgligt att se, för här handlar det om två grupper av människor (människor som blivit utsatta för övergrepp och den mest föraktade av alla sexuella minoriteter) som båda har det svårt och som borde rikta sin ilska åt annat håll. Mot förövare av övergrepp mot barn. Mot ett samhälle som nekar dem respekt och värdighet.

Pedofilhatet som Kjell-Åke spär på har en del likheter med den tilltagande islamofobin och främlingsfientligheten. Där liksom här handlar det om logiska felslut. Som t.ex.: det finns muslimska terrorister = alla muslimer är terrorister. Eller: vissa invandrare begår brott = invandrare är ett rövarpack som borde slängas ut ur landet. Det handlar också om traumatiserade gruppers tråkiga benägenhet att låta sin ilska och frustration gå ut över andra åsidosatta grupper. De tilltagande motsättningarna mellan hispanics och svarta i USA är ett exempel, där man tyvärr arbetar minst lika hårt på att förminska den andra gruppens position som för att kämpa gemensamt mot våld och orättvisor.

Finns det några möjligheter till en meningsfull dialog mellan Kjell-Åke och hans vänner och oss sexliberaler? Man blir onekligen modfälld när man ser hur Kjell-Åke agerar på SSI och det han skriver på sin egen blogg ”Håll er på er egen blogg, så gör jag det med!” ger ju vid handen att han överhuvudtaget inte är intresserad av ett konstruktivt samtal. Dock finns det ju andra debattörer som verkar mer redo för det. Jag har tidigare inte följt Alex Limonovics blogg men nu läste jag den ordentligt för första gången och jag måste säga att jag blir glad över att se den goda ton som Alex lyckas hålla där och hur debattörer som Ninni starkt bidrar till detta. Även samtal med en uttalad ”motståndare” som Marina har där fungerat bra. Big creds, Alex! Och Kjell-Åke, all medkänsla till dig för det svåra du har genomlevt. Hoppas att du ändå orkar och vill delta i diskussioner på ett bättre sätt än du gjorde senast på SSI.

Detta har inte så värst mycket med hebefili att göra, men jag måste bara tipsa om en av mina absoluta favoritbloggar: Skinhead Barbiedoll. Bakom den står en lika galen som genial Upplandstjej i 20-årsåldern. När hon inte skriver på sin bok (som har alla chanser att bli sensationellt bra), författar sorgliga betraktelser i det mindre formatet, beklagar sig över att hennes läkare skriver ut benzo och inte ecstasy eller festar med sina vänner så händer det att hon medverkar i porrfilm. Hennes berättelser från dessa inspelningar (Vellingesmärtor och Glidmedelshora) ger inte precis en glamorös eller uppkåtande bild av denna bransch.

Det som framförallt gör Skinhead Barbiedoll värd att upmmärksamma är hennes fantastiska språk. Då och då dyker det upp någon skribent som hittar ett helt unikt uttryck och här har vi en sådan. Hennes texter är poetiska, tuffa, träffsäkra, tragiska, komiska och liknar inga andra. Läs och njut! Skinhead Barbiedoll postar också ibland sevärda klipp på YouTube under namnet cpmongoretard. Och för att ändå anknyta till denna bloggs tema hebefili, kolla in detta sköna klipp där hon leker Britney: