Charlotte, 27, är orimofil. I år ska hon gifta sig med sin älskade, en 24 år äldre man. Ända sedan hon började tänka på sex och kärlek har hon attraherats av betydligt äldre män, i hennes föräldrars ålder och äldre. Hon har tvingats kämpa för sin rätt till sin egen sexualitet och identitet. Stora delar av omgivningen har försökt att få henne att ”inse” att hennes läggning är ”störd” och felaktig. Skamligt nog inkluderar omgivningen här en psykolog som hon hänvisades till som tonårstjej. Charlotte har dock tagit sig igenom det hela och i år stundar hennes bröllop. Hon har vänligt nog svarat på några frågor om sin väg hit.
Hej Charlotte! Vill du börja med att berätta lite om dig själv?
Hejsan, Poe!
Jo, det är klart jag kan. Är i några få ord en glad och äventyrslysten tjej på 27 år som tar dagen som den kommer och hellre ser lösningar än problem. Har gått en massa utbildningar, allt från urmakare till logistiker. Utan att riktigt hittat vad det var jag ville göra med mitt liv. Började skriva poesi och andra texter och det kändes rätt, så det är det jag håller på med just nu.
Du har berättat att du sen du var mycket ung har attraherats av betydligt äldre män. Kommer du ihåg hur det började?
Jag kan inte säga att det började, jag har alltid haft det i mig. Jämnåriga killar har aldrig varit intressanta. Men om jag måste säga på ett ungefär så är det någonstans mellan 8 och 10. Ungefär när jag började komma på vad sex och attraktion var för något.
När du var 13 inledde du en relation med en 43-årig man. Kan du berätta mer om denna? Hur träffades ni? Vad var det som drog er till varandra? Hur fungerade relationen? Fick omgivningen veta något? Vad fick ni för reaktioner? Varför tog det slut?
Oj, det var många frågor på en gång, jag ska försöka räta ut dem. För att förstå hur man som 13åring över huvudtaget kunde komma i kontakt med en så mycket äldre man får jag nog dra det hela från början. Jag var extremt medveten om att jag ville bli av med min oskuld, lyckades efter många försök och många år med det när jag var 12.
Ungefär samtidigt så ”uppfanns” internet. I alla fall så att man kunde sitta på biblioteket och chatta. Eftersom man var anonym så kunde jag helt plötsligt vara 17 år och inte 13, då var det ”okej” för någon som var äldre att chatta med mig. För att riktigt förstå varför jag kände behovet av att träffa någon så hör det tillsammans med att jag är undergiven i sexuella sammanhang. Det är också något jag vetat så länge jag kan minnas. Men det är inget man direkt säger till någon man träffat och känner en dragningskraft till. Internet löste den frågan också. Man behövde inte ”skämmas” för vad man tände på.
För att då svara på dina frågor. Jag var 13 år och fått kontakt med en man, vi kallar honom A och vi hade pratat telefon och mailat en massa. Han hade fått reda på att jag var undergiven men att jag aldrig hade provat detta i verkligheten. Vi bestämde oss för att ses på ett kafé i centrum och träffades där, hade aldrig i hela mitt liv varit så nervös. Allt gick super bra, vi ”klickade”, satt och pratade om precis allting, jag erkände att jag inte var 17 utan bara 13, men det hade han räknat ut redan innan.
Vi träffades så ofta vi kunde, i hemlighet för mina föräldrar, dessutom bodde han 50 mil ifrån, så det blev kanske en gång i månaden. Eftersom vi från början bara hade sex som gemensam nämnare så hittade vi massor av likheter även inom annat. Jag kan inte säga att vi kände av den stora åldersskillnaden mer än att vi såg ut som far och dotter. Jag har alltid varit allmänbildad och kunnig om det mesta, lite ”lillgammal”. Så det var inte något problem för oss, mina vänner tyckte att det antingen var ”sjukt äckligt” eller ”fett coolt”, men så hade jag inte så många nära vänner heller. A hade en vän som visste om mig och som vi träffade över en bit mat eller så, men han tyckte inte att det var så konstigt. Eller så sa han inte nått. Någon annan vän till A vet jag inte om. Vi umgicks bara med varandra.
Efter ett år så pga en massa olika saker så läste mina föräldrar min dagbok. Ställde mig mot väggen och jag erkände. De var rasande, ringde upp A och hotade med att anmäla honom trots mina protester. Jag fick utegångsförbud och en massa annat och vi förlorade kontakten. Det dröjde nästan ett halvår innan vi såg igen men det kändes bara bättre än innan så vi fortsatte där vi slutat. Jag hade blivit äldre, kunde resa upp till honom i o m att jag var aktiv inom politiken och vi sågs oftare.
Som många inte tror så hade vi faktiskt en relation, pratade, skrattade och diskuterade. Ett slags distansförhållande som för oss fungerade utmärkt. Vi var tillsammans i över tre år på detta viset tills jag en dag fick reda på att jag var gravid. Gjorde en abort och klarade helt enkelt inte av att träffa honom. Slutade ha sex på nästan ett år och träffade inte någon. Så det gick som det gick. Idag vet jag inte hur det är med A, hade gärna fått kontakt med honom igen, bara för att få reda på hur han såg på hela situationen.
När det talas om relationer mellan unga tjejer och mogna män så säger många att det kan inte handla om något annat än sex för att det skulle vara omöjligt att ha utbyte med varann också på andra plan. Vad säger du om detta?
Visst kan det vara så, det är ju den sexuella drivkraften som är stark, men det går inte att bygga en relation bara på sex, det håller inte. Har hört någonstans att om sexet fungerar i en relation är det 20 % av relationen, om det inte fungerar är det 80 %. Man träffas kanske för att det sexuella är underbart, men det går inte( det finns alltid undantag) att ha en längre relation. Hur mycket man inte vill tro det så har alla generationer något som finns i nästa. Vill man hitta gemensamma saker så gör man det. Man kan inte ha sex jämt.
Bara att lära sig nya saker, se saker på ett annorlunda sätt, det ger mig i alla fall enormt mycket. Något man inte får när man bara umgås med sina jämnåriga. Att sitta och få information av någon som har varit med om det innan är enormt. Eller för den delen, dela med sig om hur min generation ser på saker och ting. Men jag tror nog det krävs en enorm vilja för att orka, det är inte så lätt som det låter. Vi är invaggade med att det ska vara på ett visst sätt, sen när det inte stämmer så måste man ta det till sig.
Har du flera relationer eller träffar med betydligt äldre män? Hur har dessa fungerat?
Jag har haft ett antal, oftast har det fungerat utmärkt. Största orsaken till att det inte fungerar är för att hans vänner inte förstår, eller att han inte klarar av trycket utifrån. Jag tror att min generation tar det lite lättare. De gamla ramarna för hur en relation ska se ut luckras upp och ung/gammal, kille/tjej, det är inte så viktigt, det viktigaste är vem du är själv.
Jag känner mig alltid med bekväm med människor som är mycket äldre än mig, så för mig så är det naturligt. Men de som jag varit tillsammans med har det ofta varit första gången de är med en så pass yngre tjej. Det är mycket jobb, många åsikter och mycket som måste göras för att man ska få det att fungera. Men för min del så är det värt det.
Har du haft relationer med jämnåriga också? Hur har dessa fungerat?
Jag har haft två st seriösa, det var mest när jag ville vara ”normal” som jag hade dem. Dels för att mina föräldrar var hemskt oroliga och för att ”man bara skulle ha det så”. Inte de bästa sakerna att bygga fungerande relationer på. Så självklart gick det som det gick. Jag såg dem som mina vänner och de såg mig som sin flickvän, dömt att misslyckas. Vi har dock skiljts som vänner och håller en viss kontakt idag, svårt bara att förklara att det är inte honom det är fel på det är hans ålder.
Vad tror du det är rent allmänt som gör att du attraheras av betydligt äldre män?
Stora faktorer är makt, kunskap, något som killar i min ålder sällan har. Den uppskattning som visas mig och att äldre män vågar säga vad de tycker och ger komplimanger. Sen att grått hår och smala vader är stora ”turn-ons” gör sitt till… Kan inte peka på något annat som är allmänt, men det är mycket makt, sen om det är för att jag är undergiven det vet jag inte.
Hur har omgivningen (föräldrar, vänner m.fl.) reagerat på din läggning?
Som jag svarade så var mina föräldrar oroliga, bekymrade och mest för att jag skulle råka illa ut. Men också för att jag inte skulle få ett fungerade förhållande och bli lycklig. Idag så ser de dock att jag har det underbart och det är så här jag vill ha det. Innan så trodde de nog att jag i någon tonårskris…
Min bästa vän kan inte förstå, men hon accepterar. Hon tyckte mest att det var lite konstigt och väldigt annorlunda men idag så ser också hon att jag mår bra och är lycklig. Resten av mänskligheten bryr jag mig inte så mycket om. Mer än att vi båda måste förklara att det inte är min pappa jag är ute och går med utan mannen jag ska gifta mig med. Hans döttrar som är 20 och 32 tycket att det var konstigt men nu när vi lärt känna varandra så ser de inte heller något problem. Den yngsta tycker att det är lite pinsamt, men hon och jag kommer bra överens och vi har kul ihop.
Du har berättat att du varit i kontakt med psyiatriker/psykologer för att prata om din läggning. Hur har du blivit bemött där? Har de betraktat dig som ”störd” och försökt ”bota” dig och/eller har du fått ett mer bejakande bemötande?
På BUP (Barn och Ungdoms Psyk) så skulle de bota mig, jag hade en felaktig syn på kärlek och sex. Då var jag 14 år och mina stackars föräldrar hade just fått reda på att jag var tillsammans med en man i min pappas ålder och att han dessutom piskade min rumpa. Inte det lättaste. Psykologen tycket nog att jag var hel knäpp, ville sätta mig på medicin och frågade hela tiden om min pappa hade tagit på mig. Vilket hon inte kunde förstå att han INTE hade gjort. Tjatade som bara den att jag måste ha blivit tvingad till allt och att jag var utnyttjad. Jag blev bara förbannad och slutade gå dit.
Fick en depp-period efter min andra abort och sökte upp en hjärnskrynklare till. Denna var mycket bättre och hjälpte bara mina problem utan att kalla mig sjuk eller knäpp. Han var också den första som förstod att jag inte hade någon sjukdom utan bara var lessen. Halleluja!
Du nämnde att du också kan tända på betydligt yngre tjejer? Vill du berätta mer om detta? Vad är det som attraherar dig hos dessa? Är det något du har levt ut eller drömmer om att leva ut?
Ja det gör jag, hade svårt att förstå varför jag inte tände på vuxna kvinnor/tjejer men kunde gå igång på två sekunder om hon hade små utvecklade bröst och var helt len. Jag kallar mig bi men inte med vuxna, tonåringar och helst då den undre delen av tonåren, innan puberteten har slagit helt igenom är underbar. Hade en sexuell relation med en tjej som var fem år yngre än mig, jag var 15 år och hon skulle fylla 11. Det var underbart och vi båda njöt men idag så tror jag inte att det går. För många gränser och för mycket som kan gå fel är väl den största orsaken till det. Men drömma och fantisera gör jag och min man förstår mig fullt ut. Så på ett sätt lever jag ut det genom att leka att det är jag som är den unga flickan, det ger en viss tillfredsställelse. Men jag håller mig helst inom lagens gränser (om det nu inte gäller bilkörning, gasen fastnar så lätt i botten).
Har du några tips till unga tjejer som känner som du gjorde när du var ung tonåring?
Våga, var försiktig och lita på att det alltid finns någon som du kommer att hitta. Ge aldrig upp!
Tack för att du ville ställa upp på intervjun. Och lycka till inför bröllopet!
Tack själv för en trevlig blogg! Tack så mycket, till jul är jag fru!
