Hebefilt perspektiv är ju numera bland annat en modeblogg och idag har turen kommit till att titta närmare på en outfit som älskas av många hebefiler världen över, nämligen den japanska skolflicksuniformen eller sera-fuku som den kallas på originalspråket. Skoluniformer finns ju på många håll i världen men den japanska är jämte den anglo-katolska (som jag ska återkomma till i en senare modespecial) den som har fått störst genomslag stilmässigt. Man behöver inte besöka en japansk skola eller ens Japan för att råka på den. Kopior av den säljs i fetischbutiker världen över. Händiga tjejer i USA och Europa syr sina egna. Sera-fukun har blivit en del av en global modesubkultur.

Men låt oss återvända till Japan och titta på hur det hela började och hur denna klädstil och kulturen omkring den har utvecklats där. Det började på 1920-talet då Elizabeth Lee, brittiskutbildad rektor vid det japanska Fukuoka Jo Gakuin-universitetet, bestämde sig för att införa enhetlig klädsel för skolans kvinnliga studenter. Inspirationen kom från de engelska marinsoldaternas uniform och den kom att kallas sjömansuniform, sera-fuku (sera = sjöman, fuku = uniform).

Sera-fukun finns idag i en mängd varierande utföranden. De flesta japanska skolor har sin egen variant, där färger och detaljer varieras och kännaren kan se från vilken region eller ort som en viss uniform kommer. En del gemensamma drag finns dock. Upptill består sera-fukun typiskt sett av en vit kortärmad skjorta med blå sjömanskrage som är förlängd med ett rektangulärt stycke baktill över nacken. Detta kombineras i regel med en scarf eller liknande om halsen där färg och form kan signalera region och ort. Till detta bärs en ofta blå plisserad kjol som slutar i knähöjd. Skorna är i regel svarta tygskor eller andra lågskor. Vita åtsittande knästrumpor eller – bland trendigare tjejer – löst hängande längre vita strumpor fullbordar denna klassiska outfit.

Vilka underkläder som bärs till en sera-fuku kan tyckas sakna betydelse eftersom en fin japansk flicka ändå inte visar underkläderna. Men med tiden har sera-fukun fått en väldigt stark sexuell laddning för många japanska hebefiler (få länder – om något – har en så stark och raffinerad hebefil kultur som Japan) och där har också ett underklädesmode vuxit fram. Vitt och oskuldsfullt är nyckelorden här. Till en sera-fuku bärs vita bomullstrosor i basutförande och en enkel vit bh alternativt bh-löst om brösten är små. Svart, färger eller mönster är fel, likaså siden, silke eller konstmaterial. Vitt, rent och enkelt är vad som gäller.

För de japanska fetischistiska hebefilerna är underkläderna, särskilt trosorna, närmast heliga. Det har utvecklats en kultur, ja en kult är kanske ett bättre ord, kring tonårsflickornas trosor i Japan. I och med s.k. burusera kunde hågade tonårstjejer dryga ut studiemedlen genom att lämna in sina använda trosor tillsammans med ett porträttfoto på sig själva till särskilda butiker. Där förpackades de sedan till ett kit (naturligtvis med trosorna tätt förslutna i en platspåse så att inga av de åtråvärda dofterna skulle gå förlorade) och såldes vidare till smäktande hebefiler.

Även automater där skolflickstrosor jämte foton såldes förekom. 2004 stiftades dock en lag emot burusera. Handeln med skolflickstrosor i Japan har förstås inte upphört för det utan den blomstrar vidare i det fördolda numera enligt rapporter. Ett vanligt sätt att kringgå lagen sägs vara att tonårsflickan stämmer möte med hebefilen och säljer ett porträtt av sig själv till honom samtidigt som det är underförstått att hon tar av sig trosorna sedan han betalt för fotot och lämnar över dessa till honom som en gåva.

Hur kan man då förklara den särpräglade japanska hebefila kulturen kring sera-fuku och det udda fenomenet burusera? Jag är inte mannen att göra det. Kanske finns det någon Japankännare som läser detta som kan bidra med förståelse här? Men jag slås av två saker. Dels är det känt också från andra områden att färskt och fräscht är nyckelbegrepp inom den japanska kulturen, t.ex. inom matkulturen. Det betalas enorma summor för de bästa bitarna av de nyfångade fiskarna som sedan äts råa. Dessutom är det välbekant från andra delar av japansk kultur (samurajkulturen, harakiritraditionen, teceremonierna) det starkt ceremoniella i både själva sera-fuku-kulten och pendangen burusera.

Liksom de japanska samurajerna gav krigarkonsten en grad av förfining som söker sin like och liksom de japanska självmördarna har utvecklat sin speciella ”konst” till en nivå som saknar motstycke så har de japanska hebefilerna skapat en unik form av artisteri av sin tonårsflicksdyrkan. Det är respekt.

Efter det uppmärksammade målet där en 25-årig man dömdes till 2 års fängelse för ”våldtäkt mot barn” efter att ha haft samtyckande sex med en 11-årig flicka har det flammat upp en debatt om det rimliga i denna dom och det riktiga i 15-årsgränsen. Blogge Bloggelito skrev en tänkvärd kommentar där han höll fast vid sin tidigare linje att samtycke och könsmognad borde vara tillräckligt för att sex ska vara lagligt. Debatten har blivit livlig i Blogges kommentatorsfält och på andra bloggar.

Själv har jag, så länge jag funderat på saken, tyckt att den svenska 15-årsgränsen har känts rätt så välavvägd men kanske är det dags också för mig att tänka om och ansluta mig till dom som förespråkar en sänkning? Ett tungt argument för detta är att pubertetens inträde faktiskt sjunkit dramatiskt sedan mitten av 1800-talet, då nuvarande svenska 15-års gräns tillkom. 1840 kom flickors första mens i Europa och USA vid i genomsnitt 15.4 års ålder. Vid början av 2000-talet låg den på 12.4 år i samma del av världen (William Saletan: ”The Mind-Booty Problem – Rethinking the Age of Consent”)

Ett annat tungt argument för en reform är att ungdomars intresse för sex, däribland en del ungdomars intresse för relationer med betydligt äldre partners, verkar också ha gått ned i åldrarna i samband med de informations-, inspirations- (nätporr mm) och kontaktmöjligheter som numera finns via den moderna tekniken (internet, satellit-tv, mobiltelefoner m.m.). En 13-14-åring av idag har helt enkelt inte bara hunnit längre i sin fysiska utveckling utan är också bättre informerad och bättre tränad (cybersex och webcamporrande verkar idag ofta fungera som ett slags träning inför sexuella möten IRL) för sex än hon var för 30, för att inte tala om för 100 år sen.

Det är vanligt att internet beskrivs som en farlig zon för ungdomar där fula gubbar lurar och där flickorna ska akta sig. Manualer konstrueras med råd som ”Sitt tillsammans med ditt barn vid datorn”, ”Placera datorn på en plats i vardagsrummet”. För vilken 14-åring vill inte sitta och chatta med morsan hängande över axeln? Och hur mycket respekt för 14-åringens ärftligt betingade behov att av utveckla sitt eget sätt att hantera relationer, bli kär, bli kåt, bli lycklig, bli olycklig, pröva sina egna vingar osv visar inte de råd som Netscan-Mats och andra neo-Orwellianer saluför?

Nuvarande åldersgräns komplicerar onekligen livet för de 13-14-åriga orimofilerna, en grupp som inte bara nekas ett namn (vilket skulle vara en viktig del i deras självförståelse med allt vad det innebär av identifikationsmöjligheter när de söker sin sexuella identitet) utan som också praktiskt hindras när de vill leva ut sin sexualitet. Som Johanna Sjödin berättat utifrån egna erfarenheter (kommentar nr. 15) kan det bli svårt för en kåt 14-åring orimofil att få sex pga att de flesta äldre säger nej, eftersom de inte vill riskera att hamna i fängelse. Så frågan är: Finns det verkligen någon rationell anledning för staten att fortsätta att begränsa hebefilerna och de 14-åriga orimofilerna i deras kärleks- och sexliv?

Det är bra att diskussionen om en sänkning av 15-årsgränsen har kommit i gång. Men jag är ändå tveksam till om i fall en sänkning till kriterierna könsmognad + samtycke som Blogge är inne på vore förnuftig (även om detta förmodligen bör ses som en långsiktig vision och inte ett dagspolitiskt reformförslag) och juridiskt-tekniskt praktisk. De invändningar som Claes Leo Lindvall för fram i kommentarerna hos Blogge (kommentarer nr. 55, 59 och 63) är relevanta. Faktum är att inget land i världen har något annat än en fast åldersgräns och det är knappast en slump. Det har också ibland förts fram idén att man skulle införa ett mognadstest och utfärda något slags ”sexkörkort” för ungdomar. Samma invändningar gäller där. För vi vill väl knappast ha någon ny myndighet som rotar i ungdomars kropps- och själsutveckling och förser dom med godkänd- och icke-godkändstämplar?

En sänkning till 14 år känns som den vettiga och realistiska reformen om lagen skall ändras. Samtidigt får vi inte glömma att det finns mäktiga krafter som gärna ser en reform åt andra hållet, en höjning. I sitt remissvar över Fredrik Wersälls utredning om den s.k. groominglagen (bra kommentar till denna av Widar Nord och redan i höstas av Oscar Swartz) så beklagade sig ECPAT över att det, om Wersälls förslag blev lag, fortfarande skulle vara lagligt för vuxna att chatta med 15-17-åringar med okyska tankar i huvudet. Det är knappast någon djärv gissning att dessa människor gärna skulle se en höjning av 15-årsgränsen för sex också. Om Bodströmgänget får vind i seglen kan vi behöva uppbåda all vår samlade kraft för att stoppa något sånt. Men det är lovvärt och dessutom taktiskt riktigt att gå till motoffensiv och börja diskutera en sänkning i stället.

Vi börjar idag med några modetips inför våren som ju närmar sig med stormsteg. Det är hög tid att stuva in mössor och vantar i vinterlådorna. En look som kommer starkt i vår är kombinationen engelsk skolflicka och revolutionär guerillatjej. Rätt accessoarer är ovanligt viktigt (och sorry Kenza, I hate to break it to you, men Chihuahuahundar är bara så 2004). En stilikon som inspirerar mer än någonsin är Christine Noonan från Lindsay Andersons film “If…” (1968). Vår modell, Emma 18, från Stockholm, väljer till våren

 

Kortärmad skjorta, TM Lewin, import, 699 kr
Slips, secondhand, Myrorna, 20 kr
Kjol, secondhand, UFF, 40 kr
Vita bomullstrosor i basmodell, KappAhl, 3 par för 99 kr
Pistol, Desert Eagle 357 Magnum, privat import, 15000 kr

Alla vet hur lätt det blir slitningar i ett förhållande när den ena parten har en mycket framgångsrik karriär och den andra mest trampar vatten. Kenza har 18000 besökare per dag. Jag hade 65 igår och det är det mesta jag haft nånsin. Igår skrev Svensk sexualpolitik idag, en av mina favoritbloggar, positivt om min blogg och det är jag förstås väldigt glad för.

Samtidigt som sagt, jag har 65 läsare, ynka 65. Jag har en bestämd känsla av att dessa 65 i princip är bloggosfärens sexliberala ”etablissemang”. Och knappt en kotte till. All respekt för er! Men det känns inte så inspirerande att skriva enbart för människor som redan från början i stort sett delar ens åsikter. Och som dessutom oftast formulerar dom mycket bättre.

Det är pretto, jag vet, men jag blir sugen på att nå andra. Nå människor som normalt sett inte läser ”våra” bloggar, som sällan eller aldrig funderar på ”våra” frågor. Och se om det går att så frön till ett positivt tänkande om hebefili i första hand men även sexuella minoriteter i allmänhet. Hur gå till väga? Jo, vad lockar läsare? Vad är populärast just nu? Modebloggar! Så därför ska denna blogg nu bli också – tamdadamtadam (trumvirvel) – en modeblogg!

Allmänna diskussioner kring hebefili kommer att fortsätta. Liksom inlägg i den sexualpolitiska debatten. Men nyheten är alltså att jag med jämna mellanrum kommer att skriva om både klassiskt mode och om aktuella modetrender. Självfallet ur ett hebefilt perspektiv. Kenza, look out!

Hebefili är ett ord för vuxnas attraktion till ungdomar. Och som tur är för oss hebefiler så finns också den omvända företeelsen, ungdomar som föredrar vuxna partners framför jämnåriga. Jag har ingen statistik på hur vanligt det är men det verkar inte ovanligt. Hur många tonårspojkar drömmer inte om en het och erfaren MILF (som det heter sedan American Pie-filmerna) i stil med Stifler’s Mom? Och det finns också många tonårstjejer som inte alls trivs med de fumliga jämnåriga pojkarna utan föredrar vuxna män.

Ändå finns det inget ord för ungdomars attraktion till vuxna. Detta är – när man tänker efter – faktiskt kränkande. En stor grupp ungdomar förnekas en av de mest grundläggande komponenterna i sin sexuella identitet: ett ord som betecknar den. Det finns visserligen ett ord för ett särskilt slags attraktion till äldre: gerontofili. Men detta är något annat. Gerontofili innebär attraktion till åldringar, riktigt gamla människor.

Jag diskuterade detta med Emilia, en 16-årig vän, som bara uttråkas av jämnåriga killar och hellre träffar vuxna män. Nyss firade hon ett år tillsammans med en man som är dubbelt så gammal och hon stortrivs med förhållandet. Hon höll med om att det behövs ett ord för sådana som henne och erbjöd sig vänligt att låna ut sitt eget namn. ”Emilianism” var hennes förslag. Och varför inte? Kunde ön Lesbos låna sitt namn åt lesbianerna, så kan väl Emilia låna sitt åt denna nu skamligt namnlösa grupp ungdomar.

En annan möjlighet är att hitta någon litterär förebild. Den mest kända litterära skildringen av kärlek mellan en vuxen man och en ung flicka är Vladimir Nabokovs ”Lolita”. Där heter Lolitas förste vuxne älskare Humbert Humbert. Skulle man kunna ge denna variant av den ungdomliga sexualiteten namnet humbertofili? Det låter rätt löjligt, gör det inte det? Dessutom skulle knappast de MILF-dyrkande tonårspojkarna känna sig komfortabla med ordet.

Många av namnen på sexuella variationer är ju bildade på grekiska ordet för vad attraktionen riktar sig emot plus efterledet –fili (kärlek). Till exempel (transkriberat från det grekiska till det latinska alfabetet) ephebos: hebe- (ungdom), paidi: pedo- (barn), nekros: nekro- (död) -fili. Och det vore kanske det bästa att göra på samma sätt här. Två ord som man skulle kunna använda då är enilikos (vuxen) eller orimos (mogen). Enilikofili. Orimofili. Är det något av dessa ord som ligger bra i munnen? Synpunkter?

Som ni kunde läsa här i er favoritblogg häromdan så var det lite frostigt mellan Kenza och mig sedan hon nekat en av mina bloggkommentarer för publicering. Men nu ser det plötsligt mycket ljusare ut. Jag har dansat fram som på moln idag. Kanske blir det ändå hon och jag till sist? Eller vad tror ni, mina kära 18000 läsare?

Efter inlägget om dumpning häromdan fick jag kommentaren från en ung tjej: ”Intressant. Jag har alltid funderat på om hebefili handlar om ålder eller person”.

Det enkla svaret är både och. Man kan ju jämföra med tjejer som föredrar långhåriga killar eller killar som föredrar tjejer med stora bröst. Den praktiska innebörden av sådana preferenser blir att man avgränsar sitt avsökningsområde. Instinktivt sorterar man bort de som inte faller inom ramen för preferensmallen. Men sen sker ju oftast ytterligare selektion. För tjejen som föredrar långhåriga killar och killen som föredrar tjejer med stora bröst är väl inte alltid så enkelspåriga – eller desperata – att de är intresserade av alla långhåriga killar respektive alla tjejer med stora bröst. Kanske vill man t.ex. ha nån som är intelligent också. Nån som är snygg. Nån som är rik. Och/eller nån med en viss sorts humor.

Samma sak gäller nog för de flesta hebefiler. Att man är intresserad av tonårstjejer är inte samma sak som att man är intresserad av alla tonårstjejer. Jag har t.ex svårt att tänka mig att jag skulle kunna ha det särskilt kul tillsammans med Blondinbella eller Kenza.

(Tveksamheten verkar för övrigt vara ömsesidig här. Jag är just nu djupt sårad efter att ha fått en bloggkommentar nekad för publicering. Se denna hjärtslitande ”konversation”:

KENZA: ”Snart kommer ett par vänner över & vi ska frossa i kladdkaka med glass”

POE: ”Ååh, det låter underbart gott. Har du provat kladdkaka med hallon också?”

AUTOMATSVAR: Ditt inlägg är postat men måste godkännas för publicering.

Detta var ett par dar sen nu och inlägget har INTE publicerats. Jag förstår inte varför. Hmm, nåja jag ska försöka komma över det där. Tillbaka till ämnet nu)

Det finns ingen anledning att hyckla med att vi män (kvinnliga hebefiler verkar rätt ovanliga) inte alltid är så kräsna av oss. Det finns absolut många big tit lovers som gärna skulle ta vilken storbystad tjej som helst. Och det finns absolut många utsvultna – eller omättliga – hebefiler som blir helt till sig bara av tanken på att få en tonårstjej på kroken och är beredda att ta i princip vilkensomhelst.

De hårda marknadsekonomin gäller naturligtvis också för oss hebefiler. Är du snygg, smart, rik, känd, rolig, charmig, har gott självförtroende osv så får du mer att välja på. Är du det inte så får du mindre. Resursstarka hebefiler som Bill Wyman (tidigare basist i Rolling Stones) och författarna Stig Larsson och Per Hagman kan välja mellan att vara kräsna eller få tonårstjejer i stora mängder. Medan socialt handikappade Bosse i Bollstabruk förmodligen får nöja sig med att ladda ner teen porn på nätet och drömma om bättre lycka i nästa liv.

Så för att sammanfatta, ålder eller person? Både och. Vi hebefiler är som folk är mest. Vi har den speciella preferens som gör oss till en grupp: en preferens för ungdomar. Sedan vill vissa ha barbies medan andra föredrar popflickor eller punktjejer. En del tar vad de kan få helt enkelt. Min egen speciella turn-on är tonårstjejer som är bra på att skriva.

Det finns en kul funktion här på WordPress som heter Bloggstatistik. Där kan man se hur många besökare man har och hur de har hittat till ens blogg, bland annat vilka sökord som använts. Såg just detta:

Det är vid såna här tillfällen man inser att man skriver en kvalitetsblogg.

Något av det mest bisarra som dykt upp på musikscenen på senare år är de nu 15-åriga docksöta amerikanska tvillingarna Lamb & Lynx Gaede, också kända som Prussian Blue. Tjejerna – som onekligen är ögongodis för en hebefil – har sedan 10-årsåldern, hårt drillade av sin neo-nazistiska mor, uppträtt med t-shirts med sött tecknade bilder av Adolf Hitler och låtar som ”Aryan Man Awake” och ”Panzerlied”. Finns det några nazistiska hebefiler som läser denna blogg? I så fall måste jag tipsa om Lamb & Lynx som runkobjekt. Fast ni känner i och för sig förstås till dom redan.

Nazismens förhållande till hebefilerna och andra sexuella minoriteter är annars fullt av ambivalens. 1933 lät de plundra och förstöra Instituts für Sexualwissenschaft, det banbrytande sexologiska forskningsinstitut som grundats av Magnus Hirschfeld, en pionjär inom sexforskningen som lär ha varit först med att undersöka hebefili (efebofili) som en läggning med egen och unik särart och myntat själva begreppet. Institutets böcker var med bland dom som brändes på de beryktade bokbålen i Berlin 1933. Samtidigt förlustade sig gärna höga nazipolitruker som Ernst Röhm med unga män.

Det finns ett psykologiskt fenomen där de mest ihärdiga motståndarna och förföljarna av en företeelse i själva verket är djupt involverade i det som de bekämpar med sån glöd. Någon har kanske sett Wallanderfilmen ”Hemligheten”? (Varning! Spoiler!). Där finns en pensionerad polis som ägnat en stor del av sin karriär åt att jaga pedofiler. Mot slutet visar det sig att han själv hela tiden var pedofil. Manusförfattaren har möjligen inspirerats av en verklig historia för några år sen kring en känd polsk pedofiljägare som också visade sig vara pedofil själv.

En annan pensionerad polis som varit på tapeten på sistone är Monica Dahlström-Lannes. Ni kanske minns henne från Tito Beltran-rättegången där hon drog i trådarna i kulisserna. När hon inte ägnar sig åt att initiera sexbrottsrättegångar på decenniegammalt självmotsägande bevismaterial så bekämpar hon barnporr inom ECPAT. Nu har bloggen Svensk sexualpolitik idag släppt den något förvånande nyheten att Monica själv har en samling foton på barn som hon sprider på nätet. Det handlar om barn från tredje världen och på de bilder som kommit ut är alla påklädda. Monica verkar gilla mörkhyade flickor i 10-årsåldern. Frågan är om detta räcker till husrannsakan. Vad tror Thomas Bodström?

”Jag förstår inte vad en 16-åring kan se hos en man i din ålder!” Så utbrast en ung kvinnlig vän när jag berättade om min senaste dejt. Senare la hon till, uppenbart upprörd ”Det handlar förstås bara om sex.!” och ”Har du en stor jävla kuk eller? Är det det som det handlar om? Va? Svara!”

Den här typen av reaktioner är inte helt ovanliga när relationer med stor åldersskillnad kommer på tal. Johanna Sjödin har skrivit utmärkt om det urbota korkade i detta i ett blogginlägg nyligen. Det är märkligt att det ska vara så svårt att förstå att en yngre och en äldre kan få glädje och behållning utav varandra. På många olika plan.

Den sexuella delen ska man förstås inte förneka. I ett möte mellan en erfaren och mogen människa och en ung och nyfiken finns goda förutsättningar för riktigt bra sex. Och jag har faktiskt också hört flera unga tjejer framhålla som ett bland flera skäl emot att träffa jämnåriga killar: ”De har pyttesmå kukar”.

Men det behöver verkligen inte bara handla om sex (och skulle det göra det i något fall, är verkligen ”bara” bra sex så himla farligt?). Erfarenhet och nyfikenhet blir ofta en lyckad kombination på andra plan. Vid intellektuella diskussioner (ja, det finns faktiskt både intelligenta och intellektuella tonåringar!). Vid myskvällar framför en film på TVn. På skogsutflykter. Vid bullbak. Ja, vid i stort sett vad tusan som helst som människor som gillar varann brukar syssla med.

Inte heller stämmer det att det bara är den äldre som har något att lära den yngre. Det fungerar åt andra hållet också. En begåvad ung människa har i regel mycket känsliga tentakler för vad som rör sig i tiden. Som äldre kan man lära sig mycket vid möten med yngre så länge som man undviker den fåniga inställningen ”Jag är äldst så jag vet alltid bäst” som många vuxna tyvärr har.

Ska det vara så svårt att begripa? Eller är det möjligen inte i begripligheten som skon klämmer? Det kanske i stället helt enkelt handlar om den gamla välkända missunnsamheten och bitterheten från människor som aldrig vågar ta sig för något som är det minsta mot strömmen när de ser hur en del andra törs.